Han kan ha varit fyra år gammal. En liten pojke som aldrig kunde sitta still. Värst var det under frukost och middag. Det var svårt att få honom att äta. Och tyvärr, gångerna vi bad honom sitta still och äta sin mat var många. Alldeles för många. Vi höjde aldrig rösten eller skällde på något sätt men vi tjatade mycket. Hans storebror satt alltid bredvid. Han åt men tog sin tid. Alltid lugn.
En morgon under en av mina löprundor reflekterade jag över hur han, vår yngsta son, var och hur vi var mot honom. Jag mindes att någon sagt till oss att han kanske kunde ha någon bokstavskombination. Personen frågade mig vänligt om jag tagit det i beaktning. Jag som hade lovat mig själv redan innan barnen ens var födda att aldrig låta någon annan, en främling, påstå att mitt barn var si eller så utan att först ha gjort en rejäl granskning av mig och deras mamma, sen av vår hemmamiljö och sist av vårt barn.
Under löprundan slog emellertid tanken mig. Den om hur det måste kännas för min son att två vuxna ständigt ”tjatade” på honom. Nästan under varje måltid. Men även hur det måste kännas för hans storebror, den som var hans allra bästa vän. Jag försökte sätta mig in i bådas situation och försökte föreställa mig hur det skulle kännas för mig om någon konstant tjatade. Och igen i mitt liv fick jag en insikt som var lika sorglig som befriande. Den morgonen bestämde jag mig för att ändra på mig. Inte honom.
När jag kom hem, innan frukost, sa jag följande till honom: ”Noah, du får hoppa, studsa, stå på händerna, stå upp, ligga ned, hänga från taket... Min älskade son, du får göra exakt hur du vill när du äter din mat. Min enda önskan – för jag ska aldrig mer tjata på dig – är att du äter din mat.” Jag berättade för honom att jag skämdes över hur jag och hans mamma hade varit. Att det var så fel av oss att tjata på honom.
Det kanske är svårt för de flesta att förstå och än mindre tro på detta. Men det tog vår son mindre än en vecka att ändra sina matvanor. Det tog honom mindre än två veckor att börja äta mer än han gjorde tidigare. Långt mer. Det tog honom cirka tre veckor att plötsligt sitta still vid bordet och äta. Han kunde mitt i måltiden säga: ”Ja, just det! Jag kan ju stå om jag vill!”. Och så ställde han sig upp.
Det har gått många år sedan dess. Många vuxna har genom åren frågat oss om hur det kan komma sig att våra söner kan sitta i timmar vid middagsbordet och samtala. Kanske är svaret inte svårare än detta: Ingen har tvingat dem att sitta kvar. Ingen har krävt det av dem. När de väl suttit där har de vuxna som suttit vid bordet pratat med dem. Umgåtts med dem. Inte pratat med varandra som om barnen inte fanns med vid samma bord. Alla lika delaktiga. Alla lika sedda och bekräftade. Så varför skulle de vilja gå någon annanstans när det är så givande för dem att sitta kvar och samtala? Eller som en av dem uttryckte det: ”Pappa, om vi spelar tv-spel online med andra kompisar och de ska äta middag säger de: 'Jag ska äta middag! Är tillbaks om några minuter.' Och de är tillbaks efter typ fem minuter. När vi säger att vi ska äta middag stänger vi av. För vi vet att vi inte kommer tillbaka …”.
En kväll när vi gick på en grusväg längs en lövskog utanför Västerås och yngsta sonen satt på mina axlar frågade han mig om vad jag brann mest för i livet. När jag berättat klart fick han berätta om vad han brann för. Han sa till mig att meningen med hans liv var att göra tokiga tricks. Han sa att han älskade att vara i luften. Han ville att jag som hans far skulle förstå att det var allt hans kropp var gjord för. Lyckligtvis hade jag under en löprunda redan förstått det.
Vår älskade son ville bara inte sitta still. Hans kropp är inte gjord för en stol. Den är gjord för en studsmatta, en surfingsbräda, ett par skidor, en skateboard, en boll och så vidare. För allt där han kan vara i rörelse. Och jag kan förstå honom. Det är vackert att vara i rörelse. Det är frihet för många och ett fängelse för det barnet som inte får det. Som behöver sitta still när det finns så många andra alternativ som är så mycket roligare och ger ändå exakt samma resultat.
Fundera nu på detta: Vilket är ditt mål med dig själv och/eller någon annan? När du vet det, och om du ändå misslyckas, kan just vägen (sättet) du valt att gå vara den som gör att du misslyckas? Kan det kanske vara så att de kraven du ställer är vad som försvårar och inte vad som underlättar? Kan det vara så att du ser allt från ditt perspektiv och glömmer bort att se allt från den andres perspektiv? Du tänker att det borde vara på ett sätt, men i det glömmer du bort att det inte behöver vara så, och det är ändå bra. Förstår du?
Tänk om du bara genom att ändra lite på ditt beteende lyckas åstadkomma vad du så länge kämpat med att få någon annan att göra. Tänk om det också är vad som ger dig sinnesro, vad som gör att du exempelvis kan njuta av en måltid utan att behöva höja rösten eller ens yttra dig om hur någon annan äter.
Tänk om allt ditt barn behöver för att må bra, för att inte vara stressad, för att vara lugn, för att hantera skolan och mer, är en vuxen som inte tvingar det att vara ... vad det inte är.
Förstår du?
Med omtanke, Daniel Mendoza
Ps. Foto och text delar jag med hans och vår familjs tillstånd. Som sig bör. Ds
#barndom #rörelse #uppfostran #föräldraskap #barn #levnadsglad #ingadiagnoser #kärlekensomtanke #danielmendoza #lekochbus #ejadhd
