I ett och ett halvt år blev min son mobbad i skolan av en enda elev. En flicka som fått en diagnos och som varje gång någon vuxen konfronterade henne sa: “Det är den dumma XXXX (diagnosen) som gör att jag gör detta!”.
Jag minns en gång när sonen kom hem med färgmärken på ryggen och sönderriven T-shirt. Flickan hade attackerat honom med en tuschpenna. I ett och ett halvt år ville jag göra något, men han sa alltid: “Pappa, jag vill lösa detta själv.” Min son var bara åtta år gammal.
“Du vet att du har rätt att försvara dig”, sa jag en gång. Han svarade: “Pappa, jag slår inte tjejer.” Han berättade om att han brukade gömma sig i någon av skolans toaletter eller under någon bänk. Allt för att undvika konfrontation med flickan. Trots frustrationen och vreden jag kände gav jag honom ett löfte: Jag skulle inte lägga mig i förrän han bad mig.
Efter en skoldag gick han med bestämda steg fram till mig, pekade med hela handen mot mig och sa mycket bestämt: “Pappa, nu vill jag att du löser detta!” Han hade fått nog.
Jag vet att det är lätt att vilja lösa andras uppgifter och problem. Som förälder till ett barn som mobbades ville jag mycket, och utifrån min bakgrund visste jag att jag var kapabel att göra mycket. Jag förstod samtidigt att viktigare än att lösa min sons problem var detta: Visa honom att jag litade på honom, och att han kunde lita på mig. Så hur fruktansvärt smärtsamt det än var för mig höll jag igen.
Tillit, privat och i arbetslivet, handlar om att ge andra utrymme att lösa sina egna problem. Om att hjälpa dem att tro på sig själva och sina förmågor.
Det är så vi alla lär, det är så vi alla växer.
Comments