Ett barn sparkar på en boll. Barnet träffar fel och lyckas inte få bollen att lyfta ordentligt. Så vad som skulle bli ett inlägg till en medspelare blir ytterligare än boll att hämta utanför fotbollsplanen.
Hans tränare ser vad som sker och skriker framför alla till barnet att det ska sluta göra fel. Han låter hård och dömande i sina ord. Tränarens sätt skiljer sig inte mycket från föräldrar och andra vuxna som skäller på barn när de gör fel. Det gemensamma för dom vuxna är att de vill att barnen gör rätt.
Har du någonsin frågat dig om den metoden lär ett barn att göra rätt utifrån att den förstår hur man bör göra, eller finns det en risk att barnet gör rätt utifrån att det är rädd för att göra fel? För barnets utveckling finns det, anser jag, en enorm skillnad mellan båda.
Barnet som träffade bollen fel lär sig inte att göra rätt genom att någon skriker på det. Sådant barn blir istället mer rädd för att göra fel. Barnets fokus kommer ständigt att vara "Gör inte fel!". Tränaren vill så klart att barnet lär sig att göra rätt. Att fokus är på att göra rätt. Men tyvärr förstår inte tränaren att hans ord stjälper barnet istället för att hjälpa det. Därför att barnets hjärna funkar så som alla andra. Risken är stor att barnet varje gång det ska upprepa samma övning tänker: "Jag får inte göra fel. Jag får inte göra fel. Jag får inte ..." Barnet kanske ändå lyckas göra rätt. Det kanske ändå lär sig att göra rätt. Därför att upprepning ger färdighet och om barnet upprepar en rörelse tillräckligt många gånger så kommer det förr eller senare att lyckas. Det finns samtidigt en risk att barnet lägger av att försöka. Att det ger upp. Det finns en risk att barnet lär sig men når aldrig sin fulla potential. Och därmed blir aldrig så bra som det skulle kunna bli.
Jag tänker att det bästa lagledaren, och även varje vuxen som vill hjälpa ett barn att utveckla sina förmågor, kan göra är inte att skrika på barnet att det gör fel. Det bästa är att gå fram till barnet, kanske gå ner på huk framför det och vänligt och engagerat säga: "Du, hur kändes det när du träffade bollen? Kände du att du fick rätt balans i kroppen, rätt träff med foten?" Genom att exempelvis ställa dom frågorna hjälper tränaren barnet att känna efter, att gå tillbaka till känslan och förhoppningsvis där analysera sin prestation. Tränaren kan sen säga till barnet: "Får jag visa dig ett annat sätt som kanske funkar bättre?" Det gör barnet nyfiket men utan rädsla. När barnet är nyfiket utan rädsla är det öppet för förändring. Det lyssnar bättre och tar bättre till sig av det tränaren vill lära ut. Det sättet hjälper också barnet inte bara att lära sig att göra rätt, utan även att bli än bättre på det. Och nästa gång barnet ska sparka på bollen igen är det inte rädd för att göra fel. Därför att barnets fokus är inte att undvika att göra fel. Fokuset är att försöka göra rätt. Ju mer ett barn får träna på att försöka göra rätt, desto mer fri blir det i sina sinnen.
Det jag försöker säga är så klart inte att man inte ska kritisera. Kritik är bra. Konstruktiv kritik är dock alltid bättre. Och en vuxen som vill hjälpa ett barn att utvecklas behöver lära sig att vara just det, konstruktiv i hur den kritiserar. Och gärna, om jag för önska, lite kreativ.
Daniel Mendoza
Om du finner mina texter nyttiga och viktiga hoppas jag du inte glömmer att du alltid kan stödja mig genom en Swishinsättning till 0702200945.
Tack! 🙏
