När livet inte räcker – om att välja att stanna

Självmordstankar.

Jag har burit dem sedan jag bokstavligen var ett barn. En gång var det nära, men en vän räddade mig. Och som många andra har jag haft människor nära mig – exempelvis min far – som valde att avsluta sina liv.

Jag har aldrig dolt att de här tankarna finns i mitt liv. Men kanske har jag inte talat tillräckligt om dem. Åtminstone inte helt öppet. Så detta inlägg handlar om det. Eller snarare: om hur jag, trots detta, har lärt mig att älska livet så mycket som jag gör. Hur jag har funnit en balans där jag varje dag väljer livet. Där jag väljer kärleken. För mig är det ett val.

Jag vet inte om min ”formel” kan hjälpa någon annan. Men om den kan hjälpa en enda människa vore det fel att inte dela med mig av den.

Det finns fyra saker som håller mig vid liv.

Det första är mening.

När jag var ung var mina yngre syskon den meningen. Jag ville – även om jag kanske misslyckades – finnas där för dem. Jag ville inte såra dem. De blev mitt skäl att ta hand om mig själv. Att leva.

Sen blev det Marielle. Och därefter våra söner. Hur mycket jag än tvivlar på mig själv, på min existens, är de mitt skäl att leva. De bär inte mitt liv – men de ger det riktning när min kompass sviktar.

Jag föreställer mig ibland att jag en dag skulle kunna vara hemlös, svag och fattig. Jag har frågat mig om det vore skäl nog att lämna jordelivet. Svaret är alltid detsamma: Nej. Därför att vetskapen om att de finns, och att jag en dag fortfarande kan betyda något för dem, är skäl nog för mig att leva vidare – även om kroppen och hälsan inte räcker, även om jag saknar ett tak över huvudet.

Det andra är rörelse.

Jag har motionerat regelbundet sedan tonåren. Min kropp är stark och jag är, trots åldern, uthållig. När tankarna dippar springer jag mina mil eller lyfter mina kettlebells. Mitt val har alltid varit rörelse före tabletter och psykologer. Jag tar på mig träningskläderna och så kör jag.

Det ena utesluter inte det andra. Jag har bara valt att ge mig tid.

Det tredje är det vackra.

Det du ser i klippet. Jag matar mig varje dag med det vackra. Varenda dag. Jag låter inte en enda dag passera utan att ge min själ skönhet. Inte ens i mina svåraste stunder har jag vänt bort blicken från det vackra.

Och det kan vara vad som helst: ett dörrhandtag, en bil, en människa, en växt, ett ljud. Jag är som en svamp för det vackra.

Det fjärde är fokus på godhet.

I en värld där massmedia matar samhället med det negativa, och där religioner ofta blandas med lögner, är det lätt att tro att godhet saknas. Men den finns överallt. I leenden. I kramar. I gester. I det lilla miljontals människor gör för varandra, varje dag. Dit väljer jag att rikta min blick.

För några år sedan, när jag befann mig i en djup svacka, tog jag ett samtal med Marielle och våra söner. Jag berättade som det var. Att jag haft några mentalt tunga månader – inget som på något sätt hade påverkat dem – men jag sa också:

”Ni behöver aldrig vara oroliga för mig. Det finns bara ett sätt för mig, och det är att klättra upp igen.”

Och så sa jag varför jag berättade detta för dem:

”Det kommer en dag då ni står på toppen av era liv. När ni, precis som jag, har en familj ni älskar bortom allt. Som är er rikedom. Och trots allt det kan tanken på den egna existensen dyka upp. När det sker – hitta ett sätt att berätta för dem som älskar er hur ni mår. Prata. Skriv. Sjung. Dansa. Skriv en låt. Vad som helst. Bara ni inte bär det själva.”

Min formel kanske inte räddar många. Men om den kan rädda en enda människa, då är den värd att dela.

En granne frågade en gång hur jag alltid kan vara så glad. Jag svarade: ”Därför att du står framför mig.” Jag förklarade att jag väljer hur jag vill bemöta livet. Hur jag vill bemöta en annan människa.

Mitt mörker, mitt sår, har inte kontroll över mig. Min kärlek har det.

Det du ser i klippet är resultatet av det.

- Daniel Mendoza, januari 2026