”Så du värnar om kvinnor?”
”Ja!”
”Och därför tycker du att utlandsfödda män som begår brott ska utvisas?”
”Det är det enda rätta för att skydda kvinnor.”
”Hur tänker du kring flickor/kvinnor i landet mannen hamnar? Sträcker din omtanke sig endast till ett geografiskt område?”
Åtta år gammal, i ett främmande land, sprang jag mitt i natten ner för en gata iklädd bara kalsonger. Jag försökte hitta någon som kunde rädda min mor som min far misshandlade grovt. Månader senare grät och bönade jag om att hon inte skulle lämna oss. Hon stod med resväskan utanför huset. Min far hånskrattade. Under natten hade han, i fyllan, misshandlat henne på nytt. Jag minns bandage runt hennes fot och något om att han spikat fast den.
Jag föddes in i ett hem där grovt våld var vardagsmat. Jag var sexton år sista gången jag själv misshandlades av en förälder (hårda sparkar mot min rygg när jag satt på ett golv).
Hårdare straff, säger du? Det tar inte bort våldet. Utvisning av utlandsfödda som begår brott, säger du? Det tar inte bort våldet.
Jag kom hit 1981. Jag hör ännu inte massan prata om lösningen på problemet. Bara på symtomen. Men det finns en lösning, anser jag.
Vilken lösning, Daniel? hoppas jag att du frågar dig. Svaret jag har är: Se till att varje barn får en uppväxt i trygghet, i kärlek och i ett hem där respekt, hänsyn, omtanke och närvarande föräldrar är vardagsmat. Låt oss lära vuxna att vara kärleksfulla förebilder för sina barn. Så att de i sin tur gör samma sak för nästa generation.
Om vi på allvar vill en dag se våldet som en del av vår historia och inte vår nutid eller framtid, måste vi våga riva upp grunden vi står på. Vi måste våga, i samhället, prioritera en sak mer än något annat: Barnens uppväxt.
Det är för mig nämligen så här: Trasiga människor kan aldrig bygga hela samhällen.
Daniel Mendoza
