Från smekning till tystnad – om varför kärlek ibland går sönder

Jag läste för ett tag sedan ett inlägg om ett känt par som, efter många år tillsammans, skulle gå skilda vägar. I inlägget, skrivet av en av dem, stod det bland annat om alla resor de gjort jorden runt, alla avlägsna och vackra platser de besökt, karriärerna de kunnat bygga upp med hjälp av varandra – men att det ändå inte hade räckt för att hålla ihop. Medan jag läste väcktes en fråga i mig: trodde personen att sådant skulle räcka för att hålla ihop?

Jag vet så klart inte hur paret hade det i övrigt, så missförstå mig rätt. Men jag tänker i allmänhet att många vars relationer kraschar – eller är på väg att göra det – har varit dåliga på att ge och visa varandra det lilla extra i vardagen. Som att satsa allt på fredags- och lördagskvällarna, på tre veckor på Seychellerna, och glömma bort att veckan har sju kvällar och året femtiotvå veckor. De har varit dåliga på att i vardagen upprepa de små, kärleksfulla gester som bildar kittet i en relation. Många av mina retreatgäster vittnar om just detta – att deras relationer i vardagen saknat värme och närvaro.

”Jag tror på allvar att han med åren smekte sin bil mer än mig”, förklarade en gäst. Jag frågade henne varför hon hade stannat kvar när hon törstade så mycket efter ömhet och närhet. ”Kanske därför att jag levde kvar i hur det en gång hade varit, i början. Kanske för att jag hoppades”, fick jag som svar efter en stunds betänketid.

Det lilla i vardagen. För mig, som är så van vid det – som även ger mig själv det och gjort så sedan tonåren, som en form av överlevnadsstrategi – är detta så självklart att jag ibland glömmer bort hur andra har det. Jag minns första måltiden Marielle bjöd mig på för cirka tjugosex år sedan. Hon lagade maten och serverade mig. Jag betraktade hur hon gjorde allt. När vi skulle till att slå oss ner vid bordet frågade jag henne om lov att lägga till en sak. Det fick jag. Jag tände då ett par ljus som jag ställde på bordet och lade några persiljeblad på toppen av maten hon lagt på tallriken. Jag bad henne om ursäkt för att jag gjorde så, men förklarade att jag uppskattade att göra det lilla extra. En måltid var för mig mer än näring för kroppen – redan då. Det kändes rätt att göra så, för det var den jag var, och det var så jag ville ha det i en relation. Hon kunde så klart välja att inte vara så, vilket hade varit helt okej – men då med en annan man.

Så vad är det lilla i vardagen? För mig: en kram när man kommer in i köket på morgonen. Ett tänt ljus på bordet när man äter. Att inte glömma fråga den andra personen om hen också vill ha en kopp kaffe eller te – och komma ihåg hur personen vill ha det. Att göra lite mer än att bara ställa fram en kopp te – kanske lägga fram något att lägga tepåsen i, kanske lite honung till. Att lämna en puss på kinden när man själv ska kliva upp ur sängen. Att lämna varmt kaffe i en termos och till det en lapp där det står: ”God morgon, min kära.” Att fylla bilen med bensin och kolla spolarvätskan när man vet att den som ska använda bilen efter en ska köra långt.

Att lyssna utan att avbryta. Att fråga – och verkligen vilja veta. Att själv tänka på att äta något och samtidigt fråga den andra personen om hen också vill ha något av det man tänker laga. Att hämta en filt till den andra om den verkar frysa, utan att fråga om den behöver. Att på kvällen säga: ”Lägg upp dina fötter, så kan jag klämma på dem en stund”, när man ändå bara ligger i soffan och tittar på tv. Att be om att få massera den andras hårbotten en stund. Saker som inte kräver mycket, som inte behöver vara mer än några minuter. Träning ger färdighet, så ursäkten att man är dålig på det håller inte tjugo år senare. Då har man bara inte brytt sig om att lära sig.

Att vara i mataffären och komma ihåg något den andra skulle tycka om att man köpte hem. Att skicka ett spontant sms med ett: ”Tack för att du finns, min kära. ❤️” Att berömma någon för hur den är som mamma eller pappa till barnen. Att i vardagen lyfta fram det positiva.

Varje dag, året runt, gör man det lilla extra. Varför? Därför att man älskar. Därför att man vill visa sin tacksamhet över att den man lever med väljer att stanna vid ens sida. Därför att man månar om relationen.

Och sakta men säkert – om båda engagerar sig och bryr sig – bygger man något vackert tillsammans. Något som inte behöver resor jorden runt, avlägsna platser, guld eller vackra löften. Något som i stället är en vardag fylld av närvaro, ömhet, respekt och tillit. Grundämnena i det vi annars kallar kärlek.

När båda i en relation bryr sig om de små detaljerna händer något större. Det är där läkning börjar. Det är där livet känns och kärleken blommar – inte bara mellan paret, utan också, om de har sådana, i deras barn.

Förstår du? Kan du hålla med? Och hur känner du att du själv har det i ditt liv, i din vardag med den du lever med?

Tack för din tid,

Daniel Mendoza

Foto: Daniel Mendoza