Är du den som håller tyst och ler medgivande för att passa in, eller den som vågar tycka till därför att ditt hjärta säger dig att du måste det? Jag har nog alltid tillhört den senare kategorin. Det lärde mig något om gruppdynamik och hur välmående en organisation är, när jag arbetade åt en av Sveriges storbanker.
Jag kom in i fikarummet när den manliga kollegan berättade för övriga att han slängt en golfklubba efter en svan. Han och några till skrattade högt åt det. Jag tog den lediga stolen närmast honom. Trots att han gjorde sin första dag på vår avdelning kände övriga till honom. Han fortsatte: ”Ni vet vuxna som går igång på vuxenfilmer, jag går igång på jaktfilmer. Har tillbringat hela helgen med att titta på vildsvinsjakt!” Min kollega Ulla, som arbetat med mig i bankens kontorsrörelse, sa med road blick: ”Mmm … jag vet vad Daniel går igång på.” Mannen vände sig mot mig och frågade nästan entusiastiskt om jag också jagade.
”Jag går igång på sådana som du. Du borde inte få hålla i ett vapen. Ni andra får ursäkta mig men jag klarar inte av att sitta och lyssna på sådant här skit!” svarade jag och lämnade kort därefter fikarummet. En halvtimme senare började min inkorg fyllas av medhållande kommenterar från övriga kollegor. Några skrev att de inte vågade tycka till, men tyckte att det han hade sagt var obehagligt.
Jag lärde mig den morgonen något om min arbetsgivare. Hos den var han med sina sunkiga värderingar inte ett problem, jag var. Genom att markera förstörde jag gruppdynamiken. Jag var den som inte passade in. Skälet var detta: Sunda värderingar (dit hör respekt för andra varelser) fanns bara på ett papper. De genomsyrade inte hela organisationen, och i alla led. Därför kunde mannen sitta och raljera så som han gjorde.
Jag anser att anställda, egentligen alla, skulle må mycket bättre om det vore tvärtom.
Håller du med?
