Medan vår hund Aragon tog sina sista andetag satt min son mitt emot mig. ”Pappa, du gråter inte", sade han. ”Det kommer att finnas tid för mig att gråta”, svarade jag. Alla bär sorg. Men inte alltid på samma sätt. Frågan vi borde ställa oss är: Vem är jag att avgöra hur någon annan ska bära sin sorg? Detta inlägg handlar om det och om männen många inte tycks se. Fast de finns överallt.

”Har något i ditt liv förändrats under timmen vi haft samtalet? Har något av det du ser som problem försvunnit?” frågade jag en klient under ett samtal förrförra veckan. Hon tänkte efter en stund och svarade att ingenting hade förändrats. ”Känner du dig lugn inombords?” frågade jag vidare. ”Ja, mycket”, svarade hon. ”Så om ingenting i ditt liv har förändrats under vårt samtal, problemen du tror dig ha är exakt desamma, hur kommer det sig att du just nu kan vara så lugn när di

”Jag är f.d. alkoholist.” Hör någon säga så? Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Detta inlägg handlar om det.

Självmordstankar. Jag har burit dem sedan jag bokstavligen var ett barn. En gång var det nära, men en vän räddade mig. Och som många andra har jag haft människor nära mig – exempelvis min far – som valde att avsluta sina liv. Jag har aldrig dolt att de här tankarna finns i mitt liv. Men kanske har jag inte talat tillräckligt om dem. Åtminstone inte helt öppet. Så detta inlägg handlar om det. Eller snarare: om hur jag, trots detta, har lärt mig att älska livet så mycket som j