top of page

Gräset på andra sidan förblindar många

(Kom ihåg: Få av texterna under bloggen är korrekturlästa. Till skillnad då från t.ex. mina romaner där alla är det och då av någon som är ett proffs.)


Många relationer spricker därför att en i relationen vill ha det på ett sätt men är inte beredd att skapa där den står. Vi människor lever mer och mer så. Vi vill ha, vi är inte beredda att lägga arbetet och tiden som krävs för att uppnå det. De ibland årtionden det krävs för två människor att på riktigt börja leva i symbios med varandra, att börja kunna varandra, att förstå varandra även i tystnaden, att fortsätta vara nyfikna på varandra, är tid man inte orkar lägga ner. Vi vill att det ska funka från dag ett eller åtminstone efter några månader. Om inte, ja, då får det vara. Då var det inte menat, påstår vi.


Vi vill ha vältränade kroppar, men åren av dedikering det innebär, åren av förändrade dagliga rutiner, av regelbunden upprepning, är vi inte beredda att lägga. Vi vill ha det nu. Om en vecka? Ja, absolut! Let’s do it! Om sex månader? Hmm… jo, men det kan funka. Om fem år? Men kom igen, fem år?!? Fem år! Nej nej nej, fem år, är du galen, Daniel?!?


Vi vill ha större frihet i våra liv, men åren det tar att skapa det livet, allt vi måste försaka för att få det livet, orkar vi inte offra. Vi vill ha, vi vill inte göra för att få. Och om vi gör, vill vi inte att det tar en massa tid. Jag har räknat med att det jag bygger, utifrån mina symboler och böcker, kommer att ta närmare tjugo år för mig och min familj att börja skörda frukterna av. Tjugo år av enormt mycket jobb och fullständig dedikering, kära läsare. Tjugo år, vilket innebär ytterligare hundratals nätter av oro och tvekan. Men jag vet att det är så det ska vara. Vem vet, kanske tar det mig ”bara” tio år. (Och att bygga detta är ändå ingenting mot den tiden jag lagt ner på att vara en kärleksfull och närvarande pappa och make.)

Vi vill ha och vi lockas. Så många söker sig bort. De ger upp vad de har för gräset på andra sidan staketet. De vill ha vad de tror är ett färdigt paket, något som fungerar bättre från dag ett. Och när de är där kommer de att bli lyckliga, för de hör hemma där, intalar de sig.


Vad de glömmer bort är att var de hör hemma inte är i någon annans armar, boende eller liv. Det är i sig själva. Om de söker sig bort för att de tror att någon annan kommer att göra dem lyckliga, kommer de att förbli olyckliga. När de rosa molnen börjar spricka efter några månader kommer de att inse att de bedragit sig själva. Därför att ansvaret för deras lycka vilar på dem. Om de, trots att de lever med någon som verkligen älskar dem, inte kan förändra sin situation där de står, inte kan skapa en strategi, ett mål, som de sen i åratal hänger sig åt, vad säger att de ska lyckas med någon annan?


Vi vill ha, vi vill inte göra för att få. Och om vi gör, vill vi inte att det tar en massa tid.

Den perfekta för oss är vi själva när vi mår bra inom oss, när vi är trygga och jordade. När vi kommer dit kan vi fullt ut ge av vårt sanna jag till någon annan. Men till den dagen behöver vi verka för att uppnå den nivån av trygghet och stillhet i oss. Att göra den resan tillsammans med någon som själv vill göra resan, som vill hjälpa oss uppnå allt vi önskar bli, är en sällsynt gåva. Men det är en gåva man kan ge sig själv. Hur? Genom en målbild av vad man vill ha och genom en strategi för hur man ska uppnå det. Som exempel: Vill man leva i en relation där själslig kommunikation är en självklar ingrediens i vardagen, måste man själv lära sig att prata från djupet av den man är. Man kan inte kräva att den andra ska bara för att man själv vill. Men om den andra personen älskar en, och vill, då kan man hjälpa den.

Lyfter ett varningens finger: Att göra den resan med någon som tror sig vara klar med sin personliga utveckling när den är tjugo, trettio, fyrtio eller femtio år blir förr eller senare en återvändsgränd. Ett avslut. Jag har sett många sådana på senare år. Alla rätt hårda.


Är de ihop med andra därför att de är rädda för att vara ensamma?

Så första frågorna bör vara: Älskar jag den jag lever med? Älskar den mig? Om svaret är ja har man en fantastisk grund att stå på för att kunna bygga något mycket vackert tillsammans. Lätt? Nej, herregud. Men när de mörka molnen, efter kanske många år som ändå innehåller tusentals vackra ögonblick, börjar helt att försvinna, kommer man att ha något som är värt mer än allt. Man kommer att ha ett själsligt hem ihop med någon annan. Få, mycket få, har sådant hem. Och skälet att de inte har tror jag är att de vill ha, men de klarar inte av att skapa. De vill ha.


En del vet faktiskt inte ens vad de vill ha. Jag kan ibland fråga mig detta vad gäller sådana personer: Är de ihop med andra därför att de är rädda för att vara ensamma? Är de ihop med andra för att andra ska göra dem lyckliga? Jag tror att det ibland kan vara så.


Samtidigt, och för ordningens skull, är det även så att om man bildligt talat lever med någon som vill till norr, som gör allt för att komma till norr och själv vill man till söder, man är beredd att offra sin själ för att komma till söder, då bör man inte slösa bort varandras tid. Då får man tacka för det som var, för tiden och lärdomen, för stärkandet av insikten om vart man vill, och låta personen gå ett steg närmare norr, för att själv börja gå söderut.

Samma sak om du lever med någon som säger ”Jag tycker det är bra som vi har det.” medan du önskar förändring i ert gemensamma liv. Du önskar dig till söder, med den, medan den vill stå kvar där ni står. Då måste du fråga dig: Vad betyder mest för mig, att stå kvar här där jag inte känner att jag utvecklas, där jag känner att min livslust dör långsamt, att stå kvar därför att den jag lever med, den jag älskar, inte vill härifrån, eller att … välja mig själv? Svaret här tycker jag är lätt att skriva (så klart inte i praktiken): Om du lever med någon som älskar dig borde det allra viktigaste för den vara att du mår bra, med eller utan den. Så om den är kärlek, om den har kärlek, följer den med eller låter dig åtminstone gå. Om den lever med dig för att den inte vill vara ensam bör du för den personens skull och din egen … gå.


Och jo, jag glömde: Om du svarar nej på frågan om du älskar den du lever med är du inte bara en fegis som stannar kvar, du är också en tjuv (med betoning på egoist) som stjäl någon annans tid och slöar av din egen. (Opps!! Skrev jag verkligen så?!?!! Jo, jag gjorde det. Men hur hårt det än lät, skrev jag det av omtanke till er båda.)

Om du nu läser detta och inte förstår vill jag tipsa om följande:

  1. Läs allt igen i lugn och ro. Medan du läser känn efter om texten väcker ilska i dig. Om den gör det har du ett stort sår som behöver din omvårdnad. (Det såret förblindar dina ögon och kan göra så att du inte kan läsa andras åsikter utan att färga dem med dina egna.) Och läs nu ”din omvårdnad”, läs inte ”Daniels omvårdnad”. Dina sår, din ilska, är ditt problem. Lär dig att hantera det så kommer du att få ett bättre liv.

  2. Om du inte kände ilska bara nyfikenhet och vill nu bolla tankar/reflektioner eller bara ställa frågor för att bättre förstå så får du mer än gärna skriva till mig eller kommentera. Jag gör mitt bästa för att hinna svara. Alltid! ❤️

Med omtanke, Daniel Mendoza


Ds. Detta är superviktigt: Den 12 november anordnar jag en kvällsföreläsning på Steam Hotel i Västerås. Det är ett av Sveriges vackraste och häftigaste hotell! Det blir en mycket speciell kväll där jag firar tio år på mitt författarskap! Priset för att vara med den kvällen kommer att vara 250 kr eller att du köpt en bok för 119 kr. Ja, visst låter det galet!! Gör så här: Klicka här, beställ boken och skicka mig sen kopia på ordernummer och antal böcker du köpt. Glöm inte att jag behöver namn och telefonnummer! Du kan skicka till: daniel@danielmendoza.se eller till 070-2200945. Att du köpt 1 bok räcker som inträdde. Mer information kommer men priset 119 kr kanske inte gäller i många dagar till! Ps.






Senaste inlägg

Visa alla

ความคิดเห็น

ได้รับ 0 เต็ม 5 ดาว
ยังไม่มีการให้คะแนน

ให้คะแนน
bottom of page