Min sanning

Framavlade hundraser - för att människans ego ska tillfredsställas.

Mat färgas för att se godare ut.

Genmanipulation. Manipulation av djur för ökad produktion.

Kor insemineras för mjölkproduktion. Manipulation av djur för att de ska växa snabbare.

Djur som aldrig får lämna djurfabrikerna. Aldrig se solen. Aldrig känna regnet.

Förpackningar där djur – som annars är instängda nästan hela året – betar på en sommaräng. Djur vana att simma, flyga och springa – placerade hela sina liv i burar.

Djurparker där djur lever i burar – långt ifrån sina livsmiljöer. Dit tas barnen. Vi gör det onaturliga naturligt, och sen beklagar vi oss.

Människokroppar fyllda av botox, silikon och kemikalier - bara för att egot ska tillfredsställas.

En kyrka fylld av guld och symboler som dekoration - allt för att vara närmare en gud.

En religion genom alla århundraden styrd av äldre män. Inga kvinnor, inga barn.

Kvinnokroppar täckta av kläder och en slöja över ansiktet - allt för att vara närmare en annan gud.

Torterandet och mördandet av djur på en arena - allt för att tillfredsställa en publik.

Män som misshandlar sönder varandra i en ring - allt för att tillfredsställa en publik.

Våld som underhållning.

Sex som underhållning.

Övergrepp som underhållning. Skräck som underhållning.

Och en publik som tuggar i sig popcorn till allt. En publik bestående av vuxna med barn som skriker: ”Mera blod!"

Våra hjältar är inte livräddarna.

Våra stjärnor är inte naturkämpar.

Våra ledare är inte naturvårdare.

Våra präster är inte troende.

Föräldrar är inte vägvisare. Vår historia är skriven av män. Om män. Och en gång i tiden för män. Våra städer är byggda av män. Våra institutioner är grundade och bygga av män.

Och feminister skriker 50/50! Är det rättvisa?

Är det jämställdhet? Kan inte kvinnor få riva helt och visa oss hur världen skulle kunna se ut om det var deras historier, deras städer, deras institutioner, deras religioner, deras partier? Kan vi inte börja om? Kanske i några tusen år. Och sen slår vi ihop det bästa från båda.

Silikon för att se bättre ut.

Botox för att se yngre ut.

Anabola för att se större ut.

Kuken måste vara hårdare och större. Brösten måste vara fastare och större.

Mannen måste vara längre. Kvinnan måste vara smalare.

Tänderna vitare. Blåa piller för att knull… förlåt, älska.

Kokain för att orka.

(Jag förstår, vi måste ju vara på topp.)

Den nyanställde måste vara ung.

Den äldre måste vara gömd. Och gamlingen lägger sig under kniven för att vara tjugo igen.

Ta bort! Lägg till! Förändra! Fixa!

Vänta… selfie. Nej, fel! En till. Nej, en till. ”Men mamma, snäll kom nu, jag är hungrig!”

”Vänta, jag ska bara lägga ut… Ähh, jag swishar så kan du köpa lite godis.”

Barnet måste stressa. Barnet måste skynda. Barnet måste stå ut. Barnet måste vara tyst. Barnet måste sitta still. Barnet måste ha framtidsdrömmar. Barnet måste ha mål. Barnet måste ha en framtid. Barnet måste vara bäst. ”Hör du det? Bäst!”

Och barnet som frågar varför får som svar: ”För att det är så!” ”För att jag säger så!” ”För ditt eget bästa!” ”Men tyst nu och gör!”

”Men sluta tjaja!”

”Ät bara!”

”Kom igen, jag har bråttom!”

"Du är för ung för att fatta""

Och långsamt dör själen. Långsamt sjunker huvudet. Långsamt dör jaget. Långsamt växer stressen i det. Mamma är skyldig. Pappa är skyldig. Men alla säger att det är skolans fel. Att det är samhällets fel. Att det är barnets gener.

Allt måste gå snabbare. Allt måste smaka bättre.

Allt måste kännas mer.

Allt måste ha mening.

Allt måste vara större.

Allt… Nej. Vänta. Har jag fel? frågar jag mig.

Andas, min vän. Andas.

Biljoner på vapen.

Biljoner på krig.

Biljoner till militärer.

Soldaterna måste bli fler. Bomberna måste förstöra mer. Skotten måste vara dödligare.

Krigsmaskinen måste vara större. Vapen före mat. Stridsvagnar före natur.

Stridsflygplan före hemlösa.

Militär före skolor. Och allt i guds namn. Alltså, i kärlekens namn?

Nej, nej, det kan inte… Jo, vänta. Sa inte ledaren: ”I Guds namn…”

Kom ihåg att andas, min vän.

Andas.

Biljoner på tabletter.

Biljoner på underhållning.

Och vi blir fetare och fetare.

Tröttare och tröttare. Argare och argare.

”Min kropp värker”, säger soffliggaren.

”Jag är så trött”, säger den otränade.

”Det är fel på skolan”, säger föräldern som lämnar på förskolan före sju och hämtar efter sjutton.

”Du duger som du är”, säger den konfliktsrädde.

”Du gjorde ditt bästa”, säger den som inte var där.

Och barnen blir mer och mer vilsna.

Julen är konsumtionens högtid.

Tomten ett sätt att få barnen att städa.

”Ho ho ho! Finns det några snälla barn här?”

Men resten då? Får de inget? Är julen för de rika?

Kommer pedofile… förlåt, tomten, endast till de snälla barnen?

Midsommar är fylla. Smågrodorna är snart utrotade.

Påsken är godis.

Nyår är fyrverkeri.

Och även den fattige vill slösa.

”Men det är så mysigt”, intalar sig den blinde.

Ingen vågar säga till barnet att det är vansinne. ”Du unge, du, vet du vad, mot slutet av varje år förstör vi lite mer av din framtid. Ho ho ho! Bang, bang, bang!”

Kära Jesus, det påstås att vi gör det för dig. Förstör planeten lite till, i ditt namn. Grattis!

Barn har blivit en produkt för att de som inte kan - på något biologiskt sätt - få några barn ska kunna bygga en familj. För egot kommer före allt.

”Men klart Calle och Peter ska ha en liten flicka. Barn behöver inte alls en mamma och pappa! Calle tar piller för att kunna amma och Peter har en tjejkompis som kan berätta om mensen för henne! Sluta vara så dömande! Var kärlek.”

Och vi bara fortsätter att mata det trasiga. Med ord och med tysthet.

Multimiljardären bor ensam i 900 kvadratmeter. Det är hans lilla sommarställe. Älskad av alla, utom sina barn.

Större bilar. Större båtar. Större flygplan.

Större klockor.

Större diamanter.

Mera guld.

Dyrare handväskor.

Märket är allt.

Du är ute om du inte bär rätt.

Sexåringarna vet om det. Det är sant. Sexåringar.

Marknadscheferna har utbildat sig under flera år för hjärntvätta dem.

Män som låtsas vara kvinnor - ”Mer kärlek till folket!”

skriker de halvnakna på huvudstadens gator.

En festival som är ett jippo påstås vara kärlek. Regnbågsfärgerna påstås vara kärlek.

Och det homosexuella paret som vill få vara som alla andra, håller sig undan. För de vet, deras kärlek är inte ett jippo. Den är äkta.

Sårbarhet är styrka. Att kunna gråta är styrka.

Att erkänna sina brister och fel är en styrka.

”Män, gråt ut!” skriker de vilsna.

Man 2.0 står det på inbjudan.

Som att år 2025 marknadsföra Windows 3.11.

Och mannen som aldrig haft en fungerande relation är förespråkare för relationer.

Mannen som inte kan kommunicera så att hans relationer håller, är förespråkare för kommunikation.

Lyssna, rara, i tusentals år har män gråtit ut.

Ah, just det, du har ju inte sett dem. Inte sett i filmer. Inte sett det i sportögonblicken. Inte sett det i krig. Överallt gråter män ut. Så har det alltid varit. Några dårar påstår dock att män inte visar sig sårbara. På grund av det försöker blinda tillfredsställa blinda. Förlåt, men sårbarhet, är inte det bara att vara mänsklig? Och mänskliga har vi alltid varit.

Vi förskönar våra hem med djur i burar. Vi förskönar våra hem med blommor som vissnar.

Så pass att humlan inte har nektar till sig själv.

Vi förskönar våra hem med döda ting.

Vi fyller barnets rum med prylar.

Prylar vi betalar med tiden de inte får av oss.

Tiden en främling - arbetsgivaren - får.

Barnet får … legobitar eller en mobil i handen.

Vi förskönar våra liv på samma sätt. Med döda ting.

Barnen lär sig språk och kommunikation genom tv-serier.

För föräldrar och äldre finns inte längre runt middagsbordet.

För familjer äter inte längre tillsammans.

Mobilskärmen framför ansikten på den man påstår sig älska.

Barn lär sig om sex genom porrfilmer eller kompisar.

För vuxna är rädda att prata med sina barn.

Vägvisarna är rädda.

Vägvisarna är … fega.

Vänta. Vänta.

Har jag fel?

Har jag missat något?

En värld av tabletter.

En värld av ohälsa. Lyckopiller som dödar känslorna. Tabletter som förstör kroppen.

Diagnostisering för att kunna sälja mer.

Och politikerna sover.

För vita rockar ska ju veta, vad vita rockar inte tycks veta.

Känner du till någon förälder vars barn riskerade att få en diagnos och (ADHD eller vad det uppdaterades till) och gjorde följande innan en främling stämplade deras barn för livet:

Stängde av sin och barnets mobil i två-tre månader,

Stängde av TV:n lika länge.

Tog bort TV-spelet lika länge.

Tog ledigt från jobbet lika länge.

Såg sen till att umgås med sitt barn.

Utan prylar.

Utan teknik.

Ute i naturen.

Känner du till sådan förälder?

Lika sällsynt som Jesus kring jul och påsk. Och i denna galna värld, där en pojke leker med sin mammas sminklåda, påstår dårar att pojken egentligen är en flicka. De pushar och pushar… tills det inte finns ett återvändo. I denna galna värld, tror många att detta är det rätta.

För barnet tillhör någon annan.

Barnet tillhör de som vågar skrika högst.

Hur ofta har sådana rätt?

Så… nu har även AI gjort entré.

Nu kan den blinde som aldrig lämnat sitt hem skriva en bok om att resa.

Nu kan den ordfattige skriva poesi.

Nu kan bonden franska.

Nu kan den late citera Voltaire.

Nu behöver vi inte längre oss själva.

Våra röster är inte våra.

Våra ord är inte våra.

Våra tankar är inte våra.

Och ingenting är egentligen nytt.

Barnen tillhörde staten.

Kvinnornas kroppar tillhörde kyrkan.

Männens kroppar tillhörde arméerna och fabrikerna.

Och fortfarande tillhör vi någon annan … än oss själva. ”Ajabaja! Vaccinera dig, annars är du osolidarisk!” ”Ajabaja! Rösta, annars är du oansvarig!”

”Ajabaja! Lyft regnbågsflaggan annars är du homofob!”

”Ajabaja! Döm annars är du rasist!” ”Ajabaja! Var först på jobbet och gå sist, annars är du en latmask!”

”Va, ingen akademisk utbildning?! Sorry, dina 30 år i yrket räknas inte…”

”Är du inte psykolog? Sorry, men då vet du inte vad jag går igenom.”

”Foliehatt!”

”Dåre!”

”Trångsynt!”

”Bakåtsträvare!” Ja, jag vet – och några av er kanske tänker det. Jag är ”Mr Good News” i Sverige, utifrån att jag grundat och driver Good News Magazine. En kanal som i snart två decennier har lyft fram det goda – inte för att förneka mörkret, utan för att ge oss kraft att inte drunkna i det.

Hur kan jag se världen så här och samtidigt dela positiva nyheter och artiklar? För mig finns det inget motsägelsefullt i det. Och de som följt mig genom åren vet att jag alltid burit båda bilderna inom mig. Just därför skriver jag ibland texter som den jag nu delat. Texter som skaver. Som synliggör. Som inte väjer för det som gör ont. Inte för att måla världen svart – utan för att visa kontrasten, så att det goda inte bara blir vackra ord, utan något verkligt, levande och nödvändigt.

Good News Magazines syfte har alltid varit att vara ett avbrott i det negativa mediabruset. Att lyfta fram människor som kämpar för en bättre värld. Att visa att förändring är möjlig. Att inspirera – inte för att blunda för problemen, utan för att orka möta dem.

Jag har nog inte hållit många föreläsningar utan att säga att jag ser problemen i världen. Att jag alltid har gjort det. Och att det är just därför jag tycker det är så viktigt att också lyfta fram det goda – de som bygger, inte bara river.

För vi får inte en bättre värld bara genom att beklaga oss eller peka finger. Vi behöver börja med oss själva. Och på den vägen behöver vi både kunskap och inspiration.

Kunskap kan vi få genom andras erfarenheter. Inspiration likaså.

Vi behöver inte mera make up. Vi behöver en wake up.

Daniel Mendoza