Våld mot kvinnor. Våld mot djur. Våld mot barn. Våld mot män. Våld, våld, våld. Det är och har alltid varit en del av människas historia. Finns det någon art på jorden som inte någon gång blir aggressiv? Som inte med våld försvarar sina ungar, sitt hem, sitt revir? Jag tror inte det.
Men det finns en skillnad mellan oss och andra arter. Vi har lärt oss att kommunicera med våra röster. Med det skrivna ordet. Med allt möjligt. Vi har lärt oss så mycket utom då att hantera våra känslor. Att kontrollera vårt humör. Att leva i kärlek.
Jag har pratat med hundratals, kanske tusentals, personer, om just våld mot kvinnor. Alla, så klart, vill ju att våldet upphör. Men få, kanske ingen vad jag minns i skrivande stund, har någon gång sagt till mig: "Daniel, om vi ska lösa problemet med det mänskliga våldet behöver vi börja i barndomen."
"Män ska sluta slå!" Ja, absolut. "Män ska sluta våldta!" Ja, absolut. En idiot skulle säga nej.
Så jag vill därför skriva om den långsiktiga och hållbara lösningen. För mig är den denna: Hur vi uppfostrar barnen. Och med vi menar jag kvinnor lika mycket som män. Exakt lika mycket. Lika stort ansvar, lika skyldiga.
Jag tror verkligen på att den enda långsiktiga och hållbara lösningen för att en dag få slut på våldet mot kvinnor (så klart mot män också och även andra varelser) är att vi tänker om vad gäller hur barn uppfostras. Och i det att kvinnor inser att de har lika stort ansvar som män. Att män inser att det är lika mycket deras ansvar och skyldighet att uppfostra ett barn som en kvinnas. Att vi vuxna inser att vi inte kan sätta barn till världen och låta dem föddas in i ett dysfunktionellt hem där vuxna skriker, gapar, hotar och mer. Varken varandra, andra eller barnet.
Varje individ av vår art måste växa upp i ett hem där den känner sig älskad, uppskattad, sedd och respekterad. Så vi måste tänka om i hur vi är när det kommer framför allt till barnen. Vi måste ställa oss kritiska frågor om hur vi som vuxna är. Skriker vi? Hotar vi? Kränker vi barnets integritet? Visar vi barnet respekt? Har vi tydliga gränser? Är vi konsekventa? Är vi lika respektfulla mot barnets andra förälder som vi önskar man är mot oss? Är vi hånfulla? Är vi taskiga? Är vi rättvisa? Är vi schyssta? Är vi vänliga nog? Är vi snälla nog? Tvingar vi barnet att göra saker mot sin vilja? Hur är vi själva och vilka signaler sänder vi ut?
Vill du bidra till att våldet minskar i samhället och kanske en dag knappast finns kvar? Bidra då till att varje barn få leva i ett hem fyllt av kärlek, respekt, hänsyn, tillit och omtanke. Se till att varje barn få möjlighet att växa upp i ett hem där barnet verkligen kan känna sig tryggt och säkert. Praktisera vänlighet, respekt, ömhet, omtanke och mer varje dag. Varje dag. Ta vara på varje tillfälle. Det är inte svårt. Det är verkligen inte svårt. Och tro mig, det kommer att göra så mycket för dig själv.
Och inse i det att ansvaret för våldet i samhället är allas. Lika mycket, lika stor. Ett barn som växer upp i kärlek, ett barn som lärt sig gåvan att kommunicera utan att skrika, utan att hota, utan att vräka ur sig hat och förolämpningar, behöver inte knyta näven. Det behöver inte som vuxen slå sönder saker. Det barnet lär sig att det inte behöver skada sig själv eller andra för att bli sedd. Det barnet lär sig att det kan vara kärlek och agera i kärlek. Men för att lära sig det måste vi vuxna vara sådana.
Det finns exempelvis inte i min värld att jag skulle hota, slå eller ens prata illa om min hustru. Hon som är mina söners mamma. Förutom den jag är och vill vara så är anledningen också denna: Jag vill ge mina söner en vacker uppväxt. Deras mamma, min hustru, är den viktigaste kvinnan i deras liv. Mina söner är de viktigaste människorna i mitt liv. Och om deras mamma är den viktigaste kvinnan i deras liv, visar jag dem min kärlek genom att visa henne kärlek. Förstår du detta? Flesta gör inte det. Flesta ser inte kopplingen. En mamma tror att hon kan säga fula saker om barnets pappa och det kommer inte påverka barnet negativt. En pappa tror att han kan hota och skrika på mamman och det kommer inte att påverka hans barn negativt. Att tro det är ingenting annat än korkat.
I dag, av vad jag ser i världen, är det mycket tvärtom i alldeles för många hem. Världen är hård utanför hemmet därför att alldeles för många hem är dysfunktionella. Därför att alldeles för många vuxna sätter barn till världen men vet inte om hur de ska få barnet att fungera. De har ingen idé, den har ingen plan, och många gånger saknar de helt ansvar. Världen ser ut som den gör därför att alldeles för många vuxna inte är vad varje vuxen är skyldig att vara: En förebild.
Jag levde 17 år i ett hem där våld, övergrepp, mobbning, trakasserier, hot och mer var vardagsmat. Vardagsmat. Jag har rånat, knivhuggit människor, hotat, misshandlat, försökt ta mitt liv och mycket annat skit som var resultatet av en enda sak: Jag växte upp i ett trasigt hem. Jag lärde mig att göra fel. Det tog år för mig att slå mig fri. Att välja en annan väg. Årtionden. Ju djupare hålet ett barn hamnar i, desto längre tid att ta sig ur det. Och mitt hål var djupt och mörkt.
Mina söner har levt sina första 16 år i ett hem där kärlek, ömhet, respekt, tillit, samtal, närhet genomsyrat allt. Precis allt. Och där de fått tid och hjälp att få vara barn, tid med sina föräldrar. Tid med vuxna förebilder. De har varje dag sedan första andetaget fått känna sig älskade. De har varje dag sedan första andetaget fått lära sig att allt, precis allt, kan man prata om. Att alla problem har en lösning och att lösningen aldrig är våld, hot, trakasserier och dylikt. De har sedan första andetaget fått lära sig att hån, förolämpningar och trakasserier inte är humor. De har från första andetaget fått lära sig att deras viljor, deras kroppar, är deras. De har fått lära sig om att det finns gränser och att det är lika viktigt för dem att vara respektfulla och snälla som det är för andra att vara sådana mot dem.
Men mer än allt, mina söner har från första andetaget fått lära sig att ett hem inte är byggnaden. Inte är platsen. Det är kärleken mellan de som bor i den. Och kärlek är en växt. Vattna den och du skapar magi. Kärlek slår inte. Kärlek hotar inte. Kärlek hånar inte. Skapa kärleksfulla hem, var en förebild, värna om barnen på ett respektfullt och kärleksfullt sätt och vi kommer sakta men säkert se hur våldet försvinner.
Så glöm inte, för flesta barn är inte hemmet platsen. Hemmet är föräldern/föräldrarna. Hemmet är de vuxna. Om sådana kan vara goda förebilder för sina barn, kommer det har långt större effekt på att minska våldet i samhället än alla lagböcker i världen. Daniel Mendoza
