Vi har allt – men saknar oss själva. Vi lever andras liv, formar oss efter förväntningar och roller. Och någonstans där inne finns en röst som sörjer att den aldrig får vara hemma.

Denna text är inte menad att provocera, men heller inte att smeka medhårs. Jag vädrar bara mina tankar om det jag läser och hör. Du läser under eget ansvar.

De flesta tror att kärlek handlar om att hitta rätt person, men ofta faller relationer av en helt annan anledning: bristen på en riktning inom oss själva. Utan en målbild upprepar vi samma mönster — om och om igen.

Hon kom in i mitt kontor. Vacker, klok – men tystad av mannen bredvid sig. När jag bad honom låta henne tala såg jag något i hennes blick. Inte stolthet. Inte lättnad. Bara en kvinna som långsamt höll på att försvinna.

Varför har vi vänner? Varför en familj? Varför påstår vi att vi älskar andra — när våra sinnen är fulla av hemligheter i deras sällskap. Hemligheter som hålls inlåsta av skam, av skuld. Av skuld för något som hände när vi var små, när vi ännu inte var oss själva, när vi var någon annan version av oss. Hemligheter . De beter sig som tunga stenar. Vi bär dem överallt. In i varje relation. Varför? Tänk att varje vänskap, varje relation, är ett långlopp du springer tillsammans me

Jag läste för ett tag sedan ett inlägg om ett känt par som, efter många år tillsammans, skulle gå skilda vägar. I inlägget, skrivet av en av dem, stod det bland annat om alla resor de gjort jorden runt, alla avlägsna och vackra platser de besökt, karriärerna de kunnat bygga upp med hjälp av varandra – men att det ändå inte hade räckt för att hålla ihop. Medan jag läste väcktes en fråga i mig: trodde personen att sådant skulle räcka för att hålla ihop? Jag vet så klart inte hu

Den här texten är färgad. Av min kärlek till mina söner. Av min oförmåga att döma någon utan att först minnas: Han är någons son. Han var allt för någon.