Vad går du miste om i jakten på allt som inte är av vikt?

Tid

"Du är rik, Daniel, för du har tid." Andra har sagt så. Frågan borde dock inte handla om att ha tid, utan istället om att värna om den.

Tid. Hösten 2001.

Jag minns tåget som stod vid perrongen, redo att avgå mot Stockholm. Om jag sprang de sista metrarna skulle jag hinna. Men något i mig ville inte. Jag var rädd att skapa ett beteendemönster jag sen skulle fastna i. Jag saktade ner och inväntade nästa. Detta trots att jag bar kostym, slips och blanka skor, trots att jag gjorde mycket för att passa in. Allt utifrån en övertygelse att pengar skulle vara dörren till ett bättre liv, ett där jag inte behövde råna någon för att kunna köpa mat eller stjäla för att ha kläder.

"Aktiemäklare, Handelsbanken", stod det då på visitkortet. Jag verkade i en ytlig värld där själen aldrig fick ta plats. En där varje möte var resultatet av en kalkyl. En där kollegor sa till mig att inte bry mig om människan bakom siffrorna. Tid var pengar, pengar var målet. Jag var 28 år och läste samtidigt på Handelshögskolan i Stockholm. Elithögskolan, sas det. Det kändes i mig som att jag i något tidigare liv upplevt allt det. Platsen. Sättet. Jargongen. Jagandet. Lika bekväm som jag kände mig i skolans och bankens korridorer, lika själsligt malplacerad var jag.

Tid. Jag spolar tillbaka till 1979.

"Han dödar henne! Han dödar henne!" skrek jag som åttaåring till två främmande män, en gata bort från huset där vi bodde. Något djupt i mig trodde inte jag hade tid att tveka. Jag trodde att min far den natten hade lyckats döda min mor.

Tid. En sommarnatt 1984.

”Din långhåriga jävel!” skrek en total främmande kille åt mig och med kraft slog en kniv mot min hals. Jag hann dra bak mitt huvud så att knivbladet missade sitt mål. Allt skedde i ett andetag. Som en blixt från klarblå himmel. Minuter senare satt jag på nattbussen hem till min mor. Hur nära var det? Vad hade ens hänt? Hade jag som tolvåring redan sådana fiender?

Tid. Oktober 1989.

Telefonen i köket ringde. Min mor svarade. Jag var hos henne och satt med mina yngre syskon på övervåningen. Ville skydda dem från vad jag trodde hade hänt. Från skälet till att min mor bett mig komma dit. Jag hörde ett skrik. Det var ett skrik från en själ till en annan. Från en levande kropp till en kropp som tagit sitt sista andetag. Man hade funnit min far död. Ögonblicket är tatuerat i min själ. Skriket. Jag var inte i köket, men tyckte mig, i skriket, ändå uppleva smärtan.

Tid. Nyårsnatt 1995.

Män sprang ut från byggnaden mot mig. En höll ett basebollträ i sin hand. En annan en kniv. Någon hade en stol. De sprang mot mig men allt gick i slow-motion. Som i en film där det gick att sänka hastigheten för att analysera varje bildruta. Och mannen jag höll i försökte slita sig loss från mig. Han märkte inte kniven jag höll mot hans hals. Kniven jag tagit med mig dit för att avsluta hans och en annans mans liv. ”Evigheten i en sekund”, har jag skrivit så många gånger i mina romaner. Den frasen kommer från det ögonblicket. Evigheten i en sekund. Döda eller låta leva. Och på sätt och vis, leva eller dö själv. Om inte fysiskt, så själsligt. Allt i ett kort ögonblick där tiden tycktes stå stilla.

Tid, återigen. November 2004.

En notis i en lokaltidning om en trafikolycka och att den unga kvinnliga föraren hämtas med ambulans. Det och att hon inte svarade i sin telefon var vad som fick mig att förstå att något hänt Marielle. Utan att veta vad som hade hänt henne sprang jag mot tåget, för att hinna hämta en bil. För att ta mig till henne. En timme tidigare hade hon i hög hastighet på motorvägen fått sladd och voltat med bilen. På väg från Stockholm till sjukhuset i Västerås frågade jag mig om jag hade förlorat henne. Vägen kändes oändlig, som om tiden både stod stilla och rann ifrån mig samtidigt. Mentalt ställde jag mig in på det värsta – att vår tid var över.

Tid, ja. År 2007.

Jag såg hur likblek min son var. Ögonen stod nästan ut. "Du har inte tid!" skrek en röst inom mig när jag insåg han satt något i halsen och inte längre andades. Från köksgolvet där jag stod till där han var, jag minns inte hur jag tog mig dit. Ett ögonblick senare hade jag lyckades få loss det som fastnat i hans hals. Jag ryser alltid när jag tänker på det ögonblicket. Hur nära var det? Hur långt bort från mitt liv hade han hunnit gå?

Sekunder kan kännas som en evighet när livet ställs på sin spets. När du inte längre känner om du ens andas. När människan gjord av kött och blod förvandlas till en robot som går på instinkter hon inte ens förstår att hon haft. Tiden kan vara skoningslös, men den ger oss också möjlighet att agera när det gäller som mest.

Tid. Jag spolar fram till 2018.

"Du är Västerås snigel.” Det sa en bekant till mig. Han log när han förklarade att det var komplimang. "Jag brukar betrakta dig, Daniel. Du tar dig alltid tid.” Det var en fin komplimang. För vad är livet om inte summan av den tid vi ger till det som betyder något? Tid till det som berikar oss på djupet.

Tid, kära läsare.

Använder du den rätt? En dag slutar ditt hjärta slå, och morgondagen finns inte längre som ett val. En dag får du det samtalet där någon med darrig röst säger att den du älskade bortom allt inte finns kvar. Hur många ögonblick tillsammans missade du i jakt på allt som inte var av vikt? Vart stressar du idag? Vad missar du idag? Tid kan ingen spara på ett konto. Tid är inte pengar. Pengar är inte tid.

Att värna om tid handlar inte bara om att prioritera – det handlar om att våga stanna upp, även när världen skriker att du ska springa. Även när du själv tror att du behöver det. Det handlar om att ha mod att lyssna inåt och ge dig själv tillåtelse att följa den vägen som i ditt hjärta känns mest rätt. Kanske är den vägen den längsta och den svåraste. Men också den vackraste. Jag vet det, jag har valt att gå den.

I pengar och ägodelar anses jag säkert vara fattig. Men jag saknar verkligen nästan ingenting. En Ferrari, en Rolex, ett stort hus – sådant skulle inte berika mig. De som känner mig väl vet det. Men tid till en kram. Tid till ett kärleksfullt samtal. Tid att lyssna på vinden eller se min älskade le när hon doppar fötterna i havet. Tid att laga en god frukost till mina söner. Tid att mitt på natten svara på ett sms med orden: ”Jag är vaken, min son, jag är hos dig om tio minuter.” Tid att njuta av en god efterrätt. Tid att lyssna på någon som vågar prata från hjärtat. Som i själen vågar vara naken och sårbar.

Tid är den enda verkliga rikedom jag har. Den lärde jag mig att värna om genom att förlora den, genom att nästan förlora dem jag älskar, genom att nästan förlora mig själv. Varje svårt ögonblick lärde och sen påminde mig om detta: Jag kan rusa vidare i livet och låta det vackra passera obemärkt, eller stanna upp och verkligen uppleva det. Jag lärde mig att livet kan ta slut vilken sekund som helst. Gåvan jag fått är inte att påverka slutet, det är att påverka varje ögonblick fram till det.

Jag har tid därför att jag lärde mig att inte skynda till tåget. Att inte stressa till nästa och nästa och nästa och nästa. Jag lärde mig att säga nej till andra och ja till mig. Jag lärde mig att de miljoner pusselbitar jag slogs sönder i inte kan sättas ihop över en natt, en kurs, en retreat, en vecka eller ens ett år. Jag lärde mig att ge mig tid att läka. Hur länge kan bara jag bestämma. Jag lärde mig att påminna mig om att jag har mina kära i nuet. Livet kan i nästa minut stjäla dem från mig. Så jag tar varje tillfälle jag får. Till att säga: ”Jag älskar dig.” Till att ge en kram innan sovdags. Till att fråga om allt är ok. Till ett sms med orden: ”Jag älskar er, mina kära Mendozas."

Och sakta men säkert började jag gå långsammare. Prata långsammare. Sakta men säkert började jag leva långsammare. Med det slog insikten, om vad som för mig är av vikt, rot i mig.

Så, kära läsare, värnar du om din tid? Och inte bara för att hinna, utan för att leva? Värnar du om din allra största rikedom? ❤️ Daniel Mendoza

Foto: Pernilla Danielsson