”Jag är f.d. alkoholist.” Hör någon säga så? Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Detta inlägg handlar om det.

Vi har allt – men saknar oss själva. Vi lever andras liv, formar oss efter förväntningar och roller. Och någonstans där inne finns en röst som sörjer att den aldrig får vara hemma.

Hon kom in i mitt kontor. Vacker, klok – men tystad av mannen bredvid sig. När jag bad honom låta henne tala såg jag något i hennes blick. Inte stolthet. Inte lättnad. Bara en kvinna som långsamt höll på att försvinna.

Varför har vi vänner? Varför en familj? Varför påstår vi att vi älskar andra — när våra sinnen är fulla av hemligheter i deras sällskap. Hemligheter som hålls inlåsta av skam, av skuld. Av skuld för något som hände när vi var små, när vi ännu inte var oss själva, när vi var någon annan version av oss. Hemligheter . De beter sig som tunga stenar. Vi bär dem överallt. In i varje relation. Varför? Tänk att varje vänskap, varje relation, är ett långlopp du springer tillsammans me

Min sanning.