Att bejaka vår sanna rikedom är en svår konst, men kanske den viktigaste av alla att kunna bemästra.
Livet. Det går vidare för oss som ännu har tid kvar. Det är vår rikedom. För vad vet vi om morgondagen? Vet du exakt hur din morgon kommer att vara? Vet du exakt vad som väntar dig? Du kanske svarar ja. Men nuet är den enda sanningen vi alla har. Tar vi vara på den? Bejakar vi den? Ger vi den vi älskar den där extra kramen varje kväll? Stannar vi kvar kring matbordet några extra minuter? Ger vi en extra kram innan vi lämnar hemmet? Går vi fram och kramar den som kommer hem varmt? De få som står oss riktigt nära, skickar vi ett kärleksfullt meddelande till dem innan vi somnar? Skriver i det tre enkla ord: ”Jag älskar dig.” Eller fem enkla ord: ”Tack för att du finns!”
Eller lever vi som om vi har i morgon? Kanske till och med övermorgon. Eller nästa vecka. Nästa månad. Som om vi har tid att uträtta allt som ännu inte blivit av. Tid att förverkliga allt som inte blivit förverkligat. Tid att säga alla ord och fraser som ännu inte blivit sagda.
Tid att skriva den där boken som följt en som en skugga genom livet.
Ta en titt runt om i ditt hem, betrakta allt du äger, alla saker, ting och prylar. Det kan komma en dag då du skulle byta ut allt du bär och äger för att få en minut extra med den vars tid var kommen. Med den som döden tog med sig. Och kanske har du redan haft sådan dag. Lärde du dig något då? Har du tagit vara på den läxan? Eller är fortfarande ting, prylar och saker viktigare än den som står dig nära? Är det viktigare för dig att du ser bra ut innan du lämnar hemmet eller ägnar du mer tid till att betrakta hur vacker den du lever med är, och hur du berörs av att den finns? Var är ditt fokus? Vad är det som betyder något för dig? Vad är det dina ögon helst vilar på? Vad är det som din öron helst lyssnar på? Vad är det som dina händer helst håller i?
Tid är vår sanna rikedom. Tid där vi skulle kunna börja förverkliga drömmar som annars en dag riskerar att bli besvikelsen över att vi inte vågade mer, gjorde mer, ville mer. Tid att lära nytt, att förstå mer, att tänka om. Tid att skriva den där boken som följt en som en skugga genom livet. Tid att måla den där tavlan vars plats i hemmet alltid varit given. Tid till pianolektionerna, dragspelet, gitarren, trummorna och allt annat som vi alltid längtat till att spela på. Tid till franskan, spanskan eller att baka de där goda bakelserna vi vet att vi kan baka. Tid till att besöka platserna vi minns från ungdomens dagar. Tid till böckerna som länge viskat ”Kom!”. Tid till familjemedlemmarna och vännerna som ännu finns kvar. Tid att ge en extra minut till den vi älskar bortom tid och rum. Tid att varje morgon och kväll lite längre krama barnet vi satte till vår värld. Tid till att träffa de som delar liknande vackra minnen om den som inte längre finns kvar. Tid att vara tillsammans därför att vi är de som livet tills vidare valt att ha kvar.
Men den tiden är inte i morgon, övermorgon, nästa vecka, under sommarlovet eller efter nyår. Den tiden är nu. Bejakar du den? Pausa, ta ett djupt andetag och andas ut det mycket långsamt. Slappna av i kroppen i några sekunder. När du tycker du slappnat av helt så är jag nästan säker på att du kan slappna av lite till. Om du vill kan du under några sekunder göra en kroppskontroll från tå till topp. Ta nu ett nytt djupt andetag, andas ut det mycket långsamt och känn sen efter om du är närvarande i nuet eller om dina tankar och känslor flyger och far åt alla håll och kanter. Daniel Mendoza Ovanstående text är delvis ett utdrag ur min roman I skuggan av din tystnad (andra delen av min trilogi). I boken utgör delar av texten en berättarröst som kommer in här och var för att göra dig som läsare sällskap. Berättarrösten finns med i alla mina romaner därför att jag vill vara nära läsaren med mitt skrivande. Många som läst min trilogi älskar styckena där berättarrösten kommer in. Om du en dag läser mina romaner hoppas jag att du även gör.
