top of page

Hur ett barns kommentar botade min höjdrädsla

Uppdaterat: 29 juli 2023

Denna text är kapitel i min själsbiografi Kärlekens Omtanke. Texten som handlar om höjdrädsla och hur jag botade mig från den. Kära läsare, texten är ganska lång men om du lider av höjdrädsla, om du gjort i det i åratal, vilket blir många många timmar, så ge texten gärna de få minuter det tar att läsa den. Kanske kan texten ändra ditt synsätt på höjdrädsla och hjälpa dig bli fri från den. /Daniel Mendoza


Höjdskräck


Du befinner dig utomlands på semester och stiger precis in i ditt hotellrum beläget på sjunde våningen. Det första som välkomnar dig när du stiger in är den vidunderliga utsikten över havet. Innan du knappt hunnit släppa din resväska tar du några steg ut på balkongen för att betrakta ett hav som tycks sträcka sig bort i oändlighet och en strand som skriker efter dina barfota fötter. Det första du gör när du går ut på balkongen är att insupa doften från havet. Solen som sakta sänker sig värmer dina skandinaviska bleka kinder. Det är en solnedgång och en värme du längtat till i månader. Från poolområdet hör du hotellgäster som skrattar och skålar. Du har sett så fram emot denna stund. Bilderna du såg på resebolagets hemsida överträffas av verklighetens närvaro och känsla. Du känner en lycka inom dig du inte känt på länge. I lyckoruset tar du ytterligare ett steg ut på balkongen. Det är då verkligheten träffar dig som ett slag mot solarplexus. Innan du når räcket börjar du känna dig yr. Du får en känsla av att något/någon drar dig mot räcket. Nästan som om golvet, till och med byggnaden, lutar utåt och du börjar glida bort från rummets trygghet, bort från väggen. Du börjar få tvångstankar om att du kommer att falla över. Din yrsel ökar. Du inbillar dig att du själv kommer vilja klättra över räcket. Andningen blir tyngre. Du tar tag i räcket men istället för att gå in känns det som om du är fast. Som om du kämpar för att inte falla. Som om en osynlig kraft håller dig kvar och försöker sedan pusha dig över.


Kan du förnimma känslan av att befinna dig i ovanstående situation? Det var exakt så det var för mig varje gång jag befann mig på ett tak eller närmade mig ett räcke. Det behövdes aldrig många våningar upp för att jag skulle få panik och ångest. Det var som om tyngd-lagen drog mig utåt mot ett säkert fall och död. Kanske har du dina egna erfarenheter av höjder och höjdskräck. Vad jag trodde var rädsla för höjder följde mig ända tills jag var fyrtiotre år när en person fick mig att bli av med den. Vem den personen var? En pojke som då själv var nio år gammal. Strax ska jag berätta om hur ”enkelt” (för mig kändes det senare så) han hjälpte mig och hur fel jag hade haft i vad jag inbillat mig att jag hade. Men först vill jag ta dig tillbaka till ett stort träd och ett fall.


Ett minne

Det var sommaren till sjuan. Jag och ett gäng killar var inne i en skog och hade där spänt fast ett mycket långt rep mellan två höga träd. Syftet var att bygga en linbana mellan träden. Av vad jag senare från polisen fick veta hade vi spänt fast repets ena ände cirka tio meter upp i trädet. Hur långt avståndet mellan träden var vet jag inte. För att få fart behövde vi emellertid åka en bit. Alla barn som åkte hade sin egen utrustning. Tolka dock inte detta som att vi varit i en klätterbutik och införskaffat oss det nödvändiga för att inte råka ut för en olycka. Sanningen är den att vi hade alla varit flitigt kreativa med vad vi hittat i våra hem. Med andra ord; det viktigaste var att ha något att slänga runt repet och sedan gällde det att hålla sig fast för allt vad livet var en värt. Vad jag minns fanns inga vuxna där.


Första åken med min uppfinningsrika anordning gick bra. Jag höll hårt med båda händerna, tog sats, slängde mig ut och så gled jag från ena trädet till det andra. Det var några åk senare som allting, för att använda ett passande uttryck, gick åt skogen. En yngre pojke kom dit med en egen anordning han hade satt ihop. Som handtag hade han använt sig av ett rör som används i galgar. Genom det gick hade han dragit ett något tunnare rep. Det hade han i sin tur använt för att spänna fast en krok gjord på lite grövre ståltråd. Har du fantasi nog kanske du redan nu förstår vad som kommer att hända… Det hela var dömt att misslyckas.


Han bad att få testa min anordning och lånade ut sin till mig. Jag tog den, klättrade upp för trädet och väl uppe krokade jag fast, tog sats och slängde mig ut. Det var i stort sett allt jag lyckades med. För så fort min tyngd lades på röret gick det sönder, jag tappade greppet och föll mot marken. Lyckligtvis hejdades en del av mitt fall av trädets grenar. Jag slog i några gånger innan jag slutligen landade med kroppen på en stor sten. Från cirka tio meters höjd.

Allt jag minns från sekunderna efter är hur jag reser mig upp men kan knappast andas. Rädd för att visa andra att jag skadat mig, att jag hade svårt att andas, gjorde jag en kraftansträngning, samlade ihop mig och försökte sedan att stappla ut från skogen. Benen bar mig knappast. Strax innan jag var ute ur skogen föll jag ihop mer eller mindre framför fötterna på andra barn som var på väg in. Återigen gjorde jag en kraftansträngning och reste mig upp samt försökte få fram några ord eller åtminstone ett leende. Sedan fortsatte jag att gå ut från skogen. Min enorma vilja och lika enorma rädsla för att visa mig svag sattes verkligen på prov. Jag gick förbi de andra barnen men mina ben tog mig inte långt. Några få meter efter föll jag ihop. Allt jag sedan minns till denna dag är att jag vaknade inne i en ambulans där en man lutade sig fram över mig. Jag frågade om jag skulle dö. Fick ett svar jag inte uppfattade och så tuppade jag av för att senare vakna inne på sjukhuset.


Läkarna var först oroliga att jag hade fått inre blödningar och att de skulle behöva operera mig. Till min och deras stora lättnad hade jag inte fått sådana. Det hela var mycket märkligt men så förhöll det sig. Däremot kunde jag inte gå på grund av att mina ben var förlamade. Vad det berodde på visste man inte men efter några dagar i sjukhusvistelse fick jag till slut åka hem. Ett par veckor senare var jag helt återställd. Fysiskt, det vill säga. Mentalt hade min rädsla för höjder fötts.


Att härleda höjdrädslan till något ögonblick i livet, för att på mitt sätt kunna bearbeta den, var det sätt jag valde att använda mig av. Då jag hade klättrat högt upp i ett träd och slängt mig ut inbillade jag mig att jag inte var rädd innan. Min rädsla måste ha uppstått mer i det ögonblicket än i något annat tidigare. Till saken hör att jag kring den perioden av mitt liv tyckte om att klättra. Byggnader, träd, stora stenar eller vad kvittade bara jag kunde ta mig upp. En favoritunderhållning vintertid var att ägna några timmar till att skotta snö och bygga en liten snökulle nära huset för att sedan från taket kunna göra volter ned (motsvarande en och en våningsplan) och landa på den. Jag var något av en klätterapa. Och är delvis det fortfarande även om åldern tagit ut sin rätt. Samtidigt som jag skriver detta undrar jag hur det skulle kännas om jag såg mina söner göra samma saker. Skräckblandad förtjusning, förmodar jag.


Sanningen vad gäller hur jag genom åren hanterade min höjdrädsla är denna: Jag gjorde inget åt den. Vad som hände i skogen vid tidiga tonåren blev något jag inte pratade med någon om. Vilka ärr och sår den händelsen lämnade i mig var det upp till mig att hantera. Istället för att försöka bli av med rädslan som jag tror uppstod där och då lärde jag mig att dölja den genom att klättra mindre. Jag gjorde därmed vad de flesta av oss dödliga gör. Jag började undvika situationer där rädslan kunde uppstå. När min första son föddes år tvåtusenfem förstod jag att jag behövde tänka om och göra något åt min höjdrädsla. Sakta men säkert började jag därför utsätta mig för olika situationer. Jag pressade mig gång på gång. Lite högre, lite längre. Jag ville bli kvitt höjdrädslan därför att jag en dag ville kunna klättra i träd med mina söner. Därför att jag inte ville att min rädsla skulle begränsa dem - eller mig. Dessvärre var jag inte särskilt framgångsrik med mina försök. Jag tror att det beror på att jag inte la hela mitt hjärta i det. Jag hade mycket annat som för mig var viktigare att bearbeta och ge fokus åt.


Så hur blev jag då av med den? Vad fick mig att en kväll i Palma i ett hotellrum, sju våningar upp, gå ut på en balkong och ställa mig vid räcket för att sedan klättra över det och ställa mig på andra sidan i syfte att testa om jag var fri från höjdrädslan (ja, bevisligen var jag fortfarande något galen)? Svaret: Det var något min äldsta son sade till sin lillebror.


Jag höll en kväll på att laga middag när yngsta sonen kom in i köket, äldsta satt vid köksbordet och gjorde sina läxor, och sade högt: ”Pappa, jag tror jag är höjdrädd!” Han som på den tiden bokstavligen älskade att vara i luften och att klättra. Hans storebror släppte fokus på läxorna och innan jag hann svara lillebror sade han väldigt pedagogiskt och respektfullt: ”Noah, får jag fråga en sak?” Noah vände sig mot honom och gav sitt tysta medgivande: ”Jag vill inte säga att du inte är höjdrädd. Men jag vill fråga dig följande: Kan det kanske vara så att du snarare är rädd för att falla – och inte är höjdrädd? Förstår du? Att det inte är höjden som skrämmer dig utan att du kan falla från den.”


Noah tittade på sin bror, smakade på orden, lät dem landa i honom och svarade sedan: ”Leon, jag tror att du har rätt! Jag är inte höjdrädd! Jag är verkligen rädd för att falla!” Med ett stort leende vände han sig om och gick sin väg. Leon log och fortsatte med sina läxor som om ingenting hade hänt. Jag stod tyst och betraktade honom. Inne i mitt huvud upprepades orden: ”Kan det kanske vara så att du är rädd för att falla och inte höjdrädd? Kan det kanske vara så att du är rädd för att falla och inte höjdrädd? Kan det kanske vara så att du är rädd för att falla och inte höjdrädd? …” och så slog det mig. Det var så det låg till vad gällde mig. Jag var inte höjdrädd. Jag var livrädd för att falla. För att det kan göra så in i helskotta ont att falla. Och för att det finns en risk att mista livet.


Någon vecka senare åkte jag ensam till Mallorca. Orden följde mig hela vägen ut till balkongen. Jag tittade ned mot asfalten. Jag kände efter. Med sonens ord fortfarande ekandes i mitt huvud: ”Kan det kanske vara så att du är rädd för att falla och inte höjdrädd?” Jag var rädd för att falla och inte för höjder. Så jag (och nej, det var inte ett av mitt livs klokaste beslut) klättrade över. Höll nästan fast mig även med tänderna men jag var fri. Jag var inte rädd. Mina händer låste sig inte kring räcket. Jag kunde titta ned utan att få yrsel.


Så om du själv är höjdrädd, tillåt min sons fråga anda i dig för en stund: Kan det förhålla sig så att du egentligen är rädd för att falla och inte är höjdrädd? Kan det kanske vara så att din kropp minns en händelse som lärde dig att vara rädd för något du egentligen inte är rädd för? Jag säger inte att det behöver vara så och inte heller att tänka så är lösningen på din rädsla. Men lek en stund med tanken att det kan förhålla sig så. Att vad du inbillar dig är höjdrädsla, vad kanske andra sagt att du har, egentligen är något helt annat. Ge dig en stund att se ditt problem vad gäller höjder från ett annat perspektiv. Utmana den biten först hos dig. Och om du någon gång går ut till en balkong högt upp i ett hus ha det i åtanke och kom ihåg: Så länge du inte gör något riktigt dumdristigt och livsfarligt (som att till exempel klättra över räcket) kommer du inte falla över. För kanske är det så att du inte är rädd för höjder. Kanske är det vad du hela tiden trott men egentligen är du rädd för att falla. Och det kära läsare är något de flesta av oss människor är. Det liksom faller sig naturligt att inte vilja falla. Därför har vi byggt räcken och andra skyddsanordningar. Med omtanke, Daniel Mendoza Missa inte detta: Just nu kan du köpa Kärlekens Omtanke för endast 99 kr! Klicka här!



Foto: Pernilla Danielsson, Mallorca

Senaste inlägg

Visa alla

Kommentit

Arvostelun tähtimäärä: 0/5
Ei vielä arvioita

Lisää arvio
bottom of page