”Jag är f.d. alkoholist.” Hör någon säga så? Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Detta inlägg handlar om det.

Hon kom in i mitt kontor. Vacker, klok – men tystad av mannen bredvid sig. När jag bad honom låta henne tala såg jag något i hennes blick. Inte stolthet. Inte lättnad. Bara en kvinna som långsamt höll på att försvinna.

Jag läste för ett tag sedan ett inlägg om ett känt par som, efter många år tillsammans, skulle gå skilda vägar. I inlägget, skrivet av en av dem, stod det bland annat om alla resor de gjort jorden runt, alla avlägsna och vackra platser de besökt, karriärerna de kunnat bygga upp med hjälp av varandra – men att det ändå inte hade räckt för att hålla ihop. Medan jag läste väcktes en fråga i mig: trodde personen att sådant skulle räcka för att hålla ihop? Jag vet så klart inte hu