”Igår var första gången jag kunde skratta under ett seriöst möte”
Ovanstående citat fick jag av en ung tonårskille jag nyligen haft ett coachsamtal med. Jag har fått hans och hans förälder godkännande att dela orden. Han, en mycket klok, vis och också levnadsglad (min uppfattning) kille som trots sin unga ålder tyvärr hunnit ha många mörka ögonblick, bl.a. med självmordsförsök och på senare tid igen mycket mörka tankar om sin existens.
Vi träffades, tog en promenad och hittade en bänk där vi slogs oss ner i ett par timmar. Jag tror att han och jag skrattade hälften av tiden. I en del fall vek vi oss nästan dubbelt av skratt.
Vi pratade så klart om saker som hänt honom, om saker han utsatts för och utsatt sig själv för, och om hans ibland mycket mörka tankar. Vi pratade också om ämnen vi båda tycker om. Världshistoria var ett sådant ämne. Jag berättade lite om min historia. Han mycket om sin. På grund av saker han varit med om har han träffat många vuxna som velat hjälpa honom. Han sa att han kände att ingen förstått honom.
”Igår var första gången jag kunde skratta under ett seriöst möte”
Ja, mötet var seriöst. Och inte för en millisekund lät jag bli att lyssna på hans rösts alla nyanser och att se varje liten gest, även den mest subtila, han gjorde. Men jag kan inte släppa dom orden. ”Första gången jag kunde skratta”.
Jag vill här som följer beskriva mitt synsätt om detta med att må dåligt. Med risk för att en del missförstår och andra tar illa upp: Majoriteten av oss mår ibland dåligt. Många har mörka tankar om sin existens och meningen med att finnas. Men i majoriteten av oss finns också livslust. Den finns där oavsett vad vi gått igenom. Ibland som en liten, obetydlig och nästan osynlig låga som ännu brinner. Men den finns där. När vi möter någon som mår dåligt, som går igenom en svår period, får vi inte glömma bort det.
Den unga tonåringen jag träffade, det är nog lätt för många att se honom som ett offer. Framför allt utifrån vad han varit med om. Jag såg en ung krigare. En klok, vis och stark kille som gått många och hårda strider. Men han har inte förlorat kriget. Han kommer inte heller att göra det. Skälen är många men framför allt hans livslust, kraft och visdom.
Under vårt möte ville jag hjälpa honom se allt det. Och jag ville visa honom att även i mörka stunder så finns det mycket att glädjas över och att skratta åt. Att skratta (så klart även gråta) är att ge näring till själen.
Vad jag vill säga med inlägget är detta: Glöm inte bort att ge näring till livslusten. För om du enbart ser en människa utifrån hur dåligt den mår, eller allt skit den råkat ut för, riskerar du att bidra till att den inte ser hur stark den också är. Att den inte ser hur vacker den är och hur mycket den redan hunnit klara av. Att du själv inte ser det. Låt inte din omtanke förblinda dig. Låt den inte heller få dig att tro att det är din uppgift att rädda den som mår dåligt. Det kan den själv. Din uppgift, om du känner att du vill engagera dig, är att hjälpa den att förstå det. Hjälpa den att se att den kan. För när den förstår att den har kraften att själv ställa sig upp och skaka av sig allt, kommer den nästa gång den mår dåligt att minnas det och göra det på nytt.
Som människa blir vi ibland blinda för våra egna styrkor. Blinda för hur vackra vi är. Blinda för hur mycket vi redan klarat av. När vi blir det kan det vara livsavgörande med någon som säger (bildligt talat): ”Här, låna mina glasögon. Se genom dem hur vacker och stark du verkligen är.”
(Och om jag själv får tycka, glöm även inte bort detta: Ett gott skratt förlänger livet.)
Förstår du?
Tack för din tid. Daniel Mendoza Författare, föreläsare & livscoach
Fotot: Jag och mina söner på Mallorca.