(Kom ihåg: Dessa blogginlägg är inte korrekturläsa. Alla mina böcker är det och då av ett proffs.)
”Du är inte samma jag lärde känna.”
Jag vet att många får i sina kärleksrelationer höra de orden. ”Du är inte samma…” Men vem är samma? Efter fem år? Efter tio år? Efter trettio år? Vem är samma? Vem kan vara samma? Det enda som kan vara samma är detta: Bilden någon hade av någon den träffade. Men om den sen trodde att den bilden skulle förbli konstant så har den personen varit blind eller tillsammans med någon som lika väl kunde ha varit en robot. En programmerad robot. Det innebär troligtvis också att den andra personen levt ensam i tvåsamhet. Och hur är den själv? Om den är samma den var för tjugo år sedan, vad har den lärt sig, vad har den varit med om? Har inga smaker förändrats? Har den inga nya insikter? Har den inga nya hobbies att utöva? Vem kan leva så länge och inte förändras, undrar jag. Men framför allt undrar jag detta: Vem kan leva ihop med någon och tro att den andra inte kommer att förändras?
Detta inlägg handlar om kärleksrelationer. Vill för att förklara bättre vad jag anser gör att sådana relationer sammanflätas starkare med åren, eller helt faller sönder, använda mig av ett utdrag ur Sällsynta fjärilar hittar alltid hem, sista delen av min trilogi Den Enda. Karaktärerna som pratar är Soledad och hennes mamma Rocio. Boken är uppdelad i tre tidsepoker. 1500-talet, slutet av 1800-talet och nutid. Soledad och Rocio lever i Spanien i slutet av 1800-talet. Vad som kommer att hända med Soledad har en koppling till Mallorca och sen, i nutid, Nathaniel och Elma.
“Det ska gud veta att du hade det! Du, dina hästar, havet och din fjärilsman. Det har alltid varit så. Och vi, ja säg mig”, sa hon och skakade på huvudet. “… vad annars skulle vi göra än att låta dig vara den du är. Far brukade skämta om att du var havsvinden ingen man skulle våga segla i.”
“Något jag är er evigt tacksam för är att ni låtit mig vara jag. Innan de seglade till Uruguay satt jag och Rafael och pratade vid muren. Han hade hört far säga så om mig. Han sa till mig att det för honom inte handlade om att lära sig att segla i vinden. Utan om att lära sig att vara ett med den”, sa hon och kände på amuletten som hängde runt hennes hals.
Läs igen: "…att lära sig att vara ett med den”
Nyligen i bilen började min hustru Marielle att skratta åt mig, trots att jag inte sagt ett ord eller gjort något för att framkalla hennes vackra skratt. När jag frågade vad hon så innerligt skrattade åt svarade hon halv skrattandes: ”Det du tänkte.” Jag log busigt åt att hon hade ”hört” min tanke rätt.
”När ni två lagar mat samtidigt är det som att betrakta en dans. Ni är så extremt samspelta”, sa en vän till mig och Marielle medan vi lagade middag tillsammans.
”… att lära sig att vara ett med den.” Att lära sig, kära läsare. En kärleksrelation handlar inte om att hitta den rätta, det handlar inte om att hitta sin tvillingsjäl eller vara tvillingsjälar, det handlar inte om likadana personligheter eller erfarenheter. Det handlar snarare om viljan att lära sig att leva med varandra. Ja, attraktion, åtrå, romantik, en del gemensamma värderingar och mycket annat är så klart viktigt och kan bidra till att man lockas till varandra. Men läs igen: …viljan att lära sig att leva med varandra. För att kärlekslågan ska förbli tänd behöver viljan finnas där. Det handlar inte om att den ena kompromissar sönder sig själv för att relationen ska funka för den andra, utan om att båda vill dra åt samma håll. Om att båda är beredda att kompromissa, om att ge, om att ta och få. Det handlar om viljan att med den man blir kär i bygga något vackert tillsammans och över en mycket lång tid.
Den viljan innefattar den egna personliga resan och den gemensamma resan. Om du lever med någon som efter tjugo år säger, med negativ betoning: ”Du är inte samma jag lärde känna.” Då lever du med någon som inte är beredd att förändras, som inte ser det fina och vackra i förändring. Du lever troligtvis med någon som ser med skeptiska ögon på din förändring och då inte med nyfikenhet och beundran. Sådan person vill troligtvis inte att du förändras. Den kanske tror att förändring innebär att ni förr eller senare går skilda vägar.
Vad den missar, och jag har sett många sådana fall, är att vad som gör att någon lämnar är oftast inte förändring, det är stagnation. Det är att stå kvar på exakt samma ställe, år ut och år in, istället för att upptäcka nya sidor av sig själva och livet tillsammans.
när du klipper din vingar
för att leva vid någons sida
lär du den aldrig att flyga
Tack för din tid! Daniel Mendoza Ps. Fråga dig följande: Om en kärleksroman kan lätta tunga tankar från ditt bröst, om den kan hjälpa dig att förstå det själsliga mötet du hade med en främling, skulle du inte vilja läsa den? Kika här och läs sedan en del av texterna under om den! Ds
Foto: Shutterstock