(Jag korrekturläser inte dessa blogginlägg. Mina böcker är däremot alla korrekturläsa av ett proffs.) Är du femtio år och känner att du är för gammal att starta om, lära dig något nytt eller utbilda dig? Du är inte ensam om att känna så. Flesta jag träffar i den åldern (min) tycker/tänker så. En del började kalla sig för gubbar och tanter redan för tio år sedan. Det tankesättet säljer sig inte särskilt väl på krogen för den som vill ragga hem någon, har jag hört.
Jag tillhör rebellerna. "Nej, femtio är inte det nya trettio eller tjugo", har jag sagt ofta. Nästan så jag tyckt att det varit löjligt när folk slängt ur sig sådant för att ljuga för sig själva. Femtio är fucking femtio, har jag surt konstaterat och framför spegeln fällt en tår åt mina fem gråa hårstrån. Men har jag rätt? Jo då, vad gäller siffran så har jag det. Men i känsla och tanke? Nja. Läs vidare ska du få en insikt som nyligen träffade mig lika hårt som min mors högerhand brukade göra innan jag lärde mig att ducka eller springa fort (kom igen, om jag kan skratta åt det så kan du!).
Visste du om att på 1700-talet var medellivslängden i Sverige trettiosju år för kvinnor och något lägre för män? Visst, man kan fråga sig om det var en befrielse för männen eller för kvinnan, men detta handlar inte om det. På 1800-talet var medellivslängden fyrtiofyra år (även om det redan då fanns de som blev nittio år. Jäklar vad ensamt det måste ha varit!). I dag är medellivslängden åttiofyra år för kvinnor och ökar. Hundrafyra i Japan, om jag inte såg fel.
Det vill säga, under en stor del av vår utveckling var vi redo för de sällan jaktmarkerna redan när vi var trettio år. (Tänk den stackars bankmannen som skulle försöka sälja pensionslösningar till sådan person. Eller den som skulle försöka segla världen runt. Risken var stor att den sa till sina kära: Vi ses inte igen.) I hundratusentals år dog vi innan vi i dag ens hunnit skaffa barn. En del, av det jag läst, har inte ens hunnit förlora oskulden. Fundera på det. Inte det med oskulden utan det med åldern.
"...lev inte kvar i det förflutna, du har framtiden."
Hur som, insikten som träffade mig är denna: Tänk om detta med att vi känner oss gamla och redo för Sankte Per, eller åtminstone ålderdomshemmet, när vi är femtio år har att göra med att vi är för gamla utifrån hur tidigt vi dog under så lång tid av vår historia. Det vill säga, våra kroppar har utvecklas, vi blir dubbelt så gamla, men vår hjärna har inte hängt med. Vår hjärna skriker till kroppen: ”Hey dude, what the fuck, check out!”
Så om du är fyrtio, femtio eller sextio år och tycker att det är kört för dig, kom ihåg att du kan fortfarande ha tiotals år kvar att leva. Ta på dig läsglasögonen och läs igen: Tiotals år kvar att leva.
Jag kan så klart dö i morgon, men utifrån hur jag levt mitt liv och hur goda viner jag dricker (även om det är i alldeles för små mängder) så är sannolikheten stor att jag lever i minst trettio år till. Jag vill minnas att min farfar blev strax över hundra år. Att bli hundra år skulle inte vara helt fel. Då har jag troligtvis hunnit skriva minst trettio böcker till.
Så kära du uppgivna femtioåring, lev inte kvar i det förflutna, du har framtiden. Om fyrtio år kan du säga till en fyrtioåring: ”Hey dude, what the fuck! Ha inte så bråttom att du missar livet.”
Kram kram,
Daniel
Ps. Vet du om att om du betygsätter någon av mina böcker hos Bokus OCH Boktipset så får du som tack för din uppskattning en bok av mig? Ja, det är sant! Och du kan välja vilken (ej stora diktsamlingen)! Men, detta gäller endast dig som kan be boken högsta betyget och som recenserar på båda sidorna. Gör det och skriv sen till mig. Inom några få dagar har du en bok hos dig. Kanske att ge som gåva. Ds
Foto: Shutterstock