”Jag är f.d. alkoholist.” Hör någon säga så? Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Detta inlägg handlar om det.

Vi har allt – men saknar oss själva. Vi lever andras liv, formar oss efter förväntningar och roller. Och någonstans där inne finns en röst som sörjer att den aldrig får vara hemma.

Denna text är inte menad att provocera, men heller inte att smeka medhårs. Jag vädrar bara mina tankar om det jag läser och hör. Du läser under eget ansvar.

Min sanning.