Jag planterade en ek på fastigheten vi ägde i Stockholm. Grannar och bekanta som hälsade på sa ibland att de inte förstod hur jag kunde plantera en ek. Trädet tog så lång tid på sig att växa sig stort. Jag skulle under min kvarvarande livstid aldrig se det i sin fulla prakt, menade några.
Jag svarade ofta samma sak: ”Jag kan njuta av vetskapen att barn en dag kommer att klättra i det (trädet). Att äldre människor kommer att svalka sig under dess skugga. Att kärlekspar kanske ristar in sina initialer. Att ekorrar kommer att leka med varandra i dess grenar. Att småfåglar kommer att söka skydd i dess krona. Att nötskrikan kommer att samla mat från det och skalbaggar bygga bon. Jag kan se allt det framför mig och jag njuter i dag av att veta att jag hade del i deras lycka.” Jag kunde verkligen det. Jag kunde när jag betraktade trädet och tomten känna en lyckorus i min kropp. Trots att jag visste att jag i min nuvarande fysiska form aldrig skulle få uppelva allt det och mer.
Jag ser inte någon större skillnad vad gäller att förändra våra sätt att vara för att ge utrymme till mer kärlek, omtanke och respekt i våra liv. När vi väljer att värna om våra liv, vårt hem, vår fysiska och mentala hälsa, våra relationer och framför allt våra själar, sår vi frön för framtiden, en som ligger bortom vår egen tid. Den dagen vi checkar ut från våra fysiska kroppar lämnar vi förhoppningsvis något vackert efter oss. Något som hjälper nästa person att som människa och själ växa sig än större än vad vi kanske själva lyckades. Vi lämnar något efter oss som kommer att fortsätta att växa om den förändringen vi gjort med oss själva var utifrån kärlek till oss själva och andra. Med ”andra” menar jag allt levande.
Många, vilket jag ofta märker noterar i mina coachningar, har dock för bråttom i sina förändringsarbeten. De vill ha förändring nu. Helst i går. Brist på tålamod blir deras fiende och till slut deras fall. De borde se sig själva som eken som ständigt växer, om än långsamt. Tid är inte av vikt. Tid saknar egentligen betydelse. Det viktiga är att veta varför och att kunna njuta av att växa som människa, om än långsamt. I vårt förändringsarbete är att unna sig att njuta av livet bland det vackraste vi kan lära oss själva och andra. Det är att visa livet tacksamhet.
… men vad vet jag.
Med omtanke, Daniel Mendoza
Ps. Tankarna jag delar i inlägget ovan, vilket är mitt synsätt på livet, genomsyrar min trilogi Den Enda. Under middagar och i många av samtalen mellan olika karaktärer återkommer de ofta till existensiella frågor kring vad det t.ex. innebär att leva i kärlek. Läs mer genom att klicka HÄR! Ds
Foto: Shutterstock