”Jag är f.d. alkoholist.” Hör någon säga så? Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Detta inlägg handlar om det.

Självmordstankar. Jag har burit dem sedan jag bokstavligen var ett barn. En gång var det nära, men en vän räddade mig. Och som många andra har jag haft människor nära mig – exempelvis min far – som valde att avsluta sina liv. Jag har aldrig dolt att de här tankarna finns i mitt liv. Men kanske har jag inte talat tillräckligt om dem. Åtminstone inte helt öppet. Så detta inlägg handlar om det. Eller snarare: om hur jag, trots detta, har lärt mig att älska livet så mycket som j

Denna text är inte menad att provocera, men heller inte att smeka medhårs. Jag vädrar bara mina tankar om det jag läser och hör. Du läser under eget ansvar.

Varför har vi vänner? Varför en familj? Varför påstår vi att vi älskar andra — när våra sinnen är fulla av hemligheter i deras sällskap. Hemligheter som hålls inlåsta av skam, av skuld. Av skuld för något som hände när vi var små, när vi ännu inte var oss själva, när vi var någon annan version av oss. Hemligheter . De beter sig som tunga stenar. Vi bär dem överallt. In i varje relation. Varför? Tänk att varje vänskap, varje relation, är ett långlopp du springer tillsammans me