Samma nyårsnatt jag körde till en fest ett gäng höll, med målet att mörda två män, var det en självklarhet för mig att jag gjorde fel. Att det mycket grova brottet jag var på väg att begå skulle, om inte döden hann ta mig innan, förverka min rätt att få vara kvar i Sverige.
Jag såg framför mig dessa tre scenarios:
Jag skulle dö den natten.
Jag skulle överleva och få livstids fängelse.
Jag skulle utvisas på livstid.
Jag såg inga andra alternativ. Och alla tre välkomnade jag. Jag var inte onykter, jag var inte hög på droger (aldrig testat några). Jag var arg. Och berättigade för mig själv vad jag var på väg att göra utifrån min moraliska kompass, och inte utifrån hur jag belastade det svenska samhället. Men jag tänkte tanken att ett samhälle som bryr sig om de som försöker leva rätt, om de som försöker bli en del av samhället, bestraffar sådana som jag. Att man inte skulle blunda för vad jag var på väg att göra. I min enfald tänkte jag att ett rättvist och fungerade samhälle inte skulle göra förövaren till ett offer. I synnerhet inte när han (jag), några år senare och inför annalkande rättegång, svarade Kriminalvården följande när jag fick frågan om jag skulle kunna göra om det: ”Ja, utan tvekan. Men jag tänker göra allt i min makt för att aldrig hamna i en sådan situation igen.”
Den natten såg jag mig som en belastning för det svenska samhället. Jag tänkte innan och efter att min handling skulle belasta ett land som välkomnat mig med öppna armar och gett mig mat på bordet och tak över huvudet. Ett land som gett mig en möjlighet att få en ljus framtid.
Jag såg mig som en belastning därför att så människor som kommer hit försöker leva rätt, göra rätt och anpassa sig. Men lika mycket därför att de som kommer hit från krig, förföljelse och annat skit jag bara kan gissa, ska få möjligheten att äntligen vakna upp i ett land där skottlossning, sprängningar och exempelvis gängvåld inte hör till vardagen. Och där var jag på väg att sälla mig till den lilla gruppen utländska individer som tillsammans med ansvarslösa och ryggradslösa politiker förstörde för dem.
Jag, som flykting i Sverige (då hade jag inte ens svenskt medborgarskap), såg mig då som en belastning. Och det, kära läsare, anser jag än i dag att jag gjorde med all rätt.
Med omtanke,
Daniel Mendoza Ps. Vill du läsa mer om vad jag gjorde och varför klickar du HÄR. Ds
Foto: Pernilla Danielsson, Mallorca