Sorg: Vi har olika sätt att bära den

Sedan jag var barn har jag sett dem överallt. Män som gråter. Män som blottar sina känslor. Lika länge har jag läst och hört att män inte gråter. Att män inte visar känslor. Ord från personer som tycks blunda för verkligheten. Som vill få andra att göra det.

I filmer. I boxningsringen. Vid en grav när han tog adjö av en familjemedlem. Vid sidan av planen när hans barn lyckades. Jag har sett killkompisar trösta varandra, sett tårar när de berättat att en tjej gjort slut. Jag har sett elitidrottare gråta ut framför ett hav av kameror. Jag har sett pappor gråta mot sina söners axlar.

Varför blundar en del för det jag har sett och fortfarande ser, frågar jag mig. Varför vänder somliga bort blicken som om de männen inte finns eller ens funnits?

Farfadern som inte kunde hålla tillbaka tårarna när han höll i sitt barnbarn för första gången. Pappan som inte kunde hålla tillbaka tårarna när han lämnade sin dotter vid altaret. Idolen som på scenen inte kunde hålla tillbaka tårarna när han försökte sjunga om sin döda vän. Fadern som grät när sonen återvände från militärtjänstgöring. Han som grät inne i en bar när hans landslag vann VM.

Sedan jag var barn har jag sett. Män som gråter. Män som visar känslor. Ibland med hjälp av konsten. Ibland i slutet av en match. Ibland när ett barn sprungit fram och hoppat upp i deras famn. Ibland när kistan slagit igen. Ibland när någon de älskat överlevt. Ibland när segern kostat dem nästan allt.

Men vi är alla olika. En del väljer vem de visar sina känslor för. Andra väljer när. Andra väljer var. Vi är olika, och olikheterna innebär skilda sätt att hantera våra känslor, våra rädslor, våra liv.

Medan vår familjemedlem, vår hund Aragon, låg på gräsmattan framför mig och tog sina sista andetag satte sig min ena son mittemot. ”Pappa, du gråter inte”, sade han. Jag svarade: ”Det kommer att finnas tid för mig att gråta. Men han behöver just nu att jag är den ledaren jag alltid varit för honom.” Min son torkade sina tårar och svarade: ”Då ska jag inte heller gråta.” Jag sa till honom att han fick det. Men att jag, i det ögonblicket, behövde hålla tillbaka mina egna tårar. Jag behövde visa vår familjemedlem att jag, ända in i slutet, fanns vid hans sida. Så som jag alltid gjort.

Tänk att det finns de som dömer mig för det. För att jag inte grät där de kanske skulle. För att jag valde just då att inte visa min son mina tårar. För att jag just då valde min väg.

Frågan vi alla borde ställa oss är denna: Vem är jag att avgöra hur någon annan ska bära sin sorg?

Daniel Mendoza