Jag flydde med allt vad mina taniga barnsben bar. Målet var en av mina tillflyktsorter; kohagen, ån som var blodådran genom våra marker och en bit bort på ängen, på en höjd, ett majestätiskt solitärt träd. Stickor i fötter och händer kvittade. Att jag ramlade och slog mig kvittade. Jag vände mig inte om, jag bara sprang. Jag behövde nå min tillflyktsort, det var allt som betydde något. För att överleva.
I samma ögonblick jag nådde fram klädde jag av mig allt utom kläderna. Jag klädde av mig rädslan, skräcken, gråten och all ondska jag bevittnat. Jag såg till att hitta andetagen, såg till att lugna hjärtat så att händerna och benen slutade skaka. ”Andas Danielito, andas. Du är utom fara.” Sen började den medvetna processen som tagit mig hit, till att jag funnit vad andra kallar för mitt kall, och som jag själv numera också gör.
Jag skyddade mig själv från ondskan jag bevittnat eller riskerade att utsättas för genom att skapa något i mitt huvud. En flykt från en verklighet utan att fly livet. Så där, sittandes på marken med ryggen lutad mot det stora trädet, sittandes på staketet med kossorna några meter bort, sittandes vid åns strand med nyfikna trollsländor som sällskap eller liggandes på mage så att det höga gräset gjorde mig osynlig för mänskliga ögon, började jag forma min värld. Med tankens kraft, med mina sinnen, med mina händer.
En flykt från en verklighet utan att fly livet.
Moln, jag lyfte pekfingret mot dem, blundade med ena ögat och följde dem med fingret. Var de verkligen moln eller andra varelser som kamouflerat sig? Vilka hemligheter dolde de? Vad fanns bortom dem? Jag betraktade myrors vandring längs sina upptrampade stigar. Vad tänkte de på? Jag riktade fokus mot en av dem. Vem är du? Är du trött? Är din last tungt att bära? Vill du också fly? Är du ibland också rädd? Fanns det hinder i stigen jag kunde röja undan åt den? Jag klädde den med känslor. Rovfågeln som svävade högt ovan mig, beskyddade den mig? Höll den vakt? Jag vinkade till den. På det alla ljud som fyllde mina öron. Vinden. Grässtråna. Löven. Olika djur. Medvetet om det skiftade jag fokus, bort från ondska, in med det vackra. Jag injicerade min själ med allt som kunde hålla den intakt. Med allt som fick rädslan att släppa tag. Det tog en stund men till slut blundade jag, tog in naturens dofter och började igen att andas.
Jag vet inget annat där jag är närmare mig själv än just då jag skriver, då jag skapar.
Sådana var dagarna, veckorna, månaderna och åren. Åren som tog mig från landsbygden till främmande städer i främmande länder och in i tonåren. Sådan var min författarskola i vilken jag blev skicklig på att måla världar. För att överleva.
Det har varit så många, verkligen många, som läst mina romaner och både sagt och skrivit till mig att de anser att skrivandet är mitt kall. ”Du skriver inte böcker, du skriver filmer. För dina böcker är som filmer. Som läsare är man verkligen i scenerna”, sa någon nyligen. Jag svarade att det troligtvis är så därför att jag själv är där. Därför att det var så jag som barn lärde mig att göra. Jag var där, i vad jag än skapade. I vad jag än såg. I vad jag än kände. Exakt där, i mitt huvud. Det jag gav näring till blev sen mitt hem.
Jag minns första som läste stora utdrag ur min debutroman Den Enda. Verkligen den första. Jag minns till och med var vi satt. Hon som är någon jag verkligen beundrar för hennes språkförmåga och kunskap vad gäller det svenska språket och det skrivna ordet. Hon tog sig tid att läsa medan hon satt mitt emot mig, slog sen igen datorn, tog av sig sina läsglasögon och betraktade mig en lång stund innan hon sa: ”Mmm Daniel .. detta är ingen bok.” Ord som fick mig att sänka min gard, att sjunka ner i soffan och resignera. Ord som på sätt och vis var en befrielse, därför att de bekräftade vad jag redan visste: Jag kunde inte skriva. ”Den är verkligen så dålig”, sa jag. Ett konstaterande, inte en fråga. ”Som sagt, detta är ingen bok”, fortsatte hon. ”Daniel, du har skrivit en film.”
Tio år senare och tusentals komplimanger och positiva kommenterar, hundratals offentliga recensioner där böckerna höjs till skyarna, tio utgivna böcker, fyra romaner, en trilogi som berört tusentals läsare, första plats på svensk topplista, och allt, exakt allt i egen regi, så vet jag det nu. Skapandet är verkligen mitt kall. Jag vet inget annat där jag är närmare mig själv än just då jag skriver, då jag skapar. Och jag inbillar mig att det måste vara så, om det är ens kall.
Hur jag fann det eller det mig? Genom den jag var och vad jag gjorde. Då, en liten spansktalande pojke vars strävan var att hålla sin själ intakt genom att göra sin värld lite vackrare, genom att fly helvetet som var hans fysiska hem. I dag, en vuxen man med exakt samma strävan men nu också med viljan att göra andras värld lite vackrare, därför att kärlek har blivit mitt hem, både mentalt och fysiskt. Jag önskar att alla hade sådant hem. Därför är mina böcker som de är, både vad gäller innehåll och utformning. De är en förlängd arm av vem jag är och av vad jag önskar se mer av i världen.
Mitt kall är inte vad jag gör, det har blivit den jag är. Och jag tänker att om du själv en dag vill hitta ditt kall, så sök inte utåt, sök inåt. Gå tillbaka till att finna vad som fick och får dig att känna dig hemma, vad som fick och får dig att andas, och då även med själen. Och när du finner det, när det finner dig, ge inte upp det. Därför att ditt kall är inte vad du gör, det är den du är.
Ge inte upp dig själv.
Med omtanke,
Daniel Mendoza
TIPS: Under juli kan du köpa nästan alla mina böcker via min hemsida för endast 99 kr st (porto tillkommer)! Passa på! Klicka här!
Foto: Pernilla Danielsson, Mallorca
Comments