Hon försvinner en förminskning i taget

Stureplan, året 2006. Hon steg in i mitt kontor. Några steg efter sin man. Han kom in som en matador – stolt, som om han bar in sin trofé.

Det var hon som tagit initiativet till mötet. Hon ville prata fastighetslån och investeringar. De var sambor. Hon forskare på universitetet, hennes expertisområde … fastigheter. Han arbetade på ett gym, saknade akademisk utbildning.

Jag lade märke till att han avbröt henne ofta. Skrattade åt och skämtade om saker hon sa. Och hon sa inte emot. Bara log lite skamsen. Till slut var det jag som sa till honom: ”Förlåt att jag avbryter dig, men jag vill gärna höra vad hon har att säga. Du ska veta att hon kan långt mer än jag.”

Han log obekvämt och blev tyst.

Förutom hur hon var som person, var hon också mycket vacker. Så jag kan förstå att en man med svag självkänsla förminskar istället för att lyfta. Men på det sättet – utan undantag – förlorar han henne. I deras fall redan året efter.

En kvinna är psykolog, proffs på sitt yrke, ändå får hon höra av sin man – som arbetar med elmonteringar – att hon inte kan människor. En annan är advokat, varit det i åratal, ändå får hon höra av sin man – arkitekt – att hon inte förstår brottslingar. En tredje är beteendevetare, ändå får hon höra av sin man att hon inte kan läsa människor. En fjärde är polis, ändå får hon höra av sin man att hon inte förstår hur gatan fungerar. En annan är förskolelärare, ändå får hon höra av sin man – rörmokare – att hon inte kan barn. En är ekonom, proffs på siffror, men hennes man, byggnadsarbetaren … ja, du förstår.

Är du – som kvinna, men det kan lika väl vara tvärtom – i den situationen? Om du är – säger du någon gång till din partner: ”Du, sluta förminska mig. Sluta håna mig. Sluta förolämpa mig. Sluta visa mig … att jag valt fel man att leva mitt liv med. Sluta anstränga dig för att bli mitt förflutna, men inte få vara min framtid.”

Och om du är den som förminskar, den som hånar, den som tror dig veta bättre – fråga dig själv: Är det så du väljer att visa det du kallar kärlek? Är det så du visar den du lever med hur mycket den betyder för dig? Hur mycket du beundrar den, hur mycket du ser upp till den? Är det vad din svaga självkänsla gör med dig? Är det vad din svartsjuka gör? Är det vad dina ursäkter för att inte ändra dig gör för dig? Får dig att förminska och håna den som valt att stå vid din sida trots alla dina brister?

Är det så du väljer att säga till henne:

Jag älskar dig?

Tänk om.

Tänk rätt.

Daniel Mendoza