”Föreställ dig följande”, började jag säga till min son under ett samtal om koranbränning. ”Du går ner till Stora torget och ser att en man lagt mina böcker på hög framför sig. Du ser att han spottar på böckerna, trampar på några och sen häller bensin över och tänder på. En bit bort står hyenorna (den s.k. journalistkåren) som bara väntar på att kunna fota och vara först med att få dela via sina blaskors hemsidor. Tror du att du skulle bli irriterad, upprörd och kanske till och med arg över att någon bränner upp din pappas böcker och på det sättet?”
Sonen funderade en stund och gav mig sen sitt svar (kommer i slutet).
Människor som inte förstår varför andra gråter och/eller blir upprörda över att man bränner upp vad som för dem själva bara är en bok, tror jag är människor som saknar förståelse och respekt för andra människors tro och historia. För dem är det bara en bok, men för de troende är det något annat. Just den boken kan vara vad de dedikerar sina liv till, som även deras föräldrar gjorde, som även deras förfäder gjorde. Just den boken kan vara vägvisaren i deras liv. Den kan vara vad som hjälpte dem att känna hopp när allt hopp verkade förlorat. Boken kan bokstavligen vara en del av deras själsliga DNA. Och så kommer någon, i ren provokation, för att bl.a. få sensationsjournalisternas uppmärksamhet, och bränner upp boken framför dem.
Och det är för mig det verkliga angreppet på yttrandefriheten.
Det tycks ibland för mig som att samhället har lättare att förstå när en man på en läktare blir förbannad över ett domarbeslut som går emot favoritlaget, de kan till och med ursäkta våld på läktaren med ord som ’Det är mycket känslor i omlopp’, men inte förstå hur någon kan bli förbannad över att någon medvetet bränner upp vad som för personen är en helig bok. Vad som är en av de viktigaste sakerna i personens liv, historia och uppväxt.
Någonstans måste vi fråga oss följande: Är yttrandefrihet och medveten provokation, medveten insinuation, samma sak? Att säga att man inte delar någons uppfattning/åsikt/tro och att medvetet förolämpa den vars uppfattning/åsikt/tro man inte delar, är det verkligen yttrandefrihet eller är det egentligen personangrepp? Jag anser att det är personangrepp.
Jag kan säga att jag inte gillar en religion. Eller ett politiskt parti. Jag kan säga att jag inte gillar ett fotbollslag. Jag kan säga att jag inte tror på en ledare. Det är en rätt jag tycker att varje människa ska ha. Rätten att få tycka, rätten att få säga: ”Jag håller inte med dig.” Rätten att få säga: ”Jag tycker om något annat.” Rätten att få säga: ”Så här ser jag på det…” Det är yttrandefrihet FÖR MIG. Men att säga alla dom sakerna och att sen framför någon bränna upp personens heliga bok, flagga eller vad det än må vara, är inte längre att nyttja rätten att ha en åsikt, det är att missbruka den rätten. Och det, för mig, är det verkliga angreppet på yttrandefriheten.
För i slutändan kanske vi rent av värnar mer om yttrandefriheten genom att förstå den personen än att acceptera provokation och personangrepp på den.
Nu kanske du tänker: ”Ja, men måsta man vara så känslig? Måste man bli så arg? Folk har ju trots allt rätt att få säga sin åsikt. Vi har yttrandefrihet i Sverige!” Och du har rätt, folk har rätt att få säga sin åsikt. Den rätten är superviktig. Men ser du verkligen ingen skillnad i att säga: ”Jag tror inte på din heliga bok!” Och att säga det och sen bränna upp boken framför andra? Ser du ingen skillnad alls i det? Om du inte kan det, försök bara för en stund se det från en medmänniskas perspektiv, en som bär sin tro som vore den en tatuering i personens själ. För i slutändan kanske vi rent av värnar mer om yttrandefriheten genom att förstå den personen än att acceptera provokation och personangrepp på den.
Jag tyr mig inte till någon religion. Jag ser rätt och fel i alla (ett ämne som jag tar upp i mina romaner och i dialoger mellan karaktärer). Men jag respekterar varje individs rätt att få ha sin religion, sin tro, sin heliga bok, ifred. Ibland kanske just tron är allt en individ har kvar som ger den hopp, som ger den vägledning, som ger den en identitet. En individs hopp är något jag vill att vi i samhället värnar om.
Min son, en underbar snäll och klok människa, svarade mig att han troligtvis skulle bli upprörd, kanske t.o.m arg. Varför? Därför att jag är hans pappa och betyder mycket för honom. Och därför betyder mina böcker mycket för honom. Därför att de är min förlängda arm. Min förlängda arm... Förstår du?
Med omtanke, Daniel Mendoza Tips: I min trilogi Den Enda ger huvudkaraktären Nathaniel för en äldre man, en fiskare, sin syn på gud och religioner. Han säger till mannen: "Jag vill gärna tycka att jag är icke troende." Den äldre mannen svarar: ”Nathaniel, du är mer troende än de flesta jag känner. Bara det att..." Läs mer genom att klicka här! Ds
