Du kommer hem efter en dag på jobbet och känner dig helt slut. Orken att laga mat, att leka med barnen, att träna, att göra någonting annat än landa i soffan finns inte. ”Jag är så slut.” ”Det var skittufft i dag.” ”Jag orkar ingenting.” Du intalar dig det och talar om det för andra.
Din kära, som bryr sig om dig, frågar dig om ni ska ut på promenad då frisk luft kan göra nytta. Men nej, du vet ju att ingenting funkar när du är så trött. Du vill bara sova. Tröttheten känner du igen.
Så ser ”trötthetsprogrammet” ut. Din kropp rör sig efter invanda mönster. Gissningsvis sådana någon lärde dig att upprepa. Och du har blivit en mästare. Din kropp upprepar vad den känner till. Din röst låter trött. Dina ögon ser trötta ut. Dina gester är långsamma. Allt följer gamla mönster.
Trötthetsprogrammet. Jag kallar det så.
Lek nu med tanken att du går igenom ovanstående och det ringer på dörren. Med dina allra sista krafter reser du dig från soffan och släpar fötterna efter dig till dörren. Utanför står din chef. I sin hand har den flygbiljetter till Maldiverna, dit du alltid velat resa. Biljetterna är för dig och din familj. Ni ska under tre veckor bo på femstjärnigt hotell. Allt är betalt. Du förlorar inga pengar och kommer inte efter på jobbet. Allt du behöver göra är att packa och sen sätta dig i taxin som står utanför och väntar på att köra er till flygplatsen. Din familj, som känt till allt i några veckor, har redan hunnit packa. Du inser att det är på riktigt.
För det är så, kära läsare, vi ska inte leva för att jobba, vi ska jobba för att leva.
Svara nu på detta: Kommer du att tacka nej till möjligheten? Kommer du att säga till din chef och familj att du är helt slut och inte orkar göra någonting? Kommer du att vara så trött, så slut eller kan du plötsligt känna att du orkar vad som helst? Och om du orkar, vad är det som har förändrats? Än viktigare, om den möjligheten ger dig en massa positiv energi, gör att du plötsligt orkar mycket mer, varför känner du inte samma energi av att komma hem till dem du älskar och som älskar dig? Varför kan inte den kärlek, som är en miljon gånger större än en resa på några dagar, få dig att resa dig upp ur soffan och t.ex. ta en promenad med din kära?
Tolka nu det jag skriver rätt. Jag skriver inte att man inte kan vara trött, att man inte kan känna sig helt slut. Det kan man och och säkert med all rätt. Det jag vill lyfta fram är att vi många gånger förstärker vad vi egentligen inte är eller behöver vara. Det kan gälla trötthet, rädsla, hunger, orken, det kan t.o.m. gälla känslorna för någon. Att vi går på autopilot när vi egentligen inte behöver det. Och i det vill jag höja ett varningens finger. Varför jag vill det? Därför att många hamnar i destruktiva mönster som begränsar dem och deras liv, som sliter på deras kroppar och som stjäl ifrån dem glädje, nyfikenhet, livslust och mer. Deras liv blir gråa och tråkiga, när det skulle kunna vara det motsatta.
För det är så, kära läsare, vi ska inte leva för att jobba, vi ska jobba för att leva. Så om vi genom att bryta invanda mönster, s.k. programmeringar, kan bidra till att vi varje vecka får några extra timmars lycka, glädje, njutning, motion m.m. är de inte skäl nog för att rannsaka sig själv och ställa sig frågan: Är jag verkligen så trött eller är det bara trötthetsprogrammet som kickat igång och nu går på autopilot?
Med omtanke,
Daniel Mendoza Tips: 50 % rabatt på min trilogi! Den Enda är en av Bokus mest recenserade och högst betygsatta romaner! Klicka HÄR!
