top of page

Därför vet du att den ljuger

Följande är min sanning. Kom ihåg det medan du läser texten. Kom också ihåg detta: Få av texterna under bloggen är korrekturlästa. Till skillnad då från mina böcker där alla är det, och då av någon som är ett proffs.


Hur vet du att den du lever med kan ljuga för dig?

Hur vet du att den du lever med kan en dag lämna dig?

Hur vet du att den du lever med kan sluta älska dig?

Hur vet du att den du lever med kan bli kär i någon annan?

Hur vet du att den du lever med kan bli attraherad av någon annan?


Svaret på frågorna är samma: Den är en människa. Och så är även du.

Om vi accepterar att hur någon ibland beter sig inte handlar om oss som individer, snarare är det vår mänskliga natur, så kan vårt sätt att bemöta och hantera svårigheter bli mer konstruktivt och utvecklande. Vi klandrar oss själv mindre när saker vi inte uppskattar inträffar. Vi dömer den vi lever med mindre. Vi har lättare att förstå och förlåta. Varför? Därför att vi är medvetna om att det lika väl kunde varit vi. Därför att vi är medvetna om att i livets skola gör alla ibland fel, mycket sällan därför att vi menar illa utan istället därför att en del saker ligger i vår natur. Och därför att vi inte alltid lyckas leva upp till de vi eftersträvar att vara.

Detta med att ljuga är en mycket intressant fråga, tycker jag. Du kanske tycker att det inte ligger i vår natur att ljuga. Jag tycker att det gör det. Det vi bör diskutera är inte om det är vår natur eller inte, utan snarare detta: Vad är en lögn? Är påverkan av omgivningen, för att få ett bytesdjur att gå i en fälla, en lögn? Är löftet till ett barn om att allt kommer att bli bra, trots att man inte kan se in i framtiden, en lögn? Är att skaka hand med och le mot någon man egentligen hatar, men man gör det för att skapa fred, en lögn? Är "Jag kommer aldrig att lämna dig" eller "Aldrig att sluta älska dig!" en lögn, när man vet att man en dag dör eller när det mesta av statistiken talar för motsatsen? Är "Det här var det det godaste jag ätit!" en lögn, i synnerhet när man i ögonblicket inte minns alla sina tusentals rätter man ätit?

För någon kan en lögn vara att en person förnekar sexuellt umgänge med någon den haft det med. För en annan kan en lögn börja redan när en mamma säger till sin treåring: ”Jultomten finns.” För en tredje kan en lögn vara högklackade skor, smink och lösnaglar. Var går din gräns för vad en lögn är? Vilka lögner ger du som du, utifrån din moral, rättfärdigar? Och har du frågat dig om andra, utifrån deras moral, skulle dela din uppfattning?


”lär dig att göra skillnad på när någon försöker träffa dig med ett slag och när någon råkar komma åt dig.”

Personligen anser jag att det ligger i vår natur att ljuga. Jag accepterar det och lider därför inte av att det förhåller sig så. Därför att ljuga behöver inte vara av ondo. Ja, en lögn kan skada, men en lögn (att förvränga sanningen för att hjälpa) kan också hjälpa någon att våga, att hoppas, att drömma. För mig är det viktigare med syftet bakom och skälet till.


Om någon i min familj väljer att ljuga för mig tolkar jag inte per automatik det som att personen menar mig illa (så klart beror det på lögnen. Jag var nära att slå huvudet mot en sten när en f.d. vän ljög om att det var ok att dyka. Personen hade ställt sig på knäna med vatten upp till bröstkorgen och ljög om att det var djupt nog att dyka i). Det kan lika väl vara så att den just där och då inte är stark nog att säga sanningen till mig. Vem är jag då att döma eller kräva att den ska vara starkare än den just då klarar av att vara. Det kan också vara så att jag själv inte är stark nog att ta sanningen, att det är skälet till att jag får en lögn. Kan vi någonsin riktigt veta?


Så klart kan vi önska oss sanningen. Men om vi är ärliga, kan vi själva alltid och oavsett leverera sanningen? Jag tror inte det. Sen är det också så att lika ädelt som det kan anses vara att alltid vara ärlig, lika mycket kan det vara ett tecken på bristande omdöme och respekt.


Men lyckligtvis gör vi inte det.

Jag tänker så här, kära läsare: Saker andra gör kan göra ont i oss, såra oss. Hur mycket och hur djupt beror mestadels inte på personen och lögnen, det beror på hur grundade och starka vi är. Kom dock ihåg skillnaden mellan att någon medvetet försöker skada dig och att någon råkar skada dig. Stanna inte kvar hos den som medvetet försöker skada dig, vare sig det sker fysiskt eller psykiskt. Det är därför jag ovan skrev ”f.d. vän”. Bildligt talat: Lär dig att göra skillnad på när någon försöker träffa dig med ett slag och när någon råkar komma åt dig.

Och glöm inte att du själv kan vara den som nästa gång orsakar smärta i någon annan utan att medvetet vilja det. Glöm inte heller att skälet till att exempelvis någon ljuger för dig eller tröttnat på dig kan lika väl vara du. Om vi från början lär våra barn att ljuga kan vi senare inte förvänta oss att de alltid är ärliga mot oss. Och från början, hur ogärna flesta vill se det så, så gör vi det genom att t.ex. säga till ett litet barn att det finns en tjock gubbe som kommer genom en skorsten med presenteter till alla snälla barn. (Att det är till ”snälla” barn är så sjukt det går att få det till. Men vi människor gör och upprepar utan att ifrågasätta vad vi egentligen gör och vilket budskap vi sänder ut. Det är ett av skälen till att det dröjer det generationer för oss att nå högre nivå att medvetande, anser jag.)


Men Daniel, är det inte jobbigt att gå omkring med vetskapen om att människan, till sin natur, ljuger? kanske du vill fråga mig. Först vill jag skriva: Vi kan alla, till vår natur, döda. Någon kanske nu tänker: Inte jag! ... (och slår sen ihjäl en fästing eller en mygga). Ja, även du. Alla. Men lyckligtvis gör vi inte det. Jag gick från att döda mygg på min hand till att numera blåsa bort dem eller ibland låta dem ta blod och sen flyga iväg. Min naturliga instinkt är inte längre att döda myggan som sätter sig på mig. Inte heller fästingen som kryper på mig. Förstår du min poäng? Vi kan till vår natur, men vi behöver inte det utifrån att vi har förmågan att lära om och välja ett annat sätt.


Men tillbaka till frågan om det inte är jobbigt att bära vetskapen om att alla är kapabla till att ljuga (och till och med gör det ibland, utifrån vad jag då anser en lögn vara). Är det inte bättre att tro gott om alla? Tillåt mig att svara med en motfråga: Är det en börda att bära vetskapen om att alla, exakt alla, dör eller t.o.m. har kapacitet att döda? Den som svarar ja lever i en känslomässig bur som inte är till nytta för den. Risken är stor att den varken accepterar människans natur eller livets gång. Risken är stor att den har omänskliga krav på andra och även på sig själv. Till vilken nytta, kära du?


Något jag anser vara mycket vackert med oss människor och livet är detta: Även om en del saker kan i dag anses vara vår natur kan vi välja att låta bli. Vi kan förändras. För ingenting som är naturligt är beständigt. Livet är utveckling. Det är evolution. Vi kan lära oss att låta bli. Vi kan träna oss att bli bättre på att låta bli.

Komplex är människans natur och livets gång. Håller du med?


Daniel Mendoza


Ps. Tycker du om ovanstående tankar? Om ja, och du har samtidigt inte läst min trilogi, vad väntar du på? I den finns massor av sådana samtal mellan karaktärerna. Plus enorm vacker kärlek, sex, våld, längtan, saknad... Allt i en trilogi! Och just nu med rabatt! Klicka HÄR!





Senaste inlägg

Visa alla

Comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
bottom of page