”Schh, du får inte prata med henne. Mamma, hon är osynlig”, viskade sonen och puttade undan mamman så att systern kunde fortsätta gå. Mamman fann sig snabbt och ropade ut: ”Anja, vill du ha lite fika?” Efter ett par rop utan svar frågade hon sonen om han sett systern. Han drog stort på mungiporna, ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
Det fanns en tid då barn låtsades vara blinda, läkare, spindelmannen, cowboys och indianer, fotomodeller, kända idrottsprofiler och filmstjärnor, ninjas, ballerinor, kockar, katter, tigrar, spöken, mammor och pappor, gudar och profeter, drottningar och kungar, prinsar och prinsessor, poliser, vargar, hästar, tjurar, läderlappen, döva, ja till och med osynliga och gud vet vad mer. Och allt kloka vuxna gjorde var att låta dem låtsas och leka vidare. Ibland spelade de med, ibland fortsatte de med sitt. Barnen stämplades inte, de dömdes inte. De fick vara barn med allt det innebar i form av lek, bus och fantasi. Fantasin var viktig, fantasin har alltid varit viktig. Den är kreatörers källa. Vad vore vår art utan fantasin?
Det urvalet gör naturen åt oss. Utan det urvalet skulle vi inte finnas.
Kloka och förnuftiga vuxna visste också att en del saker i barndomen är övergående. Flickan som levde för sin dans skulle en dag älska skidåkning mer. Pojken som levde för att spela trummor skulle en dag älska att spela fotboll mer. Pojken som testade mammas högklackade skor eller flickan som sprang i faderns för stora gummistövlar skulle en dag älska sina sneakers eller att gå barfota. Förändring, att testa sig fram, att prova på, att ändra riktning, att leka, att härma, att låtsas, hör barndomen till.
Det fanns en tid … Jag skriver orden utifrån en känsla jag bär på. Den om att det håller på att smyga in sig en förändring jag personligen anser skadar barn. En förändring där barn inte tillåts vara barn.
Så jag undrar, när slutade en del vuxna låta barn få vara barn och istället målade in dem i ett hörn där bara för att ett barn leker med dockor, med kläder, leker enbart med barn av det motsatta könet, leker med verktyg, testar mammas nagellack eller målar mustasch på sig själv, så ska det vara ett bevis för barnets hela identitet och för all framtid? När började vuxna bestämma att en fem- eller tioåring är si eller så bara för att den just då i sitt enormt unga liv tycker om att göra något som kanske en annan fem- eller tioåring inte tycker om att göra? Ett barn som knappast lärt sig stava sitt eget namn, som knappast vet något om världen, och vuxna har bråttom att måla in det barnet i ett hörn. Varför?
Det fanns en tid vi kritiserade vuxna som tvingade på sina barn religösa åskådningar och politiska indoktriner. Barn ska inte hjärntvättas, vill jag minnas att mångas åsikt var. På samma sätt vi kritiserade (och kritiserar än, tack och lov!) könsstympning på barn. På samma sätt vi kritiserade föräldrar som tidigt tvingade barn in i ett elittänkt och genom det förnekade barnen rätten och möjligheten att få vara barn, rätten att själva testa sig fram.
Istället för att förespråka att vi gör saker på barn som är oåterkalleliga borde vår skyldighet vara att låta barn få fortsätta vara barn.
Det fanns en tid jag hörde vuxna säga till barn: ”Du duger som du är!”, ”Du var perfekt från födelsen!”, ”Det gäller att göra det bästa av det man fått!” o.s.v. I dag tycks en del, av det jag läser och hör, säga: ”Du kanske inte är vad du föddes till.”, ”Du kan välja att vara någon annan.”, ”Du har ju alltid varit annorlunda.”, ”Vad du föddes till spelar ingen roll, det är hur du känner dig som räknas.”, ”Du föddes i fel kropp.” Och mer. Mycket mer. I min värld är det att säga motsatsen till att man duger som man är. I min värld är det att säga motsatsen till att man var perfekt redan från början.
När ett barn blir vuxen så kan den, så klart inom lagens ramar, välja hur den vill leva sitt liv. Välja vad den vill göra med sin kropp. Men oavsett hur en person väljer att göra som vuxen kommer den aldrig ifrån det faktum att den föddes antingen som pojke eller flicka. Det urvalet gör naturen åt oss. Utan det urvalet skulle vi inte finnas.
”Kära barn, när du är en vuxen.” Därför att det finns saker som barn, hur mycket de än önskar, hur gärna de än vill, inte kan få och, i en del fall, absolut inte bör få. Att säga nej är ett ansvar vi som vuxna har att ta. Så istället för att förespråka att vi gör saker på barn som är oåterkalleliga borde vår skyldighet vara att låta barn få fortsätta vara barn.
Daniel Mendoza
