Har du någon gång fått höra att skälet till att du aldrig fick höra sanningen från någon var att personen inte ville såra dig, att den ville vara snäll mot dig? Jag gissar att många upplevt det. Definitivt när de var unga.
Personligen tror jag inte att det handlar om snällhet eller att man inte vill såra mottagaren. Eller jo, delvis. Men framför allt tror jag att det många gånger handlar om feghet. Den som ljuger saknar helt enkelt mod att säga sanningen. Så påstådd snällhet och omtanke blir ursäkten. Den personen intalar sig att mottagaren inte kommer att kunna hantera sanningen, att den inte kommer att klara av eventuell smärta den kan medföra. När det egentligen handlar om att den själv inte kan hantera känslorna och konfrontationen.
Jag är känd för att vara rak och ärlig. Definitivt är det så med de jag lever med men även de jag coachar anser det. Tolka det inte nu som att jag är hård och kall. Jag är rak och ärlig men jag väljer ändå till det yttersta ett kärleksfullt sätt att säga sanningen på. Jag tummar dock inte på sanningen. Ett av skälen till det är att jag önskar att andra är ärliga mot mig. Jag vill inte att man förminskar mig genom att inte våga säga till mig vad man känner eller tycker, och då utifrån att man inbillar sig att jag inte kommer att kunna hantera det. Om jag inte kan ta sanningen behöver jag arbeta mer med mig själv.
Jag tycker att sanningen är befriande att både ge och få. Det är det hemmet jag slitit häcken av mig för att få leva i senaste tjugofem åren. Hur känner du själv vad gäller sanningen och i ditt hem?
Inlägget handlar om lögner och sanningar mellan personer i nära relationer. Med det menas personer som verkligen är en del av varandras liv. Sådana som troligtvis lever under samma tak eller åtminstone relativt ofta umgås under samma tak (exempelvis kollegor).
Om man har svårt att ge sanningen har man också svårt att ta emot den.
”Om jag vore din tränare hade jag bett dig ta av dig lagets tröja och skickat hem dig.” Det var betyget jag gav min son när han hade spelat en match. Han fick betyget därför att han bad om att få det. Var jag för hård? En del tycker nog det. Men den matchen, utifrån hur han var på plan, borde han verkligen ha tackat nej till. Sekunder efter sa han: ”Jag håller med dig, pappa. Jag borde inte ha spelat i dag.” En timme senare sa han: ”Pappa, jag är så tacksam för att du aldrig ljuger för mig.” Jag svarade honom: ”Jag är ärlig mot dig därför att jag ser din storhet. Jag kommer aldrig att förminska dig. Om du frågar mig vad jag tycker kommer jag alltid att vara ärlig i mitt svar.” Att kunna lita på sin förälder är något oerhört viktigt för ett barn, anser jag. Om jag mot all förmodan inte kan säga sanningen säger jag hellre det än ljuger.
Många agerar dessvärre tvärtom. De ljuger - bl.a. därför att de tror att sanningen sårar - omedvetna om att vad de egentligen gör (bortsett från att ljuga, vilket är en förolämpning stor nog) är att förminska och nedvärdera någon annan. När allt egentligen handlar om att de själva saknar förmågan att vara ärliga. Det handlar inte om någon annans oförmåga att hantera sanningen, deras handlar om deras oförmåga att hantera andras känslor. Samtidigt önskar de att andra är ärliga mot dem. En del nästan kräver det i sina relationer. De påstår sig kunna ta sanningen. Visst låter det motsägelsefullt? Det är att vilja ha men själv inte kunna ge. Om man har svårt att ge sanningen har man också svårt att ta emot den, anser jag.
Är du sådan som använder snällhet som ursäkt för att inte vara ärlig mot andra? Är svaret ja fundera på detta: Om du vill att andra ska vara ärliga mot dig behöver du lära dig att själv vara ärlig. Om du låter bli därför att du tycker synd om personen, därför att du tror att du kommer att såra den, fråga dig följande: Skulle du själv välja sanningen, hur ont den än gjorde under en tid, eller lögnen? Ska man ljuga för dig eller ska man vara ärlig mot dig?
Väljer du lögnen är risken stor att de i din närhet låtsas för att kunna leva nära dig. Vill du verkligen ha det så i ditt liv? Vill du leva sådant liv? Vill du att andra ska behöva det därför att du inte lärt dig att hantera livets alla nyanser?
Jag ska medge att jag är ett superdåligt exempel då jag inte kan komma på en lögn som skulle få mig att må dåligt eller i obalans ("Hey dude, if u got to lie to me, u got to lie!" säger nog min hjärna och låter mig vandra vidare i livet utan större besvär). Jag är inte känslokall, jag är nog bara härdad. Eller snarare är det så här; jag ansvar för mina känslor, mitt liv och min hälsa. Ingen annan. Så min glädje, min lycka, min mentala hälsa, är under min kontroll och mitt ansvar, inte andras. Går det att förstå? Jag kallar det för frihet. Men jag leker ändå med tanken att jag själv hellre skulle må dåligt i några minuter, timmar eller dagar därför att någon var ärlig mot mig och sa något som gjorde ont att höra, än gå och inbilla mig att andra var ärliga när de egentligen inte var det och kanske aldrig varit.
Ingen önskar vakna upp en dag och från någon man älskar få höra: ”Jag sa inte som det var därför att jag ville vara snäll mot dig.” Ett sätt för att förhoppningsvis (för säker kan man aldrig vara) slippa det är att lära sig att själv alltid vara ärlig och genom det lära andra att man hellre tar sanningen rå och naken, som den kan vara, än få en lögn. Självklart går det utomordentligt bra att vara ärlig samtidigt som man är hänsynsfull, omtänksam och kärleksfull. Allt är en träningssak.
Jag vill passa på att avsluta med att skriva att om du är någon som spottar ur dig sanningar utan att bry dig det minsta lilla om hur de landar hos andra, och samtidigt, på grund av det, intalar dig att du är stor och klok därför att du kan vara så rak och ärlig, kanske du egentligen bara är en stroppig och arrogant jäkel som ingen ännu satt på plats. Ännu. Med omtanke, Daniel Mendoza
Ps. Det börjar närma sig 200 st. Är du en av dem som läst den, älskade den men ännu inte hunnit recensera den... Passa på att göra det! Efter du gjort det så skickar du din adress till mig och inom loppet av några dagar får du hem min senaste roman! Så enkelt är det. Klicka här! Ds
Foto: Shutterstock