Något skaver i mig

Den här texten är för mig enkel att skriva - för dig kanske svår att förstå. Den bär på skav – på frågor jag burit länge. På en oro som ibland rör sig tyst genom mig, ibland blir till inre vrede. Det här är inte en text för att döma, utan för att du ska förstå var jag står. Jag bär ingen smärta över världens tillstånd – jag ser viss mening i att allt får ske, och mycket måste ske. Men ändå vill jag tro på något annat. Något varsamt. Något vackert.

Vi lever i en värld där många som pratar om kärlek, ofta är de som hatar mest. Några minuter på deras profiler räcker för att se hur deras hat har kontroll över dem. Inte deras kärlek. De, som så ofta pratar om att värna om våra olikheter, om respekt och förståelse, klarar själva inte av att leva så. Det räcker med en Trump för att deras hat, alla deras sår, ska blottas. De tycks inte veta hur kärlek levs – bara hur den stavas.

I en värld där många som pratar om tillit, ljuger mest. Där många som pratar om tro, lever minst efter den.

I en värld där främlingar samlas i en fiktiv verklighet för att tillsammans hata andra. Varje dag i deras liv är en ny möjlighet för deras hat att få uppskattning, få näring. Och ju mindre de vet om någon – desto hårdare är orden.

En värld där den enkla människan som använder droger är en missbrukare, oansvarig, en förlorare. Medan den kända artisten som tar kokain – honom är det synd om. ”Alla kan ju göra fel”, skriver svansen och köper hans krokodiltårar. Vi förlåter lätt dem som lever i en fantasivärld – men dömer den som bor vägg i vägg.

I en värld där de som säger sig vilja ha fred, är samma personer som vill att tonåringar – som inte ens får köpa alkohol – lär sig döda andra människor. Mer vapen leder till fred, tycks de tänka. Surrealistiskt. Skulle de tycka likadant om det var deras barn – lemlästat – de fick begrava? Om det var deras hem som sprängdes? Jag minns låten Lives in the Balance av Jackson Browne. I den sjunger han:

They sell us the president the same way They sell us our clothes and our cars They sell us everything from youth to religion The same time they sell us our wars

En värld där de som säger sig stå bakom en ung kvinnas kamp, lever långt ifrån den och tycks inte heller närma sig den. Hon finns där bara för att försköna deras egna liv en aning. ”Jag håller med dig, Greta!” ropar de på sociala medier, medan de från sina sommarställen bokar nästa flyg och dricker Coca Cola. Undrar hur Severn Cullis-Suzuki måste ha känt sig när hon som 12-åring pratade inför hela FN-församlingen – inför hela världen. Hon blev känd som flickan som under fem minuter tystade världen. Året var 1992. Fick hon världen att välja en annan riktning? Många som hejar på Greta idag var vuxna då. Hörde de inte? Lyssnade de inte?

En ytlig värld där influencern är kändisen – och bonden, som producerar maten, vet man inget om.

En upp och nedvänd värld där människor slåss för så kallade minoriteter, för en mans rätt att kalla sig kvinna, kanske till och med amma ett barn – men låter det stora förfalla. Gruppen Helloween sjöng i I Want Out:

They tell me how I have to see Things that I have seen already clear So they push me then from side to side They're pushing me from black to white They're pushing 'til there's nothing more to hear But don't push me to the maximum Shut your mouth and take it home Cause I decide the way things gonna be

En ytlig värld där en kraftigt överviktig person lägger ut dansklipp på sig själv och ropar att fetma är vackert. ”Rund är också en form”, tycks hon påstå. Att allt fler dör av övervikt, att kroppar kollapsar och hjärtan sviktar, att många barn inte orkar några minuters motion om dagen – bekommer inte henne och hennes trogna svans. Det senaste på tapeten är bantningspiller. "För lat för motion, oroa dig inte - vi har lösningen!" tycks budskapet vara.

En märklig värld där det som för mig är mental ohälsa, kallas superkraft. Superkrafter som måste hållas tillbaka med piller läkemedelsbolagen konkurrerar om att få ge till allt yngre barn. Hur sjukt är inte det? Normen för ett barn är inte att få leka och busa, det ska vara att sitta stilla och lyssna – helst tio timmar om dagen.

En vilsen värld där barnet som är sönderstressat får en diagnos – men pappan som i åratal stressat sönder barnet får en klapp på axeln. ”Hey, stupid, you are your kid’s problem!” borde samhället skrika. Åtminstone vill jag det. Men vem vågar i en värld där alla vill ha likes? Vem vågar säga till sina dedikerade fans att de är blinda?

En konstig värld där det tycks alltid vara fel på alla andra. Där en man idag är någons tvillingsjäl, den stora drömmen, den enda – och imorgon är han ett ego, en narcissist, ett barn, bipolär… trots att ingenting förändrats i hans liv. Vem är egentligen den som är trasig?

En ytlig värld där en främling hatas, smutskastas, bara för att hon finns. Bara för att någon annan sagt om henne: ”Han är klok.”

En ytlig värld där vi hellre förskönar än är ärliga. För ärlighet kan kosta oss svansen. Den kan kosta oss likes.

En ytlig värld där det blivit mer och mer accepterat att bära lösögonfransar, injicera botox, bära lösnaglar, fylla läpparna och skinkorna. Till den graden att mupparnas Miss Piggy inte längre skulle sticka ut från mängden. Maskerad är inte längre en tillställning – det är vardagen.

En ytlig värld där en Nobody blev Somebody bara genom att skapa ett Facebookkonto. Eller snarare – för att andra inte vågade säga det han vågade. Hur sorgligt och tomt är inte det? Omtyckt av fegisar som viskar: ”Jag håller med” – men inte vågar stå för sina ord i det offentliga rummet.

En ytlig värld där, om en person som Jesus verkligen fanns, han kanske skulle göra bäst i att be änglarna dra sina svärd. Vore jag han – jag skulle göra det. Och folk kallar mig för god…

Något skaver i mig. Men å andra sidan, det har det gjort sedan jag började läsa människor.

Jag drömmer om något annat.

Så med mitt skapande formar jag något annat.

Tack för att du läste.

Danne