Jag kan ha rätt

Jag vädrar tankar jag har; du läser dem frivilligt och under eget ansvar.

”Kära pappa, du finns i mitt hjärta”, läser jag att någon skriver, riktat till sin döde far, på sociala medier. ”Grattis, min älskade dotter! Tänk att du blir tre år!”, läser jag i ett annat inlägg. ”Fem år utan dig. Du är saknad!”, läser jag i ett tredje.

Vilka skriver de till? Vad hoppas de på? Jag förstår känslorna, men vad vill de uppnå? De döda är inte på sociala medier. Inte heller - hoppas jag - treåringar.

Jag får veta att en av Sveriges mest kända influencers (vad menas med ordet?) verkar ha börjat minnas sin barndom först som vuxen. Läser att svensk media köpt rakt av vad personen sagt och med den informationen svartmålat en mor utan minsta kritiska granskning. Men nu … nu vänder vindarna. Någon som trodde något annat? Redaktionerna fungerar som hedgefonder. De tjänar pengar i uppgång och fall. De bidrar till både uppgång och fall. Så vem vet, kanske en ny bok om ett par år med titeln: ”Försoningen”. Kan du se den framför dig? Jag gissar att förlagscheferna räknar redan på det.

Föreställ dig detta: en människas liv hängs ut och förstörs, för alltid, och en av de största mediakanalerna får böta några tusenlappar och sedan fortsätta som om ingenting har hänt. Vore som att misshandla någon, slänga några hundralappar i backen och sedan få fortsätta med samma beteende mot någon annan. Inga konsekvenser annat än en liten notis som dränks av det egna bruset. Business as usual. Du, kära läsare, står du på tur att hängas ut?

Läser i ett inlägg om hur den svenska statsministern rättade till slipsen när någon föll framför honom. Så många verkar veta exakt hur de skulle agera i samma situation. Till och med den som missbrukat hela livet verkar vara expert. Trots att de varje dag går förbi skräp på marken utan att notera det. (Skrev jag något dumt nu?)

Läser om en svensk miljardär som med hjälp av andra svenska miljardärer, en av dem vars bolag i årtionden förstört miljön och utnyttjat billig arbetskraft, ska rädda världen. Från vilka – sig själva? frågar jag mig. Nutidens hjältar har egna flygplan och får priser för engagemanget. Förstör jorden, får sen priser och applåder för att vilja rädda den. Som att belöna våldtäktsmannen för att han använde kondom. (Sorry, nu skrev jag igen något dumt.)

Julsånger fyller varje butik jag besöker. ”Va, firar ni inte jul?!? Men era barn då?” hör jag personen säga till mig. Jag vill fråga varför vi ska, men stoppar mig. För hur ska den förstå frihet när den alltid levt i buren? ”Hohoho! Finns det några snälla barn här?” Finns det några snäll … Ge er.

”Hela Sverige går i taket!” är en rubrik i massmedia. ”Svenska folket rasar!” är en annan. ”Nätet kokar av raseri!” en tredje. Men gör det verkligen det? Är det hela Sverige – eller är det ett urval, ett eko, en konstruktion? Rädsla, hat, konflikt … Det mörka hav massmedia vill att vi alla drunknar i. Allt, precis allt, för den sista siffran i bokslutet. (Åh nej, skrev jag något dumt igen?)

Vi har teknologiskt sett lämnat Rom, men psykologiskt är vi kvar där. Massorna lugnas med underhållning, rädsla och identitet. Förnuftet kan köpas med status, trygghet och tillhörighet. Samvetet kan förskönas genom narrativ, genom fiendebilder, genom kollektiv skuldprojektion.

Vi är inte onda. Vi är bara outvecklade i kollektiv skala.

En skribent för en av de större blaskorna skriver om att hennes vuxna barn tog sitt liv. Tycks lägga skulden på andra. Varje självmord är ett för mycket, är flesta överens om. Och att förlora ett barn är inte annat än en tragedi. Men just på grund av det - utifrån alla möten jag haft med barn som bokstavligen övervägt att avsluta sina liv - frågar jag mig: ”Om någon sa till henne att hon och hennes arbetsgivare varje dag bidrar till att barn vill ta sina liv, till att barn saknar hopp och framtidstro, hur skulle hon försvara sig?” Jag tror jag vet: föräldraansvaret. (Sorry, jag vet, jag skrev något dumt igen. Men vaddå, får jag inte bry mig om andras barn och deras mentala hälsa? ”Shhh, Daniel, du skriver till svenska läsare!” kan jag nästan höra min kloka vän viska.)

Känd svensk man tar droger. ”Åh, det är så synd om honom”, läser jag. Annan svensk känd man tog droger. ”Åh, det var så synd om honom.” Allt är förlåtet, allt är glömt. ”Stackars män”, verkar många tycka. ”Måste vara jättesvårt för honom”, läser jag någonstans. Det får mig att undra: vilka skulle kommentarerna vara om det var en känd svensk person som hette Juan eller Ahmed, i stället för säg Åke eller Björn?

 I våra inlägg – i vilka vi hejar på, vilka vi dömer och vad vi firar – avslöjar vi våra begränsningar.

”Ryssland står utanför dörren”, läser jag. ”Kriget är snart här”, läser jag. Natochef yttrar sig. Höga militärer yttrar sig. Politiska ledare yttrar sig. De skriker ”Krig kommer!”, ”Mer vapen!”, ”Större arméer!”, ”Vi måste stå enade mot den sanna fienden!”. Vet du, kära läsare, när våldet paketeras som moral uppstår hyckleri – och hyckleri är det som till slut undergräver legitimitet. Jag frågar mig: vilka är de osynliga männen bakom dem? För retoriken känns igen, även om de flesta inte orkar läsa historia. Minns du vad Jackson Browne sjöng i ”Lives in balance”? Det var:

”On the radio talk shows and the TV You hear one thing again and again How the NATO (”USA”) stands for freedom And we come to the aid of a friend But who are the ones that we call our friends— These governments killing their own?”

Jag lyssnar på mannen som pratar om krig och militär. Hör i hans röst och vad han säger att han inte ägnat många timmar åt att läsa historia ur allas perspektiv. Köpt, tänker jag. Döv, hör jag. Blind, ser jag. Det brukar vara de som skjuter först. Och männen i skuggorna räknar på resultat … Orden ”fredsavtal nära” fick ett bolags aktiekurs att falla. På den nivån. Säg mig den svenska familj som vill äga aktier i ett bolag vars kurs är beroende av flera döda kroppar på vägarna. Förlåt, jag vet så klart vilka. En av dem har slogan: ”Verka utan att synas.”

Vet du, kära läsare, jag tror att kollektivet rör sig långsamt därför att rädsla sprids snabbare än förståelse, förenkling är bekvämare än komplexitet och makt gynnas av omognad. Du som ifrågasätter hotets konstruktion, påminner om historiska mönster och vägrar delta i fiendeförberedelse utpekas inte som ond – utan som naiv, oansvarig eller någon som ”inte förstår hotet”. Det, om något, är flockkontroll, inte analys. Föreställ dig tre hundar som vallar hundratals får. Vad tror du, är det hundarna eller fåren som utgör kollektivet? Vilken är du?

”Daniel, varför är du så lugn med allt som sker i världen?”, frågar min kund mig. Jag svarar: ”Därför att civilisationer inte växer genom harmoni, som de borde, utan genom kriser som avslöjar deras begränsningar." Sådana är vi människor i dag. I våra inlägg – i vilka vi hejar på, vilka vi dömer och vad vi firar – avslöjar vi våra begränsningar.

Vi är inte onda. Vi är bara outvecklade i kollektiv skala. Sällan syns det så tydligt som under kommande veckor. Jag tänker på julen och hur kommersiell den blivit, och på nyår, när vi bränner upp miljarder i fyrverkerier.

Daniel Mendoza