Som aktiemäklare såg jag logiken bakom jakten på diagnoser

Så som jag ser det:

En diagnos är i grunden en etikett som grupperar ett visst mönster av symtom enligt givna kriterier. Men en diagnos säger ingenting om varför symtomen uppstått. Diagnoser riskerar därför att bli symtometiketter snarare än verkliga problemförklaringar. Man sätter ett namn på ett mönster – men går inte alltid till botten med orsaken. Och namnet (diagnosen) används sedan som grund för behandling, ofta i form av centralstimulerande eller antidepressiva läkemedel – där biverkningar kan vara allt från viktförändringar till sömnproblem eller beroende..

En ond spiral för den som redan är trasig och där medicinen aldrig är tänkt att lösa personens problem, bara dämpa symtomen. (Kanske är det därför marknaden för bantningspiller nu växer, när viktförändringar blivit en vanlig följd av antidepressiva??)

Med allt vi vet att vi inte vet om hjärnan, hur kan vi tro att vi vet tillräckligt för att stämpla andra, i synnerhet barn, med diagnoser

När jag arbetade som aktiemäklare var det lätt att förstå varför läkemedelsbolagen la så enorma pengar på att mönster skulle grupperas, stämplas och kommuniceras utåt i ett gemensamt namn. Vill minnas att under mina studiedagar på Handelshögskolan i Stockholm var det en av studenterna - han läste parallellt till läkare (😱😅✍️) - som yttrade: "En lösning kan bara säljas om man först skapat ett problem." Läkemedel- och vapenindustrin påminner om samma problematik, samma lösning. Steg 1 Påverka läkarna och psykologerna. För läkemedelsindustrin innebär steg 1 att påverka de folk känner mest tillit till och förtroende för:

Steg 2 Påverka media.  Gör media till förstärkare av den berättelsen. Genom media når man ut till stora massan. Annonsering, debattartiklar, forskare som yttrar sig, kändisar som berättar om hur en medicin hjälpt dem. Allt följer ett tydligt mönster. Steg 3 Påverka direkt och indirekt beslutsfattarna. Om läkare och psykologer övertalas att köpa konceptet, och media lyssnar på dem, kommer de alla att påverka samhället. Det vill säga: Påverka våra rädslor. Påverka din och min röst. Och dit vinden blåser, dit lutar sig politikerna.

Det alla borde fråga sig är följande: Med allt vi vet att vi inte vet om hjärnan, hur kan vi tro att vi vet tillräckligt för att stämpla andra, i synnerhet barn, med diagnoser och sen fylla deras kroppar - deras outvecklade hjärnor - med substanser som förändrar hjärnans signalsystem – på ett sätt ingen med exakthet kan förstå idag?

Någon som är expert inom neuropsykologi skrev nyligen: ”Vad är egentligen medvetande? Så här brukar det förklaras: det är den inre film vi alla bär på – känslan av att vara vid liv, uppleva färger, ljud, tankar och känslor. Det är skillnaden mellan att bara ha en hjärna som bearbetar information och att faktiskt uppleva världen. Men exakt hur hjärnan skapar denna inre verklighet är fortfarande ett av vetenskapens största mysterier.”

Av nyfikenhet sökte jag på det med ”inre film” och det visade sig stämma. Man talar ofta om ”the movie in the mind” eller ”the stream of consciousness”. Min stora undran är då denna: Om vi inte ens kan förklara vad medvetande är, blir det problematiskt att säga att vi fullt ut förstår psykiska tillstånd som depression, ångest eller ADHD. Det betyder att alla diagnoser och behandlingar bör bäras med försiktighet, ödmjukhet och prövande attityd.

Vi borde kollektivt närma oss symtom som arkeologer och patologer vid en utgrävning: med största möjliga försiktighet, så att ingenting av värde förstörs. Så att problemet inte blir större. Så länge vi inte kan det borde varje människa, när det kommer till diagnoser, göra följande: Ta en second opinion. Till och med en tredje.

Hur tänker du kring det?

Daniel Mendoza