Första kapitlet av uppföljaren till Den Enda – I skuggan av din tystnad

Första kapitel

jag kan om natten höra dem viskningarna i dunklet de som i dagsljuset döljs av bruset i vargtimmen smyger de sig fram ur mardrömmar väcker de mig de för min själ alltid mot ljuset säger mig att jag snart får komma hem att den vackraste väntar på mig men han vägrar ännu visa sig distans har alltid varit hans signum trots den är han mitt andrum min själs ängel som vakar över mig i viskningarna kan jag urskilja kärlekens röst enbart genom att finnas skänker han mig tröst han som är mer än en tatuering i min själ jag kan ibland ta på den, känslan av att vara honom nära värmen från hans kropp, mjukheten i hans språk samhörigheten mellan oss, helheten som uppstår saker som han säger och gör, vad han ger och tar till och med hur han går, allt jag i dag ser från där jag står hur vi tillsammans ler, för första gången från själen allt del av livets fyrverkerier och universums mysterier allt följer den sanna kärlekens kriterier ​

Brevet från Malin ​

”Ett glas vin. Det är bara vänskap. Jag vet det, Nelson. Därför spontanitet och inga skyddsmurar. Som vore vi två vackra fåglar fria från alla burar. Du och jag, vi ses alltid utan masker och försvar. Inga skyldigheter och inget ansvar. Utan att behöva dölja vilka vi är. Inga masker vi annars så lätt visar upp. Men det är så … för bara en av oss. Ett glas vin. Några timmar att slå ihjäl där vi alltid önskar varandra väl. Det var bara en trevlig stund. Ett Hej då!, en kram och Vi ses igen. Vänliga fraser som avslut. Det var vad vi hade framför oss. Det var vad jag hade att vänta mig. Ett glas vin därför att du hade tid, Nelson. Underhållning och tidsfördriv en torsdagskväll. Ett glas vin. Så startade ännu en storm. Det var min skugga som ville stanna kvar. Det var min själ som aldrig ville gå. Med osynliga nävar och klor försökte de hålla mig fast. Men mina armar släppte tag. Min mun sa Hej då. Mina fötter började att gå ut till kylan utanför. Den som inga kläder rår på. En promenad bort från stadens puls och brus. En promenad tillbaka till ensamhetens hus. Mellan dig och ingenting fann jag återigen mig själv. Och smärtan den kom. Ångesten likaså. För du förstår, vad jag aldrig sa, vad jag så länge varit så tyst om, vad jag döljer bakom ett glas vin, bakom skrattet och frågor om hur du mår. Det är ord jag haft svårt att skriva ned, det är en sanning om vilka mina känslor för dig egentligen är. Om att jag i kropp och själ håller ingen annan kär. Och nu på väg hem ensam utan dig vill jag säga dig att det aldrig funnits någon vackrare i min värld. Att du är sagan jag tänker på varje dag. Att du är den som får min puls att slå. Att jag sedan första gången du satt framför mig lever för att få andas in andetag du andas ut. Nelson, för att få andas in andetag du andas ut. Men jag vet, du har aldrig dolt sanningen. Du tillhör din hemlighet. Du är någon annans verklighet. Kvinnan som äger din varma famn, hon du aldrig nämner vid namn. Jag önskar jag vore hon. Jag önskar du vore min. Men allt jag kan göra är att nöja mig med ett glas vin. /Malin.” ​ ”Fan!” Klockan hade precis hunnit passera åtta på lördagsmorgonen när Nelson, medan han läste meddelandet från Malin, slog sig ner i en skinnfåtölj på sitt favoritcafé. Han slängde en snabb blick runt i lokalen för att försäkra sig om han inte stört någon och upptäckte till sin stora lycka att han fortfarande var ensam. Han tyckte synd om henne och ville inte att hon skulle dras med sådana starka känslor för honom. En lång stund satt han med ansiktet begravt i händerna. Gjorde han fel? Var han inte ärlig nog? Skulle han hålla distans till varje kvinna därför att det fanns en risk att hon fick känslor för honom? Var det ens hans ansvar att tänka så långt? Han lät tankarna vandra till Nathaniel, han verkade betalade ett högt pris för att vara offentlig. Han som ständigt tycktes vara jagad av kvinnor som ville allt från att ha sex med honom till att leva resten av sina liv under hans tak. Trots att Nelsons situation inte var samma brottades han själv med problematiken. ”Jag har hittat henne, min tvillingsjäl!” Hur många gånger hade han inte uttalat den frasen nästan innan han hunnit presentera sig för en ny kvinna. Hur många gånger hade han inte skrivit de orden vid minsta tecken på att hon som kontaktade honom verkade vilja ha mer än vänskap. Allt för att egentligen säga: ”Snälla bli inte kär i mig därför att jag i kropp och själ tillhör någon annan.” När han tänkte på det hade han till och med sagt det innan kläder åkt av. Och så efteråt, i den bittra eftersmaken av en natt i en annan kvinnas säng. I den bittra eftersmaken av varje samlag med en annan kvinna. Han mindes kvinnan i Göteborg som gått fram till honom direkt efter ett föredrag han hållit. Hon som hade varit en av åhörarna uppdragsgivaren bjudit in. Han stod och samtalade med några män när hon mycket självsäker och lika självklart klev fram, gav honom en kram och viskade i hans öra: ”Jag har inga trosor under.” En detalj som inte hade undgått honom under föredraget. Hon hade suttit i främsta raden och mycket diskret blottat sig för honom ett antal gånger. Han hade blivit tänd av hennes approach, det syndiga, sexiga och utagerande sättet, men också av hennes mod. Att männen som stod närmast honom hört vad hon viskade i hans öra hade han inga tvivel om. Men hon tycktes likgiltig inför det. Kanske var det så att det till och med tände henne, mindes han att han tänkt samtidigt som han hade besvarat kramen och känt att hon stoppat en liten lapp i bakfickan på hans jeans. På den hade hon skrivit sin adress och sitt telefonnummer samt orden: ”Kom hem till mig!”. Den kvällen hade han en affärsmiddag inbokad som han inte kunde ställa in med kort varsel. Han och kvinnan hördes istället av under natten och bestämde att han direkt efter frukost skulle åka från hotellet hem till henne. Väl framme i hennes hall tog det inte många sekunder för deras kläder att åka av. Innan de gav varandra en första kyss stoppade han sig och upprepade orden han i ett meddelande skrivit till henne strax innan han lämnade hotellet: ”Detta mellan oss handlar bara om åtrå och sex. Om det är kärlek och ömhet du är ute efter är jag fel man. Helt fel man”. Hon hade täppt till hans mun och svarat honom: ”Snälla rara, även om jag skulle uppskatta att du stannar kvar och tar en kopp kaffe med mig vill jag bara knulla med dig! Så kan du vänligen använda din tunga där den gör större nytta!”. Både rösten och blicken visade att hon menade allvar. Just då. I ögonblicket. Just där och då. ​ Efter sex månaders tystnad mellan dem kom en dag ett meddelande. Det började med: ”Nelson, jag vill att du ska veta att du från första ögonblicket varit ärlig mot mig. Att du gjort klart vad som gäller med dig och att du inte på något sätt gett mig några förhoppningar om att det skulle kunna bli något mellan oss. Jag vill vara tydlig med det innan jag skriver vidare något jag måste få ur mig.” Den början hade räckt för att Nelson skulle gissa fortsättningen och bli kluven. Skulle han läsa vidare? Han hade då som nu valt att ändå läsa resten. ”De månader som gått har varit något av ett helvete för mig. Jag föll för dig den dagen. Det känns som att jag faller än. Något med ditt sätt bidrog till att jag kände mig sedd i en mans sällskap. Kanske för första gången i mitt liv. Jag minns det som vore det i går hur du tog för dig av mig. Hur du höll hårt om mitt huvud när jag sög av dig. Jag älskade ditt dominanta sätt. Och likaså, fyrtio minuter senare satt du naken på golvet medan jag låg kvar i sängen. Du satt där och pratade med mig om kärlek, om själar och livet. För att sedan resa dig upp, ta tag i mitt hår och pressa in din kuk i min mun. Jag fann det hela nästan surrealistiskt men oerhört sensuellt, vackert och mycket upphetsande. Kopplingen du lyckades göra mellan det själsliga och det fysiska har jag aldrig varit med om med en annan man. Trots att du tog för dig, vilket jag ville och bad om, var du samtidigt varsam. Det kändes som om du fångade hela mig. Inte bara min kropp, utan även själen jag är. Jag var inte beredd på det och kanske var det därför jag föll. Det har nu gått månader där jag gjort nästan allt i ett försök att glömma dig. Tyvärr utan större framgång. Så jag tänker att jag genom att berätta för dig kanske kan gå vidare. Förlåt mig för detta, Nelson. Vårt möte, för mig, var inte menat som något annat än det fysiska. Jag var tänd på dig. Jag blev kär i dig. I det har jag endast mig själv att skylla.” Kanske var det bäst att bara låta bli att vara med någon kvinna, försökte han för tusende gången intala sig. Men hur han än vred och vände på allt blev han inte klokare. Han behövde någon annans perspektiv och där var Nathaniel, i egenskap av att vara både offentlig och en god vän, bäst lämpad att prata med. Han skickade ett meddelande till honom, ganska säker på att han var vaken. En minut senare ringde mobilen. Det var Nathaniel. ”Niel, hjälp mig! Kvinnor som blir kära i mig, vad fan gör jag för fel?” ”Godmorgon på dig med vännen.” ”Ja ja, så klart. Godmorgon! Väckte mitt meddelande dig?” ”Absolut inte! Det är ni stadsbor som vaknar sent. Jag var uppe med tuppen och körde yoga i trettio minuter. Sen har jag hunnit göra mig ett par smoothies …” ”Du ligger kvar i sängen, hör jag”, sa Nelson. ”Du kan mig för väl. Men nej, inte i sängen. Däremot i soffan, jag läser en intressant bok medan jag väntar på att Hasse ska knacka. Han bad att få låna borren. Men sen ska jag ut och springa mina kilometer.” ”Ja ja, du behöver inte skämmas för din lördagslathet. Titel och handling?” ”Bushido – Japans själ, skriven av Inazo Nitobe. Handlar om deras krigskod. Det fascinerar mig hur det mesta inte är nedskrivet utan istället är en slags osynlig kod i deras DNA som förts vidare från generation till generation. Något inpräntat i hjärtats alla fibrer. Japanska kulturen har alltid fascinerat mig. Där kan vi tala om heder.” ”Förstår att du fascineras. Jag drömmer själv om att en dag åka dit. Du, kanske finns det några kloka tips i boken som jag kan ha nytta av …”, sa Nelson. ”Tänker du på kvinnor som blir kära i dig?” ”Ja, mycket. Hur gör du för att hantera sådant?” ”Till att börja med ligger jag inte med dem.” ”Du borde! Men jag tänker att du om någon måste väl ha problem med det. Framför allt med tanke på hur frikostig du är med dina kärleksdikter och dig själv i det offentliga rummet. Hur ska jag förhålla mig till någon som blir kär i mig trots att jag från första ögonblicket är tydlig med att jag inte är intresserad av en relation?” ”Vänta Nelson! Hasse står utanför altandörren”, sa Nathaniel och försvann från telefonen. Nelson kunde höra stegen Nathaniel tog mot altandörren. Förmodligen barfota, tänkte han medan han lyssnade. Han hörde när Nathaniel öppnade dörren och hur männen hälsade på varandra. Han såg bilden framför sig där Nathaniel och Hasse stod på Nathaniels altan och överblickade sjön. Lätt att göra det när man är där, tänkte han tyst för sig själv innan han hörde att Nathaniel var tillbaka. ”Så. Är du kvar?” ”Jag är kvar.” ”Bra. Hasse är ute och ska öppna upp stugan för sommaren”, sa Nathaniel medan han gick över det massiva trägolvet mot köket där kaffebryggaren stod på. ”Gubben är tidig i år. Hur är det med honom?” ”Ja, lite tidig. Men så fort snön är borta vill han vara här ute. Det är si så där med honom. Han såg sliten och trött ut. Kändes som att det var många tunga tankar i hans huvud. Jag är faktisk lite orolig för hans hälsa. Samtidigt är han ingen ungkarl …” ”Vad är han, åttio?” ”Sjuttiofyra, skulle jag nog gissa. Jag håller fan knappt koll på min egen ålder. Men du, ditt problem”, svarade Nathaniel. ”Så här tänker jag kring det, problemet ligger inte i att du är tydlig. Jag tror att du till och med är övertydlig. Men tyvärr verkar det ligga i människans natur att höra det man vill höra och inte vad som sägs. Ditt problem, åtminstone vad gäller kvinnor och hur jag då ser på det, tror jag finns att hitta i det du gör kopplat till stunden du är med en. Låt mig försöka förklara vad jag menar med ett exempel”, sa han och pausade några sekunder. Nelson satte sig något bekvämare för att lyssna noggrannare. Han älskade Nathaniels sätt att förklara med bilder. Varför hade Nathaniel inte blivit pedagog? Barn och ungdomar skulle älska hans förmåga att förklara det svåra på ett lättförståeligt och enkelt sätt. ”Säg att du ska köpa en trisslott och på skoj frågar expediten som säljer lotten vad sannolikheten för att vinna högsta vinsten är. Den svarar något sarkastiskt, men med viss sanningshalt i svaret: ’En på miljonen!’ Du hör vad den säger och känner hoppet lämna dig. För att skydda dig själv kanske du börjar tänka: ’Ja ja, men det är inga stora pengar och det är bara roligt att drömma sig bort för en stund’. Så sätter du igång och skrapar lotten som kräver tre lika för vinst. Du får omgående två lika. Det mänskliga förnuftet börjar då att lämna kroppen och hoppet tar över. Vad som kommer att hända är att du glömmer bort ’En på miljonen!’. Du kanske börjar skrapa lotten annorlunda. Långsammare. Allt för att dra ut på det hela. Som för att hålla hoppet levande och njuta lite extra av att det nu äntligen är gången då du vinner. Så klart har du glömt bort alla andra gånger du känt exakt samma sak. Känner du igen dig i detta?” frågade han. Nelson var så inne i bilden Nathaniel målat upp att han bara nickade instämmande. ”Nelson, är du kvar?” ”Ja, förlåt! Ja, jag känner igen mig. Galet! Jag glömde bort att vi pratade i telefon och att du inte stod framför mig! Så jag nickade …”, sa han med ett lättsamt skratt. ”Ok, men tillbaka till verkligheten och trisslotten. Ditt sunda förnuft är som bortblåst och kvar står du med hoppet om att i nästa ruta, eller nästa, eller nästa … Tills du inser att du än en gång köpt en nitlott.” ”Vet inte vännen, jag förstår känslan men ser inte riktigt kopplingen till detta med mig och kvinnor som inte förstår att jag inte är intresserad?” Hade Nathaniel verkligen förstått honom och hans situation? ”Det är en bra fråga! Jag har faktisk inte en susning!” Nathaniel skrattade högt innan han fortsatte förklara: ”Jo, vad du har problem med är att även om du säger till en kvinna ’Det är inte du!’ eller ’Det kommer aldrig att bli vi!’ finns det tillfällen där dina ord inte tycks spela någon roll för utgången av ert möte. Skälet tror jag är följande: Om du sekunder senare bekräftar hennes utseende, ger henne en kram, en kyss eller till och med går så långt att du har sex med henne, så väcker du något i henne. Vad som väcks, på samma sätt som två lika i lotten, är hoppet om att det trots allt kan bli ni. Hoppet om att hon kanske är den som fångar dig. Du tänder en eld i henne. Och ju närmare ni kommer varandra, även om det för dig bara är en lek för att stilla något inom dig, desto större risk att hon förblindas av känslorna som uppstår och därmed … bye bye förnuftet. Förstår du nu?” ”Ja, nu förstår jag. Och det ligger mycket i det du säger. Faktum är att det spelar ingen roll vad jag gör. Om jag delar på en flaska vin med en kvinna utan att ens röra henne eller om jag väljer att gå hela vägen med henne. Jag får samma problem. Jag inser mer och mer att det är mitt fel. Även om jag ibland spelar en fåne, som första kvällen när Elma var hos dig, så tycker jag om att vara närvarande i mötet med människor. I synnerhet vad gäller kvinnor. Jag attraheras, lockas och fångas av dem och vill veta mer. Men så klart, jag vill också få ut något av mötet. I det glömmer jag nog bort vilka signaler jag sänder ut, och än viktigare, jag kanske glömmer bort att läsa av vad kvinnan känner”, sa han. ”Eller så vet jag exakt vilka signaler jag sänder ut men vill bara inte erkänna detta för mig själv och andra.” ”Absolut att det kan förhålla sig så att du vet. Jag tror samtidigt att män i allmänhet har lättare för att skilja mellan det fysiska och det själsliga. Något majoriteten av de kvinnor jag träffat varken gör eller ens vill. Därför tror jag att följande dilemma uppstår för dig: Att hur tydlig du än är med att du inte är intresserad, att det inte kommer att bli ni, finns det ett frö av hopp kvar om att det kan bli mer. Ett frö du sått eller sår genom att bekräfta henne. Och ju bättre du gör det, ju mer själslig och fysisk du är med henne, desto större risk att hon glömmer bort vad du sagt från början. Det är känslorna i nuet som är viktiga och då spelar dina ord mindre roll. Kommer du förresten ihåg kvinnan som för några år sedan var besatt av mig?” ”Hon som kopierade dina texter och åkte och fotade sig på platser på Mallorca där du själv varit?” ”Ja, exakt hon! Hon och jag fick kontakt via Facebook men jag har aldrig träffat eller ens pratat med henne. Ändå var hon fullständigt besatt! Om jag skrev en dikt där jag i näst sista raden ställde en fråga, skrev hon en dikt där hon på samma rad svarade på frågan. Om jag fotade mig någonstans på Mallorca åkte hon dit och tog ett foto på exakt samma plats. Harmlöst men ändå mycket spooky. Där har du dock ett bra exempel på någon som skapar en fantasivärld om sig själv och någon annan, och det spelar ingen roll att hon inte ens känner personen. Så då frågan: Varför blir det så här?” ”Miljonfrågan. Upplys mig vännen: Varför blir det så här?” ”Min gissning: Ensamhet och i det, eller snarare på grund av det, ett bekräftelsebehov. Varje människa har ett behov av att bli bekräftad. Men få blir det fullt ut, en del, som när du och jag var barn, sorgligt nog inte alls. Och många växer därför upp med en ensamhetskänsla ständigt hängandes över sig. Så en vacker dag dyker en främling upp som bekräftar oss. Har vi riktig otur, jag vill kalla det för otur, någon vars utstrålning tilltalar oss och som vi attraheras av. Men som då tycks se och förstå mer av oss än vad andra gör eller gjort. Med värderingar som överensstämmer med våra egna. Någon som är kärleksfull, vänlig och som tar sig tid att svara oss. Ensamheten, att alltid känna sig som en outsider – vilket jag förmodar de flesta gör – blir mindre påtaglig. Vi har plötsligt fått någon vi kan luta oss mot, som vi kan skriva till och som alltid tycks ha tid att ge oss ett svar. För de som aldrig blivit riktigt bekräftade, som alltid känt sig ensamma och aldrig sedda, blir en sådan främlings sätt att vara en själslig fälla. Jag tror att många av dem därför försöker finna ett svar eller en rimlig förklaring och gör därför en massa felaktiga gissningar, tolkningar och antaganden över sina känslor för främlingen de mött. Och där logik inte ger någon köpvärd förklaring, well, då blir ’tvillingsjäl’ svaret många ger sig.” ”Jag inbillar mig att en del av dem knappast förstår skillnaden mellan en sådan och en själsfrände.” ”Sant. Där har du exempelvis den stackars token jag nämnde. Sådana personer övertalar sig att det är sina tvillingsjälar de mött. För hur skulle det annars kunna kännas så starkt om det inte vore min tvillingsjäl, kanske de frågar sig i en önskan att rättfärdiga sina känslor. Något som i sin tur får dem att leta på nätet och i böcker efter allt som kan bekräfta och i viss mån förstärka vad de känner, eller tror sig känna. Och du vet hur lätt skit är att hitta på nätet. Sorgligt nog får letandet negativa konsekvenser och bidrar till att deras fall blir hårdare än vad det hade behövt bli. Så istället för en väckarklocka blir vad de hittar mer bensin till elden, till förvirringen. Deras fall blir sedan deras devis för att de verkligen mött någon som är deras så kallade ’tvillingsjäl’. De duperar sig själva. Blinda av starka känslor de inte kan bemästra. Och där vännen tror jag att du befinner dig vad gäller de kvinnor du nämnt. Eller snarare, där befinner de sig. ’Lost in you’, som titeln på låten du skickade går.” Nelson lyssnade och lät allt sjunka in. När Nathaniel var klar sträckte han ut sin kropp, la ena foten över den andra och lät huvudet landa mjukt på ryggstödet. Han fäste blicken i taket och sprickorna där. Efter att ha dragit en uppgiven suck stängde han ögonen och la händerna över ansiktet och masserade i några sekunder kinderna innan han lät händerna vandra vidare genom håret, för att till slut låta dem mötas bakom nacken. Han sträckte ut bröstkorgen och drog återigen en tröttsam och uppgiven suck samtidigt som han vred huvudet fram och tillbaka lätt åt sidorna. ”Ja du Niel, vilken jäkla röra. Malin heter den senaste att bekänna sådana känslor för mig. Förstår du hur galet det är?” ”Egentligen inte alls galet. Fullt logiskt, om du frågar mig. Hörru vännen, det är inte fel att bli kär i någon. Herregud, en del blir kära i karaktärer i filmer! I filmer! Det är naturligt för oss människor att känna känslor, att bli kära, att bli fängslade av någon. Inget fel i det och inget du ska känna skam över om någon får känslor för dig. Inte heller ska du fly från dig själv på grund av sådana. Jag tror verkligen på att du är uppriktig och mer än så. Du kan inte sluta träffa kvinnor bara för att de riskerar att bli kära i dig. Om det finns goda skäl för dig att sluta träffa kvinnor, åtminstone på det sättet du hittills gjort, ser jag två andra. Vilka två tror jag att du själv kommer komma underfund med. Känns redan som att du håller på att ta de stegen. Jag tänker samtidigt”, sa han och pausade för att leverera sin punchline. ”… att kvinnor redan vid första anblicken borde kunna läsa av att du är värdelös i sängen och inget att ha.” Han bröt ut i ett högt skratt, det smittade av sig. ”Värdelös i sängen … Kanske det epitetet jag ska ha! Skaffa mig titeln ’Sämst i test!’ Borde till och med tatuera det på ballen!” ”Aj aj aj!!! Usch, det där lätt smärtsamt!” ”När jag tänker efter låter det verkligen smärtsamt. Niel, vi får se till att träffas snart. Jag vill veta mer om vad som händer i ditt liv, om Elma och hur allting går. Har ni några planer på att ses?” ”Avslöjar jag det för dig så lär jag få äta upp det. Men ja, i Malmö om några veckor. Vi ska äta middag tillsammans.” ”Åh! Du ser! Snart är ni ett par och lever lyckliga i alla era dagar på Mallorca med en massa barn och en hund!” ”Hombre, det går att gissa sig till vad som poppar ut ur din mun. Men visst visst. Och snart ringer en kvinna till dig och säger att du ska bli pappa.” ”Gud förbjude att det skedde! Jag ska ju lämna jordelivet ung och singel har jag tänkt mig. Satsar därför helt på lösa skott i sängen.” ”Hm… detta med ung … Men det är klart, om du jämför dig med Hasse så”, sa han utan att verka lägga någon större vikt vid Nelsons siande om framtiden. ”Vännen, om du inte har något för dig i kväll så tycker jag att du ska ta dig ut till Lá Misär och dela på en flaska vin och lite mat med mig och Pierre. Så kan vi fortsätta samtalet om kvinnor, vin och sång här.” En halvtimme tog resan till pendeltågsstationen där Pierre skulle möta upp Nelson för korta stopp vid Systembolaget och mataffären, innan de åkte vidare till Nathaniel. Huset var varmt, ombonat och välkomnande när de klev in hos Nathaniel. Braskaminen var igång och doften av hemlagad mat lockade deras sinnen och drog deras nyfikenhet till spisen. ”Vad blir det för gott?” ropade Pierre till Nathaniel som ännu inte hunnit hälsa på sina vänner. ”Kycklinggryta med dragon och dijonsenap! Om monsieur Pierre prompt måste veta vad som står på menyn i kväll!” svarade Nathaniel från ena sovrummet. ”Och i ugnen?” undrade Pierre. ”Lite hembakat bröd. Kommer att bli perfekt! Men Pierre, håll fingrarna i styr! Ta er dock gärna friheten att fylla våra vinglas. Det franska vinet i karaffen är till maten men det står en öppnad flaska bredvid som jag tänkte vi skulle smaka på. Det vinet är från Mesquida-gården på Mallorca! Jag är strax klar och ni vet att mi casa es vuestra casa, amigos!” ”Jag kommer ihåg för någon månad sen när jag hälsade på en förmiddag och snön låg som ett vitt täcke över utsikten. Här och var på sjön syntes små öar av tunn is som aldrig fick riktigt fäste. En märklig vinter vi fick. Lá Misär är lika vacker oavsett årstid och väder”, sa Pierre till Nelson när båda stod med var sitt vinglas och överblickade sjön. ”Skål för det!” ”Skål!” En stund senare satt alla tre vid köpmansdisken och åt av maten och drack av vinet. ”Vem vill börja redogöra för hur den haft det den senaste tiden?” undrade Nathaniel. ”Nelson borde”, tyckte Pierre. ”Nelson, gör du oss äran?” frågade Nathaniel. ”Äran låter lite för pretentiöst. Vad vill ni att jag börjar med? Nathaniel, för dig blir det en del upprepning eftersom vi hörs så pass ofta.” ”Från början tack! Sist gav du oss lite detaljer om kvinnan i Malmö. Du nämnde att du hade valt att åka hem till din sambo du då hade bestämt dig för att satsa på ert förhållande. Vad vi vet är du ju singel sedan några år. Vad hände där? Kom hon på att du hade känslor för någon annan?” frågade Pierre medan han fyllde vattenglasen. Nelson smakade av vinet och tänkte tillbaka på förhållandet han hade haft i nästan tio år och hur det tog slut på ett sätt han inte varit beredd på. Han som lämnade Lea för att återvända till sin sambo upptäckte månader senare att sambon själv hade ett förhållande med en manlig kollega. ”Det var mycket som gick fel kring den tiden”, erkände han lågmält medan han slentrianmässigt rörde runt vinglaset för att lufta vinet. ”Här följer sanningen, och avbryt mig gärna med frågor när ni så känner för det. Ok?” Hans vänner nickade. Nelson fortsatte. ”Ja, jag åkte hem för att värna om vad jag trodde att jag hade och för att inte begå ett misstag. Känslorna som uppstod var enormt starka men jag ville samtidigt inte bedra mig själv. Och hur hårt mötet än hade träffat mig, till och med slagit omkull mig, ville jag inte offra vad jag hade. Eller ja, trodde att jag hade. Det är lustigt hur saker och ting kan spela en ett spratt”, sa han och fortsatte att röra runt vinglaset varefter han tog en klunk. ”Jag minns inte vad som gjorde det men månader efter mötet i Malmö började jag titta på min sambo med nya ögon. I synnerhet hennes sätt och beteende. Och varje gång jag tog mig tid att kritiskt granska henne upptäckte jag saker som jag tidigare inte varit varse om.” ”Kan du ge ett exempel?” bad Nathaniel. ”Kyssarna. Det var det första jag la märkte till som kändes annorlunda. Hon kysstes på ett sätt jag inte kände igen.” ”Hon kanske hade varit på träningsläger”, inflikade Nathaniel. ”Ja, typ så. I början tänkte jag inte så mycket på det men mer och mer växte känslan i mig att något inte stod rätt till. Och det var just kyssarna som väckte mina misstankar och att sen nagelfara vår relation. Var den sund? Var den kärleksfull? Var tilliten äkta? Var vi ärliga mot varandra? Till slut ställde jag mig den enda logiska frågan jag hade kvar: Har hon en annan? Jag hade varit så upptagen med att släppa tag om Lea”, sa han och blev förvånad när han konstaterade för sig själv att han inte hade nämnt hennes namn för sina vänner. Han noterade blicken Pierre och Nathaniel gav varandra som för att bekräfta vad de båda hade undrat. ”Lea. Hon heter så. Men lägg inte fokus på det nu! Var var jag … Jo, jag hade kämpat med att bli fri från Lea att jag inte för en sekund tänkte det minsta på att min sambo kunde vara den som hade en annan.” ”Lätt att se ironin i det”, menade Nathaniel. ”Det är det”, höll Nelson med om. ”Hur upptäckte du det? Vad var avgörande?” undrade Pierre. ”Jag började lägga ihop ett och ett och ju mer jag gjorde det desto mer växte tvivlet i mig. En röst inombords skrek att hon dolde något för mig. Bara det faktum att hon började stänga av sin telefon under kvällar och nätter kändes mysko. Dumt nog tänkte jag först att det var av hälsoskäl, för att slippa strålning. Samtidigt var hon inte typen som brydde sig om sådant. Det var också hur hon klädde sig varje gång hon skulle till arbetet. Jag vet att jag nu låter som en svartsjuk fan, men tro mig vänner, jag har rannsakat den sidan hos mig. Finns ingen svartsjuka överhuvudtaget. Det var som om hon gjorde sig vacker för någon annan. Jag reflekterade ibland över hur jag sällan tyckte att hon klädde upp sig för mig. Om vi skulle gå på bio eller äta en middag ute la hon inte alls samma intresse på hur hon såg ut som hon gjort tidigare. Och vad gällde hennes arbete var det som om hon hade fokus på något annat. Jag vet inte, kanske det är svårt att förstå vad jag menar på grund av att det är svårt att förklara”, sa han och tog en tugga av brödet. ”Du har fångat vår uppmärksamhet vilket betyder att du gör dig förstådd. Fortsätt gärna”, sa Nathaniel och tog själv en bit bröd som han strök en krämig färskoströra över. ”Hon var alltid så social och vänlig med alla, man som kvinna. Det var liksom hennes sätt. Men en dag upptäckte jag att hon höll lite distans till en av de manliga kollegorna. En jag sett henne krama något år tidigare. En kram där hon bokstavligen, och mitt framför ansiktet på mig, slängde sina armar om hans hals. På grund av den händelsen fann jag det märkligt att hon var lite kylig mot just honom. Och så slog det mig …” ”Att allt var ett spel!” utbrast Pierre och slog näven i köpmansdisken så att han nästan välte sitt vinglas. ”Hej hej hej, Holly Moses! Du tog det lite personligt där! Gamla minnen som vaknar till liv?!” frågade Nathaniel och flyttade demonstrativt sitt vinglas. ”Nej då, jag blev bara arg för Nelsons skull”, svarade Pierre något tillgjord. ”Tillbaka till mig, tack. Ja, Pierre, du har rätt. Hon och han visade sig ha haft en relation som hade pågått i några år. För att undvika att göra bort sig hade de pratat ihop sig om att agera lite kalla mot varandra i närheten av andra och även i kontakten med varandra. Meddelanden, e-post och samtal mellan dem skulle vara trevliga men som om de kunde vara från vem som helst. Vad gäller från henne var sådana till och med kyliga. Det var efter att jag läste några sådana som det blev uppenbart för mig att de hade en hemlig relation.” ”Konfronterade du henne?” frågade Pierre. ”Först ville jag inte det då det kändes under min värdighet att ens ha gått så långt.” ”Varför inte då?” ”Därför att jag lovat mig själv att aldrig snoka i någon annans privatliv. Än mindre i min flickväns.” ”Nonsens!” tyckte Pierre. ”Inte alls. Jag förstår dig”, inflikade Nathaniel och gav Nelson en medkännande blick. ”Till slut gjorde jag det ändå. Så klart blånekade hon. Men till slut brast allt för henne och hon klarade inte längre av att bära sina lögner. Från det ögonblicket fanns det ingen återvändo för oss. Hon erkände att hon och kollegan under några år haft en intim relation till varandra, med hotellbesök nära deras arbete, att han följde med på konferenser där de sov i samma rum och mycket mer som hon hade dolt för mig. Dagen efter flyttade jag ut från vårt gemensamma hus till lägenheten jag nu bor i, och vi har sedan dess inte haft kontakt med varandra. Sveket, då såg jag det så, blev inte mindre av att jag själv hade vänt mig bort från Lea för att värna om vad som senare visade sig vara ett luftslott”, sa han och tog en paus genom att vända blicken ut mot sjön. ”Det tog inte många månader innan jag kände lättnad och tacksamhet över att vi gått skilda vägar. Saknaden och längtan efter Lea skulle gjort det omöjligt för mig att vara kvar i en relation. Även om jag hade gett mycket för att få relationen att fungera hade jag inte kunnat vara hundra procent ärlig och närvarande i den. Förr eller senare hade jag själv behövt konfrontera de känslor jag hade för en annan kvinna.” ”Du menar har”, avbröt Nathaniel. ”Ja, som jag har för en annan kvinna. Hur smärtsam insikten än var om att min relation var en lögn, så var den inte i närheten lika smärtsam som steget bort från Lea”, konstaterade han med öppna händer. Pierre satt tyst och såg grubblande ut. Det undgick inte Nelson som därför frågade vad det var han grubblade på. ”Jag tänker att hon, ditt ex, kanske tidigt kände att du inte fanns där för henne. Att du ville finnas där, men att du aldrig släppte in henne. Missförstå mig rätt, jag säger inte att hon gjorde rätt. Jag tänker bara att du kanske hela tiden kände att hon aldrig nådde dig hela vägen in, och ändå valde att stanna kvar. Till och med när du hittade kvinnan som tog sig hela vägen in valde du att stanna kvar. Jag undrar varför? Varför låtsas älska någon när det finns någon annan? Varför söka sig bort när man redan har? Om den du levde med varit allt för dig hade du aldrig träffat Lea, aldrig varit öppen för att möta henne. Förstår du hur jag tänker?” ”Mycket och väl! Och jag håller med dig. I början var det dock svårt att se det så med alla känslor som fördunklade mina sinnen. Jag befann mig i en dimma där jag tappade grepp om dagar och månader.” ”Igenkännande”, inflikade Nathaniel och skakade på huvudet åt sin egen situation. ”Med Elma? Det kan jag nog förstå”, sa Nelson. ”Med tiden erkände jag för mig själv att jag hade gjort fel från början. Inte bara mot henne, även mot Lea. Jag svek båda. Lisa, mitt ex, genom att jag försökte ge henne något jag var inkapabel att ge, och Lea genom att ställa mig framför henne när jag var i en relation. Jag öppnade ett fönster av hopp hos henne som borde förblivit stängt. Åtminstone för någon i min sits. Jag borde ha varit starkare …” Det var ett svar menat till Pierre men som likväl kunde vara till Nathaniel. Under några sekunder var sprakandet från braskaminen det enda ljudet som fyllde rummet. Som om alla tre män behövde en stund till att i tystnad ta in allt. Medan sekunderna gick passade Nathaniel på att fylla vinglasen och Nelson vattenglasen. Pierre underhöll sig själv med att bygga en pyramid med hjälp av olivkärnorna han samlat. Vid tredje misslyckade försöket bröt Nathaniel tystnaden. ”Vad vi borde, vad vi gör … och vad vi gjort … Det är lätt med facit i hand att döma oss själva och andra”, sa han med ödmjukhet i tonen. ”Är det någon av er som någon gång varit nära att drunkna eller känt att risken för det varit överhängande?” Både Pierre och Nelson sneglade på varandra med tveksamhet i blickarna och skakade sedan simultant på huvudet. ”Då hoppas jag det är okej att jag berättar om en sådan upplevelse jag hade”, sa Nathaniel. ”Absolut! Spännande!” sa Nelson. ”Har händelsen ett lyckligt slut?” undrade Pierre. Nathaniel pekade på sig själv som svar på frågan och började sen att berätta. ”När jag var i trettioårsåldern åkte jag ut med en vän till en sjö för att simma. Min tanke, då det var på mitt initiativ, var att han skulle paddla kanot nära mig under tiden jag var i vattnet. Jag ville se hur långt jag kunde simma, utan flytväst, och frågade därför om han kunde följa med. Första kilometerna simmade jag parallellt mellan en långsmal ö och fastlandet. Sträckan låg i lä så jag kunde simma i spegelblankt stilla vatten och nära strandlinjen. Avståndet mellan strandlinjerna var max hundra meter. Det gick därför bra och jag blev själv förvånad över hur duktig jag var och att jag hade så mycket ork kvar. Det spegelblanka vattnet var perfekt för att testa mina förmågor. När jag en stund senare simmade under och förbi bron som band ön med fastlandet kom jag nästan omgående ut på djupare, kallare och strömmande vatten. För varje meter längre ut växte sjön av att vinden ökade i styrka. Men jag ville utmana mig och simmade därför allt längre ut. Min vän var ju med och kunde snabbt slänga en flytboj till mig om det skulle bli nödvändigt. Några hundra meter bort fanns en annan ö som jag satte som mål att nå och därifrån vända tillbaka. Halvvägs mellan öarna blev vädret hårdare och vinden fortsatte att öka i styrka. Jag insåg att det säkraste var att vända tillbaka och sa till min vän att vi skulle ta oss in mot land. Jag sa också till honom att jag började bli trött. Tyvärr hörde han inte det sista. Han vände om och en kort stund senare var han uppe på land. Detta samtidigt som jag kände att jag började få kramp och med det också viss panik.” ”Aj då. Kunde du ropa så att han paddlade tillbaka till dig?” frågade Pierre. ”Dessvärre kunde jag inte det. Min röst bar inte. Med tanke på hur mycket det blåste och åt vilket håll så hade det ändå inte hjälpt. Vad som hände sedan kan jag bäst beskriva med att det kändes som om jag befann mig i en geléklump. Att sjön var sådan och att för varje andetag jag andades ut pressades lungorna hårdare och gjorde det svårare för mig att andas in. Det var stundtals som att ha kramp i hela kroppen. Till slut stannade jag till och insåg att jag inte skulle lyckas ta mig i land, och jag kunde inte heller ropa på hjälp. Den växande sjön gjorde det också svårt för andra att lägga märke till mig. Mitt i all panik började jag skratta åt att jag skulle dö på det sättet. Det kändes fånigt! Det kan väl inte vara så här mitt liv ska sluta? tänkte jag.” ”Du hade sett hjältedöden framför dig!” sa Pierre. Alla skrattade. ”Rolig du är! Men ja, något åt det hållet eller så i stillhet sittandes på en stol med utsikt över havet. Absolut inte att jag skulle dö därför att jag gett mig ut på djupt vatten. Det var nästan svårare att acceptera än att jag inte kunde andas. Kramp, svårt att andas, hårda vindar till sjöss och så oroade jag mig mer över skammen för hur jag skulle dö snarare än att jag skulle kunna det!” sa han och fick dem alla att skratta högt igen. Ett skratt som säkert hördes ända in till Hasse. ”Så vad hände?” undrade Nelson. ”Uppenbarligen drunknade du inte.” ”Det är lite lustigt. För medan jag begrundade tanken av att jag skulle drunkna, och medan jag reflekterade över skammen jag kände över sättet jag skulle dö på, samtidigt som jag övervägde olika lösningar för att ta mig i land – och här kommer då min poäng vad gäller det vi pratade om – fortsatte jag att simma. Jag som trodde att jag var kvar på samma plats hade fortsatt att simma. Och plötsligt, till min enorma lycka, kände jag en sten under mina fötter. Jag hade simmat i land. Lite chockad och delvis utmattad var jag, det ska jag erkänna, men vid liv.” ”Bra gjort!” sa Pierre och klappade händerna. ”Vad jag då vill säga med denna korta anekdot från mitt liv är att när vi befinner oss mitt i en storm är det svårt för oss att hålla koll på hur vi är och inte är, vad vi gör och inte gör. Och ju hårdare stormen är, ju mer vi kämpar för vår överlevnad, desto svårare att stanna till och analysera sitt eget beteende mitt under den. Då handlar det endast om att förlita sig på sina överlevnadsinstinkter. I sjön den dagen insåg jag det. Men jag påmindes också om något vackert med livet. Och det är att vad du än går igenom, hur svårt du än tror att du har det, hur hårt och orättvist livet kan tyckas i stunden, hur nästintill omöjligt det verkar vara att lösa ett problem, så ska man aldrig sluta pusha framåt. Man ska inte sluta försöka och man ska definitivt inte ge upp. För genom att fortsätta kämpa, genom att fortsätta pusha framåt, kan du när du minst anar det ha tagit dig igenom allt det svåra.” ”Klokt”, sa Pierre. ”Och din vän som var med, vad sa han när du låg på land helt utmattad? För det måste du ha varit”, undrade Nelson. ”Han ja. När han märkte hur utmattade jag var sa han: ’Förlåt! Men det gick så bra för dig att jag tyvärr glömde bort att vänta in dig.’ Jag märkte hur mycket han skämdes över beslutet han tagit.” ”Hm… Det finns en vacker läxa även i det, tänker jag”, sa Pierre som hade fortsatt att bygga på pyramiden med olivkärnorna medan han lyssnade. ”Vet inte vilken du tänker på, Pierre. För mig blev det denna: När vi tar på oss ansvaret för någon annans liv, när den personen förlitar sig på att vi finns där, så ska vi inte överge den därför att det känns rätt för oss och därför att vi tror att den andre klarar sig.” ”Jag tänkte mer på att om vi väljer att lägga våra liv i någon annans händer är ansvaret fortfarande vårt. Du valde att simma ut fast du kände att vindarna tilltog och att strömmarna blev starkare. Där och då borde du frågat dig själv om det var värt det. Inte bara för din egen skull, utan därför att du också utsatte din vän för fara. Du lät dock bli och fortsatte längre ut. Det hade kunnat sluta riktigt illa och ni hade båda riskerat att betala ett mycket högt pris enbart därför att du ville ta reda på något du med lätthet kunnat ta reda på vid annat tillfälle.” Nathaniel lät Pierres ord landa i honom. ”Du har mycket rätt i den analysen. Samtidigt, om jag låtit bli hade jag varit utan den kunskapen och erfarenheten jag i dag besitter. Jag är så klart medveten om risken jag tog, men jag tänker att om min vän följt vad vi var överens om hade den risken ganska lätt blivit eliminerad. Vilket osökt leder mig in på en fråga jag velat ställa Nelson i några månader: Nelson, och jag tror att jag talar för både mig och Pierre: Vad i helskotta håller du på med?! Varför kontaktar du inte Lea? När du var här senast lämnade du en tung sorg kvar i huset och hos oss, dina vänner. Du plågar ju dig själv! Varför? Och ge mig inte samma svar som du gav oss då! Det är trots allt några månader som gått och jag vet att du reflekterat mycket över detta. Att blotta dig måste ändå varit befriande, vill jag tro. Eller?” frågade han och reste sig från stolen för att lägga mer ved i braskaminen samt tända ytterligare några ljus i huset. Nelson stirrade in i brasan och funderade över hur han skulle bemöta allt. Pierre hade bett honom avvakta med att svara då han skulle springa ut på tomten för att ”vattna buskarna”, som han uttryckte det. ”Det är inte meningen att pressa dig. Jag hoppas du förstår det. Jag vill bara hjälpa dig att komma loss lite, fast du inte bett om min hjälp”, sa Nathaniel. ”Jag vet Niel. Och jag uppskattar att du vill det. När jag ringde i dag bad jag på sätt och vis om din hjälp. När du bjöd hit mig kändes det som att en sten föll från mina axlar. Sedan det ögonblicket har jag sett fram emot att få sitta och prata om Lea. Och så klart om dig och Elma. Så klart även om Pierre och hans stormtroopers. Fan, den mannen är en gåta för mig! Alltid så jäkla lugn och tillfreds med det mesta! Håller du inte med?” ”Jo då, det gör jag”, svarade Nathaniel och stoppade för ett ögonblick vad han höll på med. Som om han funderade över hur Pierre var. ”Men även han har sina demoner som han i tystnad krigar mot. Pierre är dock inte mycket för att gräva i det som varit. Han vill vara i nuet och leva där. Jag beundrar honom mycket för det.” ”And speaking of the devil … look what the cat”, hann Nelson säga innan Pierre sprang in via altanen och vrålade rakt ut. ”Jag tror jag pissade på en katt som låg gömd under busken! En rejäl träff! Helsikes vad han skrämde mig! Jag hann dock skrika ’Förlåt!’ innan han försvann in under Hasses hus! Så inga sura miner, herr djurvän!” ”Du är inte den första. Jag tror att Hasse och hans vänner otaliga gånger gjort samma sak! Jag har i alla fall hört Hasse sent på sommarkvällar skrika ’Jävla katt! Du skrämde skiten ur mig!’ Jag har till och med sett honom lyfta bössan och ställa in siktet på katten. Men så har han vänt blicken, inte geväret, hitåt, svurit något på finska, typ de enda två orden han kan, och sedan ställt ner bössan igen. I ärlighetens namn så tycker jag lite synd om den katten och undrar om inte hans dagar ändå är räknade. Dock måste jag erkänna att den inte har en frizon hos mig. Både ekorrarna och de flesta fåglar lever farligt så länge den vistas här. Ibland hoppas jag att Hasse …”, sa Nathaniel. ”Men nu så, låt oss överge köpmansdisken och prat om katten till förmån för braskaminen och efterrätt. Vem vill ha lite créme brûlée á la Nathaniel?” Nelson trivdes verkligen hemma hos Nathaniel. Han sjönk ner i en av fåtöljerna framför brasan medan de andra förberedde efterrätten. Nathaniels hem var en fristad där han alltid känt sig välkommen trots att han många gånger spelat en roll och burit masker för sin vän. Han tänkte på hur mycket Nathaniel sett igenom många av maskerna och ändå accepterat det. Som om han vetat men inte velat pressa honom att vara sig själv. Hans hem var en fristad där Nelson fick gömma sig och läka, tänkte han och tog en klunk av det mallorkinska vinet. Lea skulle också trivas i Nathaniels sällskap. Det fanns många gemensamma nämnare mellan dem. En stolt trygghet som inte bara avspeglades i deras värderingar och sätt att vara utan till och med i hur de rörde sig, i deras kroppsspråk. Även Elmas sätt och utseende påminde honom mycket om Lea och hade därför väckt något i honom. Men där han hos Elma fann en trasighet och en osäkerhet, fann han hos Lea bara kraft och styrka. Det var hos Nathaniel som han några månader tidigare hade valt att till slut blotta sig efter många års tystnad. Det var under samma helg som Elma dök upp i Nathaniels liv och var med dem hela den helgen. När Nelson åkte hem på söndagen mådde han på ett sätt sämre än han gjort på länge. Men också långt bättre än han någonsin kunde minnas. Viktigast av allt, vad han kom ihåg medan han betraktade brasan, var att han från den helgen inte kände sig lika mycket som en främling i deras sällskap. När han betraktade och lyssnade på den sprakande elden och den dova bakgrundsmusiken blev minnet av Lea än starkare. ”Jag saknar henne.” Orden kom spontant och utan större eftertanke. Han orkade inte hålla igen utan lät hjärta tala. ”Jag saknar verkligen henne …” Han lutade sig fram närmare braskaminen, satte ihop händerna, stödde armbågarna mot låren och vilade hakan mot händerna. Han kämpade hårt med att hålla tillbaka tårarna. Mitt i kampen la någon en hand på hans axel. Det var Nathaniel. ”Vi vet, vännen. Vi har sett och förstått det. Men du, sluta gå igenom ditt helvete ensam. Låt vår vänskap hjälpa dig och avlasta dig. Behöver du prata så prata. Vill du gråta ut, så gråt ut. Vill du gå ut på tomten och skrika av dig din smärta så gör det. Allt jag önskar är att du slutar hålla igen när du är med oss. Ingenting gott kommer att komma ut av det. Och hålet du länge grävt blir bara djupare och mörkare. Dags att klättra upp och ut ur det”, sa Nathaniel, fortfarande med sin hand på Nelsons axel. Pierre lyfte dit ett litet bord att ställa glasen och efterrätten på innan även han satte sig i en av fåtöljerna. ”Nelson, berätta! Ut med allt! Antingen berättar du för oss eller så ringer du upp henne och förklarar dina känslor för henne!” utmanade han. Nelson skrattade till. Pierres utmaning och något burdusa men lika självklara sätt tilltalade honom. ”Hörni, är det lite ’bad’ och ’good’ cop ni kör med mig?” frågade han utan att ge dem tid att svara. ”Jag vet att jag borde få ur mig detta. Jag har tänkt tanken medan jag suttit här. Så Pierre, för att svara dig. Nej, jag kommer inte att ringa henne. Däremot, hör och häpna, är det dags för mig att efter fem långa skitår höra av mig till henne. Jag ska i natt, från denna magiska plats, skriva en e-post till henne. Tack för att ni inspirerat mig till det steget.” ”Glöm inte att bifoga kopia till mig!” sa Pierre och skrattade själv åt sin humor samtidigt som han lyfte upp vinglaset för att skåla. Ett par timmar senare gick Nelson ned till sjöstugan där han skulle övernatta. Stugan var varm och iordninggjord för honom. Vintern hade inte många andetag kvar, tänkte han när han steg in. Han hällde upp ett glas vatten och öppnade sin bärbara dator.

Brevet till Lea

”Jag vet ej hur jag ska börja detta brev. ’Hej Lea’ känns fjuttigt efter alla år som hunnit gå. Kanske sanden i timglaset till och med runnit ut för oss. Men i brist på andra mer fängslande sätt tänker jag börja så här. Hej Lea, ​ jag är hos min vän Nathaniel (’Niel’). För några få månader sedan, här hos honom och bland övriga goda vänner, blottade jag mig. Det är natt här, det är tyst så när som på naturens ljud som smyger sig in genom det öppna fönstret i sjöstugan där jag valt att övernatta. Under kvällen blev jag på nytt påmind om när jag valde att blotta mig själv för alla och då berätta om dig. Om oss. Jag sa inte hela sanningen men kunde inte längre låtsas som att jag saknar erfarenhet av smärta och sorg. En ny kvinna, skriver ”ny” men förmodar att det är första gången något sådant på allvar sker med honom, kom den helgen in i hans liv. På samma sätt som det var för mig vad gäller dig. Hon, Elma, var med oss hela helgen. Också hon från Malmö. Lea, hon påminde mig så mycket om dig. Och det var också lätt för henne att se bakom mina masker. Även om jag misstänker att Niel länge känt på sig något har han aldrig försökt få ur mig det - gud vet att han skulle kunna om han försökte - och därför har jag inte heller behövt berätta om dig. Om mig. Om oss. Inte tidigare men nu tycks den ständiga frågan vara: Vem är hon Nelson? Den helgen fick jag och Elma en stund för oss själva. Hon betraktade mig länge innan hon sa: ”Vacker mask du bär, Nelson”. Det var ord som träffade mig hårt, vilket hon blev varse om och därför la hon sin hand på min axel och sa kärleksfullt: ”Det är ok. Alla bär vi en.” Det var som om det vore dina ord. Kanske var det likheten mellan er som fick bäraren att rinna över. Vad som gjorde att jag dagen efter berättade om oss. Vad som nu gör att jag kontaktar dig därför att jag inte längre orkar med tystnaden mellan oss. Det är så många år, Lea. Så många år. Jag har ibland tappat räkningen på hur många. Sekunder då vårt möte känns som vore det i går. Ibland tänker jag att det var det. Ibland att det var i tonåren. Ibland säger jag tio år, ibland sju år, tre år … År, månader, dagar, minuter, sekunder … Ibland känns det som jag räknat var och en av alla. Fem år Lea. Det är sanningen. Hur kan tid vandra så långsamt och samtidigt så snabbt? ​ Jag läste då dikten för alla men gav dem inte hela sanningen om den. Sanningen de fick var att det var du som skrev den till mig och att du sedan tog avstånd. Ja, Lea, jag läste följande dikt jag skrev till dig: Din tystnad Hur den dödade mig Tog sig djupt in Djupare än ditt leende Kunde inte nå dig På något sätt Inga vettiga svar Inte heller ett försvar Gjorde jag fel? Kom jag för nära Din vackra själ Dög jag inte? För att ens kallas vän För du tog avstånd På så många sätt Och jag står kvar Undrar vad det blev av Alla vackra ord Fraser om vem jag var Dög jag verkligen inte För jag tror att det är det Mitt sätt, utseende och stil Försöker bli fri Från känslan av att inte duga till Lea, jag är inte född i går Du måste förstå Jag har också mina sår Jag försöker också se Det vackra andra verkar se Men det är inte lätt Och du vet det så väl Du har gått i liknande skor I allt för många år Min älskade Du hade inte behövt Välja tystnadens väg Jag hade förstått Om du bara sagt Du duger inte åt mig En käftsmäll Ett ”Dra åt h-vete!” Allt hade varit okej I denna låtsasvärld Men inte ett själsligt ärr Efter en tystnad som tär Ditt svar, smärtan det ännu orsakar i mig, förmådde jag mig inte att läsa. Ännu saknar jag kraft för att lyckas med det. Enstaka rader går an, enstaka rader och sedan låter jag månader gå. Som om jag behöver en ny årstid för att orka läsa utdrag ur det. Jag sa också till dem att det var genom mina fotografier du fann mig. Din: ”I dina ord har jag funnit ett hem”, avslöjade jag inte. Inte heller att du var den enda som klickade gilla enbart på Facebook-inlägg där jag tömde min själ. Att det var så du fann mig och genom det, jag dig. ​ Vet du, än i dag förundras jag över hur du tycktes veta att jag i en del inlägg var mig själv och i andra försökte tillfredsställa främlingar jag innerst inne inte brydde mig om. Alltid klickade du gilla på just de själsliga inläggen. Skillnaden var så subtil. Men du tycktes kunna urskilja det äkta från det ytliga. I nästan två år pågick det. Jag undrar ibland vad som gjorde att jag en dag la märke till dig. Fortfarande jagar dina fotografier mig. Ett där du ligger på mage på en solsäng och tittar in i kameran. Dina ögon, där och då, de säger mig alltid så mycket. Fotot där någon fångat din siluett och där håret täcker del av ditt ansikte. Det vita linnet mot din solbrända hud gör sig så vackert. Och så fotot du la ut månader efter det att vi tog adjö (gjorde vi ens det?!!?)! I det har jag alltid trott mig se din smärta. Din sorg. Din kamp. Din melankoli. Kanske är det bara en spegling av min egen resa. Av mig själv. ​ Vet inte om du minns att jag under vårt möte sträckte fram min telefon till dig. För att ge dig orden mina läppar inte kunde uttala. Det kändes då så rätt att dela skrivna ord på det sättet. Kanske att jag redan då visste om att det skulle vara det enda sättet, den enda länken mellan oss. Med mina ord ville jag fråga dig vad som fick dig att tro att det inte var jag som behövde dig. Du som sagt till mig att jag var din stora inspiration. Och jag, jag kunde inte andas utan dig. Men hur skulle du ha vetat det. Hur skulle du ens förstått det. För länge sedan hade du slagit sönder dina speglar. Jag visste att jag begärde det omöjliga från dig, vilket var att se allt det vackra jag såg. ​ Dessa evighetens sekunder som hunnit passera sedan vi sågs. Det har hunnit gå fem år, Lea. Hundratals kvinnor har suttit framför mig sedan dess. På så många olika platser, så många olika möten och så många olika sätt. Själar och öden. Men varken tid eller människa lyckas sudda ut minnet av dig. Ett ögonblick där du läste min sanning och sedan tittade upp mot mig. Dina ögon. Din blick. Ditt varma leende. Till denna dag har jag ännu inte förstått hur någons tystnad kan säga så mycket. Hur den kan låta så högt. Jag förstår verkligen inte det och ändå tycks jag vara fylld av visdom och med ärr jag bär från erfarenheter av några av livets hårdaste stormar. ​ Jag har försökt att sudda ut det ögonblicket. Lea, jag har verkligen försökt. Med så många och på så skilda sätt. Jag har svikit mig själv tusentals gånger. Kompromissat sönder min själ. Jag har supit, slagits, knullat, svikit, skrattat, ljugit … Jag tog allt till den gränsen där jag praktiskt taget började hata dig. Tog min själ bortom den gränsen där jag till slut, och det smärtar att erkänna, lyckades endast med att hata mig själv. Hoppets låga jag inom mig hållit tänd sedan barndomen brinner inte längre lika starkt. Det har till och med funnits stunder jag önskat att den hade slocknat. Kan du förstå min resignation? Jag har gjort allt i syfte att försöka radera minnet av dig – av oss. Försökte att förneka och förminska dig. Blockerade dig på sociala medier. Jag tackade till och med nej till uppdrag i Malmö. Allt som var i min makt, allt för att glömma dig, försökte jag med. Att jag än en gång stör dig, för sådan är min känsla, är bevis för att mina ansträngningar varit förgäves. Ruta ett känner jag så väl igen. Det är en paradox att i den tycks min kropp och själ vara ett, som vore den mitt hem. I den har jag kastat in handduken och accepterat att jag inte längre kan kriga mot min sanning om vem du är och vad du betyder för mig. Kommer du ihåg att du ringde till mig den kvällen? Jag satt på flygplatsen och önskade att jag hade stannat. Att du bett mig stanna. Jag satt och betraktade främlingar som kom och gick. Men jag, jag var kvar på en oskön stol på Njutbar där du några timmar innan hade suttit framför mig. Det var första gången jag fick höra din röst i telefon. Det var första gången men sedan dess har jag lyssnat som besatt efter den igen. Verkligen som besatt. Förskönat varje röst. Intalat mig. Övertalat mig. Blundat och lyssnat. ”Den! Nej den! Hon! Nej, hon! Du!” Men jag misslyckas gång på gång. Sekunder då jag tror att jag äntligen kan bli fri. Men när jag i vargtimmen rannsakar varje minnesbild av varje sekund ser jag hur min själ hela tiden tittar åt ditt håll. Hur jag i alla möten jämför varje kvinna med dig. Och vem som än stått, suttit eller legat framför mig har du alltid vunnit, Lea. Skammen som växt i mig på grund av mitt sätt tynger mig. Att gå utan dig gör mindre ont än att bära den skammen. Och då ska du veta att du verkligen betyder allt för mig. ”Betyder allt”, är ord du kanske inte kommer att förstå efter alla dessa år som jag inte hört av mig till dig. ​ Jag raderade alla våra rader. Varje ord. Varje bokstav. Trodde att det skulle hjälpa mig. Att den flykten skulle vara min dörr ut. Lea, jag har verkligen försökt. Jag har verkligen försökt. För din skull. För min. Jag har varit mer dedikerad i att försöka glömma dig än att leva. Men av mina rader förstår du nog att jag inte kommit någonstans. Och det har gått mer än fem år. I dag önskar jag att jag inte hade raderat ett enda ord. Minns att du skrev att du kunde skicka allt till mig. Om du fortfarande har allt kvar, om du fortfarande vill det, snälla gör det. ​ Du har skrivit om din utbrändhet. Om hur skör du varit. Alla år du kämpade för att bli fri. Så kanske du kan förstå alla år jag kämpat för att själv bli fri. För detta är mitt fängelse och min galenskap. Och kanske du, om du lyckades slå dig fri, kan berätta för mig hur man gör. Hur blir man fri från vad som sitter så djupt så djupt, som en tatuering i ens själ, att varken annan människa, tid eller ens en kniv kan ta bort det? ​ Jag har i mina mer sansade stunder tänkt att jag bara ska acceptera. Att det är så här det är menat att vara. Att du för evigt kommer att vara en del av mig oavsett hur ont det gör i mig. Att du äger den platsen inom mig ingen annan kan få, definitivt inte nå. Att min själ vänder sig bort och betraktar minnet av dig varje gång någon försöker. I ett ögonblick där du log. I ett ögonblick där jag hörde din röst. I två kramar. I ”Jag kan inte fatta att du sitter här”. I dina foton. I din tystnad. Jag lever verkligen i den, Lea. I skuggan av din tystnad. Kanske är det så här det ska vara för mig. Om så erkänner jag att jag är där du påstod att du var. Där du är för mig den du beskrev att jag var för dig. Min välsignelse; därför att du finns. Min förbannelse; just därför att du finns. ​ Snälla hör av dig. Nelson”

Han förde över brevet till en ny e-post, valde mottagare och skickade iväg det. Allt i en hast och utan att skriva en personlig hälsning eller några välvalda ord i ämnesraden. Bara så där. Allt för att inte hinna ångra sig och låta brevet hamna där alla andra ständigt hamnade, i mappen han döpt till ”Saknad pusselbit”. När det var gjort stängde han igen datorn och gick ut barfota, endast iklädd jeans till badbryggan. Han blundade och lät sinnena hantera kylan som träffade kroppen och intrycken från naturen. Stormen inom honom gjorde att vinterkylan inte bet på hans kropp och sinnen. Blandningen av regn och snö hade tagit en paus och molnen skingrats tillräckligt för månljuset att mjukt och omsorgsfullt smyga sig fram över vattenytan och träffa brygga och människa. Dimman som bildades av andetagens utandningsluft och månljuset som träffade hans nakna överkropp avslöjade mannen på bryggan. Annars skulle han lätt misstas för en staty. Det rådde en säregen stillhet som kändes som lugnet före stormen. Han gick in i stugan igen och öppnade återigen datorn. Hade hon ens kvar e-postadressen han skrev till, och om hon hade det, läste hon e-post som hamnade där. Faktum var att han inte visste mycket annat än att brevet var skickat. Han hade nu efter fem långa år följts Pierres råd och tagit kontakt. Vad det sedan utmynnade i kunde Nelson bara gissa, han tyckte inte om att gissa. Kluven om det var det rätta att göra valde han att stänga av sina tvivel. Det som var gjort var gjort. Det var månader, kanske till och med år, sedan hon kändes så nära honom som hon gjort senaste timmarna. På väg ut till Nathaniel hade känslan växt sig starkare om att hon var nära, och i ett vilset ögonblick hade han till och med övervägt att kliva av pendeltåget och gå ett varv inne i Centralstationen. En galen tanke, men den plötsliga förnimmelsen av att hon var där var så stark och inom honom väcktes återigen lusten att följa en känsla. Samma som fem år tidigare fört honom till henne. Likheterna mellan honom och Niel, det slog honom hur många de var. Än fler var de innan han mötte Lea. Han tänkte tillbaka på när han, efter att de setts, satte sig på planet för att flyga hem till Stockholm och vad som hade väckts i honom när det landat på Arlanda och han satte igång sin telefon och läste raderna hon skrivit till honom via Messenger: ”Vårt möte … Nelson, jag kan bara beskriva det med ordet magi.” Redan då, på planet på väg bort från henne, började han sin förändring. En rädsla andra skulle kalla för mörker eller kyla, en han tidigare inte känt i sitt liv greppade tag om honom. Han som var så van att ta snabba beslut, att ha tusen bollar i luften, hade plötsligt blivit handlingsförlamad. En känslomässig dimma han gått vilse i. Vilken väg att gå, vilket beslut att ta, kunde han inte överblicka. Med det uppstod en irritation hos honom. För det var inte det priset han ville betala för att ha funnit henne och en kärlek de båda beskrev med orden ”Bortom allt”. Medan han på nytt läste brevet han skrivit tänkte han på att det kanske var så här, som han beskrev det, det skulle kännas och vara. I stunden mindes han varje sekund i hennes sällskap. Som stillbilder han analyserade till minsta detalj, varje pixel, och där han trodde sig även kunna gå in i dem, vandra runt och till och med förflytta objekt, ändra ordningen på saker och ting och så vidare. ”Magi – det är det enda ordet jag kan använda för att förklara vårt möte”, hade han svarat henne. Så fort han steg ut från Arlanda och satte sig i taxin skrev han till henne igen. Han ville att de skulle ses. Han bad om det. Detta samtidigt som han inombords kände att han borde låta bli att träffa henne igen. Hon svarade nästan omedelbart att även hon ville att de skulle ses igen. Hoppets låga hölls tills vidare levande. De kom överens om ett datum i december och det var då mitten av november. Han skulle återigen behöva flyga till Malmö. Återigen för att ge sig själv en chans att få vara där få människor fått vara. Att få vara där hans själ alltid önskat att han kunde vara. Nära henne. Och där ge sig själv något han tidigare aldrig haft – sig själv. Mer än så ville han, om så i ett kort ögonblick, återigen få uppleva kärlekens magi. December kom. Trots att deras kommande möte bara var ett par veckor bort kändes varje dag som år. Varje timme var en kamp. Det fanns tillfällen där han ville skrika ut hennes namn. Tillfällen han önskade släppa allt och åka dit. Till henne. Sömnlösa hade nätterna blivit. Smaklösa hade måltiderna blivit. Han fortsatte att i vardagen hitta mening, glädje och aktiviteter som höll hans längtan och saknad på behörig distans. Men i låtar han spelade, under löprundor, i allt han fotade, i varje ansikte han såg, i röster han hörde, i texter han skrev, överallt och konstant fanns hon närvarande. Han hamnade i ett vakuum mellan dåtid och nuet. Då kändes så rätt, nuet gjorde mest ont. På det hans tvekan, hans kluvenhet och så smärtan. Tvekan om andra mötet skulle kännas lika djupt. Tvekan om de skulle känna likadant för varandra. Det starka tvivlet på om han ens gjorde det rätta. Han var inte singel och var obekväm med den sitsen och vad den innebar. Vad riskerade han att offra? Vilka riskerade han att skada? Skulle hans situation hindra Lea från att vilja ta reda på om det fanns mer mellan dem? Om kärleken mellan honom och henne var äkta, skulle hon ändå komma att ta avstånd? Han misstänkte att hon skulle. Och så skamkänslorna som grodde i honom. Så nådde meddelandet från henne honom ett par dagar innan de skulle ses. Han läste det först i all hast, i vardagens stress och brus: ”Nelson, du har visat mig en dörr. En jag inte trodde fanns”, började hon med. ”Jag är dock rädd. Jag har alltid flytt. Vänt mig bort från allt som har med kärlek att göra. Jag vill inte det denna gång. Men jag behöver tid, jag behöver mod och jag måste slå mig fri från mitt arv. Jag kan inte träffa dig nu. Förlåt mig.” Innan han hunnit läsa klart hade han glömt bort tid och rum. Han stod som paralyserad med en känsla av tomhet han aldrig tidigare känt. Han läste allt igen. Och igen. Vännen som var med honom nöp honom på kinden för att få honom att återvända till verkligheten. Om det funnits en dag i hans liv han för alltid trodde sig komma att minnas, så var det den dagen. Och inte ens dagen – mer ögonblicket. I sin telefon gjorde han en sökning på en text där han på sitt sätt då hade beskrivit vad han kände – av situationen som uppstått mellan dem. Han mindes att han skickade den till henne:

På avstånd Bortom tidens gång Bortom vindens sång En gemensam melodi En man och en kvinna i varandra fann Ett svar andra aldrig finner Ett ögonblick av magi Två ensamma själar blev ett vi Så startade denna symfoni När undervisum la sig i Vem vet vad det ville Varför de skulle mötas just då Det kanske vi aldrig får reda på Kanske skulle vi aldrig förstå Vem var hon i hans värld? Varför blev de varandras hem? Kanske därför att deras själar Hade ett eget stråk Kanske därför att deras själar Hade ett eget språk Ett endast tvillingsjälar hör Ett som ville göra sig hörd Ord som ville nå ut Och i deras liv Fanns det inga andra alternativ Avståndet till trots Om du lyssnar riktigt noga I vardagens stress och i nattens sömn Kan du två själars ord till varandra höra: ”Jag älskar dig Ord jag vet att du inte hör Men min själ känner att de når Tänker på dig varje dag Besöker din profil då och då Ser att du slåss För att jag på något sätt Inte ska försvinna bort Önskar att du visste om hur jag ser på dig Att jag följer dig morgon och kväll Vill inte backa eller glömma bort Stunden som livet gav oss båda två För evigt kommer den att finnas kvar Men jag är en kvinna med ett arv Behöver skaka av mig det Bryta mig loss Och jag vet inte om hur man gör Vill en dag få vara din Framför allt få vara min Du och jag, vi hör ihop på så många sätt Jag vet det så väl Du är halva min själ Du är en del av den jag är Och jag en del av dig” ”Jag älskar dig Ord jag då och då viskar ut När rösten och tårarna tagit slut Men jag vet att orden når På gator där du går I en stad jag älskar så Enbart därför att det är där du bor Timmar, dagar, månader och år Tänker jag på dig Önskar att jag hade dig i min famn Att jag varje natt fick viska ditt namn Och tre ord jag till dig för evigt sparat Men jag vill inte vara till besvär Vill inte visa världen Att jag håller dig kär Att jag om nätterna ber Vill inte avslöja sanningen Att jag skriver om just dig En man som dagdrömmer sig bort Det är den jag numera är Vet ej om du kan förstå Kanske är du alldeles för långt bort I både kropp och själ Men jag viskar ändå till dig Att du för evigt är en del av mig Och jag en del av dig”

Han mindes hur hon brukade skriva till honom: ”Vackra ögonblick är livets pusselbitar”. ”Så finns det ögonblick som är hela pusslet, Lea”, svarade han henne alltid utan att avslöja vad han syftade på. Han utgick ifrån att hon förstod, eller att hon en dag skulle fråga. Det ögonblicket han upplevde när han läste att hon inte kunde träffa honom var det som rev upp pusslet. På natten, efter att läst hennes meddelande ett antal gånger men utan att svara, åkte han ut till ett naturområde han ofta vistades i. Hans hund Amaron fick följa med. På toppen av favoritbacken slog han sig ned på den enda bänken som stod där. Decembernattens mörker, kyla och tystnad förstärkte smärtan, saknaden och ensamheten. Med hjälp av månskenet såg han hur sjön slingrade sig likt en jätteorm genom landskapet. Ännu hade inte isen lagt sig. Ännu hade inte kylan bitit sig fast. Åtminstone inte på utsidan. Han tittade upp och såg stjärnor, något enstaka flygplan och ett flertal satelliter. Människans avtryck på Moder jord är så stor och förödande, tänkte han då och tänker än i dag. På distans kunde han skönja siluetten av en skog. Känslan av att vara del av en målning där konstnären använt sig av natthimlen, sjön och månen för att framhäva den mörka skogen var översköljande. En färgpalett bestående av nyanser av en enda färg. För honom kändes det så. En färg, det var hur han då och än i dag såg på sitt liv. En mörkgrå färg som överskuggade alla andra färger. Men han var inte konstnären, han var inte heller penseln, han var endast resultatet av någon annans skapelse. Då kände han sig som ödets skapelse. Han led. En strid mot sig själv han till slut tyckte att han förlorade. Vad han dittills inte trott var möjligt att just han skulle göra gjorde han utan att kunna hejda sig själv. Han grät. En vuxen man som länge – även i de mörkaste stunderna av en trasig barndom – kämpat med att inte fälla tårar kunde till slut på grund av en kvinna inte längre stoppa dem. Förlorad. Åtminstone var det så han såg på sig själv i ögonblicket. För trots allt var han inom sig högst medveten om att själens tårar som rann nedför hans kinder inte var tecken på svaghet. Snarare tecken på hur mäktig striden hade varit. Hur länge han satt kvar på bänken den natten mindes han inte. Men han mindes att på tillbakavägen till bilen hade vinterns första stora snöflingor börjat landa på stigen där han och Amaron gick. Snöflingornas stillsamma resa ned till marken bidrog på ett kusligt sätt till att även tystnaden kändes tystare än vanligt. Han och Amaron stannade till och lät stigen framför dem bli vit innan de satte sina sko- och tassavtryck på den. Väl i bilen tog han upp sin telefon och skrev ett svar till Lea men i form av en dikt. En han aldrig skickade:

i skuggan av din tystnad lär min sorg bli bevittnad i skuggan av din tystnad kommer jag att vandra att förneka alla andra att leva utan att andas det finns ingen lättnad att få inget sätt för ödet att förstå för trots att våra hjärtan brinner är det du som försvinner i skuggan av din tystnad den du lämnar efter dig kommer jag att lära mig att leva ensam min älskade, att leva ensam

Efter en tidig frukost och ett löfte om att snart ses igen lämnade Nelson sina vänner och var inom en timme tillbaka i ett regnigt Stockholm. Det härliga ljudet av regn och att det var söndag förmiddag bidrog till att innerstadens caféer var halvtomma på folk. Han beslutade sig för att ta en snabb promenad till ett café i närheten av Centralstationen. Att vara ensam i sin lägenhet en söndag var något han mer och mer vantrivdes med. En dubbel espresso som sällskap var vad han just då hade framför sig innan han senare på dagen ämnade ägna ett par timmar på judomattan. Några år tidigare hade han vid samma tidpunkt varit ute och sprungit med Amaron några mil därifrån, påminde han sig om. Han erkände för sig själv att det hände att han saknade Amarons sällskap, även om han hade beslutat sig för att inte skaffa fler hundar. ”Att vara hundägare är ett avslutat kapitel i mitt liv!” sa han ofta till vänner och bekanta. ”Och så hårar de en helsikes massa!” påpekade han alltid för att befästa hos sig själv och andra varför han inte ville ha hund. När han fått sitt kaffe öppnade han sin dator och läste på nytt brevet han skickat till Lea. Han var nästan säker på att hon inte läst det. Ännu hade han inte sparat brevet i mappen tillsammans med övriga. Istället började han att bläddra bland alla han skrivit till och om henne. En del öppnade han och läste på nytt. Många kunde han numera utantill. Många väckte minnen och känslor i honom. Han förundrades över hur hans skrivsätt förändrats genom åren. Innan han mötte Lea hade texterna en annan känsla. Han tänkte mer på läsaren när han skrev. Vilket låg lite i linje med det arbete han då hade. Det tog också mycket längre tid för honom att skriva enkla texter. Efter deras möte hände något med hans skrivande. Det var som om Lea öppnade slussarna till hans ordförråd. Texter flödade ut ur honom på ett sätt han tidigare inte varit med om. Omedveten om det hade han blivit vad Niel kallade för en ”ordkonstnär”. Själv såg han sig inte som sådan. Han skrev för att dämpa sin smärta och ventilera sina tankar. För honom var en konstnär någon som ville dela sin konst, sina alster, med andra. Nelson kände sig långt ifrån någon som ville dela sitt liv med andra. När han läste en del av texterna frågade han sig vad han skulle känna om hans dator blev stulen, vad som skulle hända om någon fann alla texter, eller än värre, om allt gick förlorat. En rädsla sköljde över honom som fick honom att påminnas om Pierres kloka ord: ”Går allt förlorat är det en del av ditt liv du aldrig kan få igen. År av ditt liv. Borta därför att du inte hade mod att skicka till henne.” Han hade haft mod att skicka åtminstone ett av sina brev. Medan han sjönk ned något i fåtöljen och sträckte ut sina ben frågade han sig var Lea kunde vara en regnig söndag.

jag tittar ut ett fönster som skydd mot kylan utanför mot vardagens brus och ett ständigt rus strömmen av människor tycks aldrig ta slut allt känns så diffust lutar mig tillbaka känslan av déjà vu och jag undrar min älskade var finns du

Lea och främlingen

Hopkurad och inlindad i ett vitt lakan satt Lea i hotellrummets djupa fönsternisch och betraktade den nakna mannen som sov i hennes säng. Hon hade hoppats på att han skulle ha lämnat rummet medan hon var inne i duschen. På alla sätt och vis en främling i hennes liv. En vacker sådan, definitivt tyckte hennes kvinnliga kollegor det, men inte mer än en främling och för henne, ett tidsfördriv. ”Walking dildos”, var vad hon kallade dem för. Männen. De som konstant jagade henne med fagra ord och storslagna löften. De som trodde att det var de som fick henne i säng, som vore hon en trofé för deras nattliga lust. Varför plågade hon sig med dem? Hon lutade huvudet bakåt och vände blicken utåt mot Stockholms takåsar. Ett regn målade stadskärnan grå. Det skulle kunna vara vilken söndagsmorgon som helst i hennes liv. En dag, en till och fler. De gick, flög och försvann utan att hon fann någon riktig mening med vare sig en måndag, fredag eller söndag. Tid, hon hade kommit att inse att hon inte förstod innebörden av den. Hon la handflatan mot fönsterglaset, tittade på cigaretten hon höll mellan sina fingrar och tänkte på honom. Hennes älskade Nelson som hon gjorde allt för att glömma. Därför kände hon efternattens melankoli. Hon visste exakt vad han skulle tycka om han såg den. Hon visste också att om hon tände den och erbjöd honom den skulle han förmodligen tacka ja. Hon hade inte glömt deras första möte och att hon under det rökt en cigarett. Trots att det var hennes första på över tio år avslöjade hon det inte för honom. Om hon då rökte för att testa eller reta honom på något sätt kunde hon inte erinra sig. Kanske båda. Innan de skildes åt den kvällen kunde hon inte stilla sin nyfikenhet, hon frågade varför han som påstod sig avsky rökning ändå tackade ja. ”I timmar har jag velat smaka på dina läppar. I timmar har min själ skrikit sig hes efter dem. När du erbjöd mig cigaretten insåg jag att jag inte skulle komma dem närmare än så. Därför Lea.” Hon mindes hur mycket hon hade skrattat åt hans efterföljande kommentar. ”Tur att det inte var hasch eller nåt annat skit du erbjöd mig.” ”Nästa gång”, hade hon retfullt svarat honom. ”Nästa gång, Nelson.” Det blev ingen nästa gång. Halva cigarettfimpen hade hon sparat som ett minne av honom. Hans läppar var de sista som rörde den. Och sedan den dagen hade hon inte rökt igen. Hon visste varför. I henne levde, trots tiden som gått, ännu drömmen om att en dag, hon och han. En dag. Det kraftiga regnet som spolade bort det sista av plogbilarnas snöhögar och smuts från de falsade plåttaken fick henne att önska att det även kunde ta med sig minnet av honom. Dränka det i storstadens kloaker tillsammans med all annan skit hon just då inte orkade med i sitt liv. Fem år hade hunnit rinna under Malmös broar där hon fortfarande bodde. Fem år utan att ha sett hans ansikte. Fem år utan att ha andats in hans parfymdoft. Fem år utan att ha hört hans humor och spontana skratt. Fem år utan att fått titta in i två ögon som dolde ett liv mer händelserikt än vad som var fallet för de flesta hon träffat, en lycka större än vad hon känt att andra kände, men så även ett mörkt hav av sorg. Fem år utan hans djupa men varma och trygga röst. Hon slängde återigen en blick på mannen som fortfarande sov. Kvinnor skulle gå skärselden för att få vara dig nära, för en natt i din säng och bli belägrad av din kropp, ville hon gå fram och viska i hans öra medan han sov. Och sedan be honom gå. Fem år med främlingar för att tillfredsställa sin och deras lust, för att känna en smärta annorlunda än den som hade blivit hennes följeslagare – saknaden och längtan efter honom. Sex för att dämpa en inre smärta. Hur djupt hade hon inte sjunkit? Hon mindes ett samtal med sin väninna. ”Jag lever för stunden, vill ej vara bunden. Jag låter lusten skänka mig tröst och natten släcka min törst”, hade Lea skämtsamt sagt till henne. Väninnan hade svarat med ord som blivit en själslig tatuering hon bar: ”Lea, allt lusten kommer att göra är att tysta din röst. Den kommer att tömma din källa och bli din själs fälla.” Hon betraktade sina handleder och märkena efter handklovarna hon haft med sig in i nattens lek, de som hon nästan fått tvinga främlingen att sätta på henne. Hans osäkerhet vad gällde hennes önskan var det första tecknet på att hon hittat fel man. När han gick fram till henne vid baren och artigt presenterade sig enligt konstens alla regler, sa några säkert inövade fraser, bemödade hon sig inte ens att möta hans blick. Hon hade sett honom spana in henne i någon timme innan han fattade mod att närma sig henne. Det efter att hon gått ifrån sitt sällskap och satt sig ensam vid bardisken. Hon noterade att han tagit av sig vigselringen han burit minuter innan. Detaljer hon aldrig missade att notera. I spegeln, på andra sidan den, tittade hon in i ett par hungriga rovdjursögon på jakt efter ett villebråd. Det var hennes egna. För det är så, en del jägare låter bytet komma till dem.

Tack för din tid. Om du uppskattar det du läste hoppas jag du vill ta dig tid att dela detta blogginlägg med andra så att även de får kännedom om min roman. ​ Daniel Mendoza

Vill du läsa mer? Du kan beställa boken via Daniels hemsida. Klicka här! Du kan beställa boken via Bokus. Klicka här!