För att lämna av familjemedlemmar har jag två nätter i rad kört till Arlanda de senaste fyra dagarna. Efteråt kört ensam hem på mindre vägar för att njuta av gryningen och med den naturens färger. Fotot jag delar tog jag vid första gryningen. Hade jag haft en solstol med mig hade jag satt mig där och njutit. I timmar.
Vi är som stjärnfall i universums oändliga tidslinje.
Alldeles för många av oss vuxna ägnar större delen av våra liv till att fokusera på problemen. Till att förstora upp småsaker och sådant vi inte, någonsin, kommer att kunna ha kontroll över. Till vilken nytta? Leva vad som skulle kunna vara ett vackert och meningsfullt liv till att istället vara rädd för vad som inte ens kommer att fysiskt skada oss eller hota vår existens. Till vilken nytta? Rädd för vad vi inte kan se och ta på? Rädd för att det för ont? Är du medveten om att rädsla är vad som bidrar till att det gör mer ont än vad det behöver göra?
Därför att din kärlek, den du djupt inom dig har, borde inte vara en bur för någon.
Jag har inte koll på antalet gånger jag blev misshandlad i hemmet. Jag har inte koll på antalet dagar jag som barn grät av hunger. Jag minns inte antalet gånger jag verkligen bad till en högre makt att släppa mig fri. Att låta min unga kropp få dö. Jag minns inte riktigt kärlek i min barndom. Jag minns fasorna, jag minns rädslan. Jag minns allt det trasiga och mer än så. Men det var då, det är inte nu.
Om jag stått kvar i skitet jag utsattes för, om jag inte förlåtit och accepterat att det var barndomen jag fick, om jag inte lärt mig att göra skillnad på handling och person, om jag inte i årtionden medvetet arbetat för att göra tvärtom, för att bli tvärtom, hade jag i dag varit förövaren. Kanske att inte, även om risken varit stor, skadat andra. Men definitivt mig själv. Jag hade fortsatt att skada mig. Till vilken nytta?
Denna planet hinner inte i tid ens ta ett andetag förrän vi som individer kommer och försvinner. Vi är som stjärnfall i universums oändliga tidslinje.
Jag brinner. Det finns en eld, vad många kallar för passion, i mig jag fullkomligt älskar. Den får mig att stanna vid gryningen och kliva ut ur bilen för att låta min själ andas. Den får mig att vilja känna och uppleva lika mycket av det lilla som av det stora. Jag gör det extra mycket därför att jag i dag kan, därför att jag inte längre begränsas av det förgångna. Jag har låtit alkohol berusa min kropp kanske en gång på 30 år. Jag har låtit livet, det vackra, kärlek, skönhet, lycka, glädje, spontanitet, skratt, smaker, kramar, längtan, saknad, sorg och mycket mer, berusa mig varje dag. Och skälet till att jag kan det är därför att jag inte låter problem och svårigheter styra mitt liv. Jag låter livslusten göra det. Så till och med sorg låter jag ge mig positiv energi. Jag skapar vackra (tycker jag) dikter utifrån den. Jag omvandlar allt det negativa till något positivt. Varför? Därför att jag kan. Därför att jag vill det.
En dag slocknar jag. Så gör även du. Njuter du som jag fram till dess eller lever du i rädsla för allt och alla? Än värre, låter du andra leva i rädsla på grund av din egen? Det är sorgligt om du gör det. Inte bara för deras skull, utan även för din egen. Därför att din kärlek, den du djupt inom dig har, borde inte vara en bur för någon. Än mindre för de du påstår dig älska och värna om.
Förstår du?
Daniel Mendoza
Ps. Vill du förkovra dig mer i detta, och för ifall du inte reda läst den, så vill jag ödmjukt och av omtanke tipsa dig om att ämnet är återkommande genom hela min trilogi (finns att köpa till nästan halva priset). Läs här! Ds
#danielmendoza #livscoach #vackraögonblickärlivetspusselbitar #acceptans #denenda #baravara #livsfilosofi
