”Jag är f.d. alkoholist.” Hör någon säga så? Att erkänna sitt förflutna är inte samma sak som att leva i det. Att erkänna det är att kunna säga: Detta hände. Detta var jag då. Detta påverkade mig. Utan skam, utan försvar, utan behov av att övertyga. Att leva i sitt förflutna är något annat. Det är att fortsätta namnge sig själv utifrån det som varit. Detta inlägg handlar om det.

De flesta tror att kärlek handlar om att hitta rätt person, men ofta faller relationer av en helt annan anledning: bristen på en riktning inom oss själva. Utan en målbild upprepar vi samma mönster — om och om igen.

Varför har vi vänner? Varför en familj? Varför påstår vi att vi älskar andra — när våra sinnen är fulla av hemligheter i deras sällskap. Hemligheter som hålls inlåsta av skam, av skuld. Av skuld för något som hände när vi var små, när vi ännu inte var oss själva, när vi var någon annan version av oss. Hemligheter . De beter sig som tunga stenar. Vi bär dem överallt. In i varje relation. Varför? Tänk att varje vänskap, varje relation, är ett långlopp du springer tillsammans me

Jag läste för ett tag sedan ett inlägg om ett känt par som, efter många år tillsammans, skulle gå skilda vägar. I inlägget, skrivet av en av dem, stod det bland annat om alla resor de gjort jorden runt, alla avlägsna och vackra platser de besökt, karriärerna de kunnat bygga upp med hjälp av varandra – men att det ändå inte hade räckt för att hålla ihop. Medan jag läste väcktes en fråga i mig: trodde personen att sådant skulle räcka för att hålla ihop? Jag vet så klart inte hu