En hund jagar och kanske t.o.m. biter ett barn. Det i sin tur leder till att barnet blir rädd för alla hundar. Men om en människa slår barnet blir det med stor sannolikhet inte rädd för alla människor, bara för förövaren (i viss mån kanske sådana som ser ut som den). Skillnaden, anser jag, ligger i att barnet är van att umgås med människor. Föräldrar, syskon, vänner, klasskompisar, lagkamrater, mor- och farföräldrar m.fl. Barnet kan därmed göra skillnad på förövare och vän.
Om barnet fortsätter att vara rädd för hundar är det troligtvis därför att ingen vuxen såg till att det omgående fick träffa andra hundar. Vilket hade hjälpt det att göra skillnad på individ och grupp. Vilket resulterat i att rädsla inte fångat barnet i sitt nät.
Vi behöver, genom vårt beteende och de ord vi använder, lära oss att inte förstärka.
Istället för att hjälpa barnet att se skillnad på individ och grupp kan en vanlig kommentar om barnet bli: ”Han/hon är livrädd för hundar.” Det i sig förstärker rädslan. Vilket riskerar att bli barnets sanning. Det identifierar sig som rädd för hundar och tar med sig det in i vuxenlivet. Men sanningen är den att barnet från början inte var rädd för hundar i allmänhet. Det blev rädd för en specifik hund. Hade barnet haft tio hundar och en av dem bitit det hade det troligtvis inte varit rädd för övriga hundar. Det hade varit rädd för just den hunden. Det hade kunnat göra skillnad.
Vad jag vill säga med ovanstående är att om vi vill bli kvitt vår rädsla för ”gruppen” behöver vi lära oss att se individen i gruppen. Vi behöver, genom vårt beteende och de ord vi använder, lära oss att inte förstärka. Är du rädd för kor? Börjar se individen. Sitt på behörigt avstånd och betrakta en sådan. Lär känna den så. Börja se individen. Ge den ett kärleksfullt namn du kan relatera till. Och sakta men säkert tar du steg närmare. Att ha respekt för t.ex. hundar och att vara rädd för hundar är skilda saker. Vi ska ha respekt för alla arter, men att leva ett liv där rädsla har en i sitt grepp är att begränsa sitt liv och kanske även andras. Detta skriver jag utifrån mina egna erfarenheter.
Rädsla är något naturligt. Så när den har oss i sitt hårda grepp är det troligtvis därför att vi inte lärt oss att hantera den. Vilket t.ex. gör att vi är rädda för alla hundar, alla ormar, alla främlingar, och inte enbart för individen som fick vår rädsla att växa och till slut vinna över vårt förnuft.
Går det att förstå? Om inte får du gärna hör av dig till mig!
Daniel
Ps. Om du vill läsa mer om hur du blir kvitt rädslor som begränsar dig eller hur du kan göra för att stärka din självkänsla vill jag tipsa dig om min bok Kärlekens Omtanke. Ds
