Han är någons barn

Den här texten är färgad. Av min kärlek till mina söner. Av min oförmåga att döma någon utan att först minnas: Han är någons son. Han var allt för någon.

Söndag morgon.

Jag betraktade pojken – hur han kämpade för att göra rätt, för att stå rätt, för att hänga med i spelet. För att inte begå misstag.

Han, en linjedomare under en fotbollsmatch där varje spelare var en superstjärna. Åtminstone i ögonen på föräldrarna vid sidlinjen.

Jag hörde kommentarerna:

”Det var ju offside!”

”Nej, det var onside!”

”Vad fan, domaren!"

"Det där var inte hörna!"

"Det skulle varit inkast åt andra laget!”

Många trodde sig se bättre. Många trodde sig vara bättre än han.

Han – en ung pojke som valt att stå som linjedomare i en match där spelarna knappt var yngre än han själv. Medan jag betraktade hur han försökte sköta sin uppgift tänkte jag: Du är någons son. Du var allt för någon.

Hans kompisar försökte hålla honom upprätt. Benen bar inte. Alkoholen – eller drogerna – hade slagit ut hans system. Jag gissade att han inte hunnit fylla femton.

Kroppen var så ung, hjärtat ännu inte färdigväxt. Han försökte säga något, men rösten bar inte.

Kompisarna skrattade.

”Vilken kung du är!” sa en av dem.

Han tittade upp, log svagt – och huvudet föll tillbaka.

Besegrad.

Ett barn.

Vad hade fått honom dit? Varför förstöra sin kropp?

Frågor utan svar.

Du är någons son. Du var allt för någon, tänkte jag medan han föll in i dimman.

Vapnet han höll i händerna var nästan större än han själv. Blek blick. Rödsprängda ögon. Ett smutsigt ansikte. Ett par trasiga shorts, skitiga skor. Ärren på kroppen.

Kameran svepte förbi i några ynkliga sekunder. Ändå tillräckligt för att fånga hans väsen. Jag spolade tillbaka, pausade, betraktade honom.

Kunde han vara tolv?

Eller var hans undernärda kropp vilseledande?

Kanske var han sexton. Visste han ens själv?

Soldat? Mördare? Rädd? Vilse? Hungrig? Sorgsen? Arg?

Mer än allt – ett barn.

Du är någons son. Du var allt för någon.

Orden ekade i mig.

Vi hade bråttom, jag och Marielle. Ett mycket tidigt möte väntade. Prat om pengar. Framtid.

Vi skyndade från parkeringshuset in i det som för bara ett decennium sedan varit ett varuhus. Nu: tomma lokaler. De få som fanns kvar var på väg bort. Myllret ett minne.

Några steg in såg jag honom.

Jackan uppdragen över huvudet, sittandes ihopkrupen på en av stentrapporna.

Man? Ungdom? Påtänd? Onykter? Hemlös? Trött? En powernap?

Vi skyndade förbi. Men efter några meter stannade jag. Vände om. Gick tillbaka.

Försiktigt lade jag handen på hans axel. Det var en pojke – i sena tonåren.

Tom blick.

Påtaglig alkohollukt.

”Är du okej?” frågade jag.

Han nickade. En blick som sa: Låt mig vara.

Jag gick.

Men tanken stannade:

Du är någons son. Du var allt för någon.

Vi människor dömer.

För lätt.

För snabbt.

Vi dömer den fattige likt vi dömer den rike.

Vi dömer den utslagne som vi dömer den framgångsrike.

Vi dömer den som leder – likväl som den som flyr.

Vi känner dem inte. Umgås inte med dem. Vi vet inget om dem.

Vi har inte gått i deras skor. Vi har inte levt deras liv.

Det enda vi med säkerhet vet:

De är någons barn. De är – eller var – allt för någon.

Jag vet – jag är färgad, kära läsare.

Färgad av min ändlösa kärlek till mina söner.

Därför skriver jag ”han” och inte ”hon”.

Men det spelar ingen roll.

Ett barn.

Jag är färgad av att få ha vandrat nära mina söner i tjugo år.

Av att känna en kärlek som jag aldrig trodde var möjlig.

Av glädjen att veta att det finns två människor jag – av kärlek, med stolthet – utan tvekan skulle ge mitt liv för.

Jag är färgad.

Av alla kramar.

Av alla ”Jag älskar dig.”

Av alla ”God morgon, min älskade son.”

Av alla ”God natt, min älskade son.”

Av alla ”Var dig själv, min son.”

Av varje försök att idag vara en något bättre pappa än igår.

Och kanske är det just därför jag inte kan tänka något annat än:

Han är någons son. Han är – eller var – allt för någon.

För det kunde ha varit mitt barn.

Min älskade son.

Mitt allt.

Och därför kan jag inte ta ställning mot en annan människa.

Jag kan döma handlingen – ibland med full rätt.

Men inte människan.

President. Komiker. Filmstjärna. Advokat. Missbrukare. Mördare. Journalist. Hemlös. Rik. Fattig. Arg. Lycklig.

Jag ser bara någons barn.

Någon som – för någon – betydde allt.

Någon som kanske, mer än allt, utan att ens förstå det, längtar tillbaka till det ögonblicket. Till de armarna. De som höll om honom.

De som viskade:

”Mitt barn, du betyder allt för mig.”

Jag fick inte den uppväxten. Det har funnits stunder då floder runnit nedför mina kinder av längtan – efter om så bara en minut i sådana armar. Men att inte ha fått – betyder inte oförmåga att ge. Jag gav. Och jag fortsätter ge.

Även till honom som världen hatar.

Jag ger genom att försöka förstå honom.

Genom att undvika att döma.

För han, för mig, är någons son.

Han ... kunde ha varit mitt barn.

Daniel Mendoza