Att erkänna sitt förflutna är inte att leva i det

”Jag är f.d. alkoholist.”

Jag gissar att du har hört någon säga så. Kanske har du till och med sagt det om dig själv. Om du gör det – eller känner människor som gör det – är den här texten skriven för dig. Inte för att förneka det som varit, utan för att hjälpa dig att sluta se dig som den du var, och i stället som den du är – och vill vara.

Om du som tonåring stal, slogs och begick andra brott som du senare bestraffades för, men därefter lämnade det livet bakom dig – bör du som vuxen kalla dig f.d. kriminell?

Om du under en period stal ofta, men många år senare helt har lämnat det bakom dig och aldrig stulit igen – bör du som vuxen kalla dig f.d. tjuv?

Detsamma gäller då om du missbrukade alkohol men inte har varit onykter på årtionden. Bör du kalla dig f.d. alkoholist?

Att leva vidare i ett språk som hör till det förflutna är vanligt. Även hos människor som i praktiken har gått vidare. De är inte längre den personen. Det är min åsikt att så länge de inte ser sig som den de är i dag och presenterar sig som sådan, utan fortsätter att benämna sig som den de var för länge sedan, släpper de aldrig taget om det förflutna.

För så länge språket är bundet till det förflutna, förblir det förflutna emotionellt närvarande, oavsett hur mycket livet i praktiken har förändrats.

De flesta som bryter en destruktiv historia fastnar i identiteten som ”den som överlevde”. De står vid gränsen till något nytt, men vågar inte träda ut i det. Det är att vara fri – men inte hel. Den som förvandlar sitt arv gör något annat: hon omarbetar det. Den målar inte vidare på en gammal tavla, den målar en ny. De målar inte heller vidare på någon annans tavla – exempelvis förövarens, som i barndomen begick övergrepp mot dem – utan målar sin egen. Något nytt, något vackrare och annorlunda.

För att bli hel måste språket om en själv förändras. När en människa når emotionell neutralitet händer något avgörande: det förflutna slutar vara hennes fiende och blir i stället en del av landskapet hon har gått genom. Hon känner varken vrede, saknad eller längtan. Det finns ingen tyngd, inget krav och ingen skuld. Bara klarhet. Hon slutar vara sitt förflutna. Hon är sitt nu och sin framtid. Därför bör orden hon använder som sig själv förändras. För så länge språket är bundet till det förflutna, förblir det förflutna emotionellt närvarande, oavsett hur mycket livet i praktiken har förändrats.

Det finns en punkt i människans utveckling där uppgörelse inte längre handlar om att lämna sitt arv bakom sig. Den djupaste formen av uppgörelse sker när vi inte längre definierar oss genom det vi undkom, utan genom det vi skapat därefter.

Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Framför allt utan smärta. Jag kan berätta om min historia – om vad mina föräldrar utsatte mig för – utan att det gör ont i mig. Jag kan tala om mina föräldrar och känna omtanke för dem.

Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Att bära det gamla som ett förklarande raster över allt nytt. Det vill säga: nya relationer tolkas genom gamla sår, nutida val förklaras med historiska övergrepp, missbruk eller brott, och identiteten fortsätter att legitimeras genom det som en gång hände. I praktiken: ”Jag är f.d. kriminell.” ”Jag är f.d. missbrukare.” ”Jag är den som överlevde.” Inte som historik – utan som nutida identitet.

Fundera därför på detta: Erkänner du ditt förflutna – eller lever du kvar i det?

Tycker du fler behöver läsa detta inlägg? Dela gärna! ❤️

Daniel Mendoza