Min far.
Det är min främsta förebild vad gäller att vara en make, en pappa och en man.
Min far som så många gånger gjorde att jag som barn kissade på mig av ren och skär rädsla för honom.
Min far som gjorde att jag fick klaustrofobi när han lade en kudde över mitt ansikte och satte sin vuxna kropp över tills jag inte längre kunde andas.
Min far som gjorde att jag fick scenskräck när han skar upp mina shorts, så att de föreställde en kjol, och sen bad mig dansa för honom tills han tyckte det var ok för mig att sluta.
Min far som fick mig att redan som barn lova mig själv att aldrig skaffa barn.
Min far som direkt och indirekt lärde mig att ljuga, att bedra, att svika och luras.
Min far som lärde mig så mycket om våld genom vad han utsatte djur och människor för.
Min far som lärde mig att aldrig visa känslor.
Min far som genom sina slag med handen, bältet eller något annat lärde mig att inte visa smärta, att inte blotta mina tårar.
Min far som lärde mig att aldrig be om hjälp. Därför att den dagen jag som barn gjorde det, efter att ha sparkat sönder min stortå, så skrattade han och andra män högt åt hur jag skrek och grät när han hällde kokhett vatten över tån.
Min far som lärde mig att inte släppa tag. Han som skrattade åt mina sönderrivna kläder, blåmärken och blessyrer jag fått över hela kroppen därför att jag inte vågade släppa tag om en drake han byggt och bett mig hålla i. En drake byggt åt en vuxen man, inte en fyraårig pojke.
Du behöver inte ha fått kärlek för att kunna ge kärlek. Därför att älska är inte ett val du gör, men hur du älskar är det.
Min far som lärde mig att du kan säga fula saker till andra bara du ler mot dem och så länge de inte hör dig.
Min far som ofta sa att alla över tolv år (motsatta könet) var töjbara.
Min far som drack sig full och ofta tappade kontrollen över sin kropp, över sina nävar.
Min far som ena dagen hänvisade mig att läsa bibeln och nästa dag misshandlade min mor grovt.
Min far som valde att avsluta sitt liv när jag var sjutton år. När jag, på grund av honom, knappast hunnit andas ett djupt andetag i mitt eget.
Min far, han jag som barn lovade att en dag döda, just han blev min allra främsta förebild. Han är den som lärde mig … att göra tvärtom.
Det finns miljontals pojkar med liknande och långt värre bakgrunder än min egen. Med pappor som inte fanns där eller som fanns där och gjorde deras liv till ett helvete. Pojkar som växer upp och skadar sig själva och andra. Som tar till droger, som tar till våld och ibland väljer att alldeles för tidigt avsluta sina egna liv. Pojkar vars liv saknar en mening. Vars framtid bara är mörker. Pojkar som inte klarar av att bli älskade. Som inte vågar vara svaga. Som inte vågar vara sårbara.
Jag önskar jag kunde nå dem och tala om för dem att om de väljer att göra tvärtom, om de väljer att ge av vad de kanske aldrig fick, så kan de en dag få vad jag fått de senaste arton åren sen Leon, min första son, föddes. För det är en rikedom som saknar gränser. En rikedom som bara växer. En kärlek som varje dag ger mig mer än jag fick under mina första sjutton år.
Och allt jag själv har behövt göra har varit … att göra tvärtom.
Så du förstår, därför kan jag inte vara arg på honom, min far. Han visste bara inte bättre. Han klarade inte av att vara bättre.
Men jag vet. Jag kan. Så jag gör.
Och om du är en man eller en kille på väg att bli en man, för din egen skull och för dem du älskar som trots dina brister och fel älskar dig, se till att göra rätt.
Du behöver inte ha fått kärlek för att kunna ge kärlek. Därför att älska är inte ett val du gör, men hur du älskar är det.
Daniel Mendoza
Комментарии