Självmordstankar. Jag har burit dem sedan jag bokstavligen var ett barn. En gång var det nära, men en vän räddade mig. Och som många andra har jag haft människor nära mig – exempelvis min far – som valde att avsluta sina liv. Jag har aldrig dolt att de här tankarna finns i mitt liv. Men kanske har jag inte talat tillräckligt om dem. Åtminstone inte helt öppet. Så detta inlägg handlar om det. Eller snarare: om hur jag, trots detta, har lärt mig att älska livet så mycket som j

Vi har allt – men saknar oss själva. Vi lever andras liv, formar oss efter förväntningar och roller. Och någonstans där inne finns en röst som sörjer att den aldrig får vara hemma.

Denna text är inte menad att provocera, men heller inte att smeka medhårs. Jag vädrar bara mina tankar om det jag läser och hör. Du läser under eget ansvar.

Hon kom in i mitt kontor. Vacker, klok – men tystad av mannen bredvid sig. När jag bad honom låta henne tala såg jag något i hennes blick. Inte stolthet. Inte lättnad. Bara en kvinna som långsamt höll på att försvinna.

Varför har vi vänner? Varför en familj? Varför påstår vi att vi älskar andra — när våra sinnen är fulla av hemligheter i deras sällskap. Hemligheter som hålls inlåsta av skam, av skuld. Av skuld för något som hände när vi var små, när vi ännu inte var oss själva, när vi var någon annan version av oss. Hemligheter . De beter sig som tunga stenar. Vi bär dem överallt. In i varje relation. Varför? Tänk att varje vänskap, varje relation, är ett långlopp du springer tillsammans me

Min sanning.