Min son: ”Pappa, är du vaken? Jag drömde något konstigt.”
Jag: ”Åh, men då har du kommit rätt! Jag kan allt om drömmar. Kom!”
Min son: ”Pappa, det är så varmt i rummet, vill du sova i soffan med mig?”
Jag: ”Jag älskar ju hörnsoffan! Kom!”
Min son: ”Pappa, är du vaken? Jag är hungrig.”
Jag: ”Åh, då var det tur att du väckte mästerkocken! Mot köket, unge man!”
Min son: ”Pappa, sover du? Jag har ont i magen.”
Jag: ”Min son, Herr Doktor Pappa till din tjänst. Kom!”
Min son: ”Pappa, kan jag vara hemma från skolan i morgon?”
Jag: ”Om du känner att du behöver det så stannar jag hemma med dig.”
Min son: ”Hej pappa (telefonsamtal från skolan), jag vet att du ska ha ett möte men jag mår inte så bra. Jag sa till min fröken att du sagt att jag alltid får ringa dig.”
Jag: ”Hej pysen. Jag blir bara glad om du gör det. Jag ställer in mötet (en gång stod jag bokstavligen utanför dörren till personen jag skulle träffa cirka en timme från sonens skola. Jag ställde in och körde tillbaka till Västerås) och är hos dig så fort jag bara kan!”
När barnen var små och ropade ”Pappa” om nätterna flög jag upp ur sängen nästan i ett glädjeskutt. Min fru, deras fantastiska mamma, brukade säga: ”Min kära, det är inte en tävling”. Och självklart, det var inte det. Inte mot henne. Hennes fantastiska egenskaper som mamma och kvinna kunde jag varken mäta eller jämföra mig med.
Så det handlade aldrig om att "tävla" (om du läser ordet med en negativ inställning till mig spelar det ingen roll om jag tar mig tid att förklara det) mot henne. Det handlade om att tävla mot mitt arv, min historia. M.a.o. mot mig själv. Och i det var det magi att våra söner, hur lite jag än hade sovit, hur trött jag än var, och fast jag visste att jag inom ett par timmar ändå behövde gå upp för att åka till arbetet, ropade ”Pappa”. Det var och är en lycka jag inte kan beskriva. Som vore det en ära att få finnas där för dem. Och än i dag, om än mycket mera sällan, kan jag ibland ligga vaken och hoppas på att någon av barnen ska ropa något i stil med ”Pappa, en nattmacka skulle kännas fint i magen” (det hände några gånger när de var mycket yngre). Varje gång det hände gjorde jag ett glädjeskutt upp från sängen. ”Yes!” kunde jag viska ut och hålla näven upp i luften som om jag vunnit. Därav min hustrus: ”Min kära, det är inte en tävling.”
Ena sonen frågade mig nyligen om det var jobbigt att de oftast väckte mig (jag är något avundsjuk på hur galet bra Marielle sover). I synnerhet när de vet om hur lite jag annars sover. Jag svarade: ”Ni båda måste förstå detta. Varje gång ni kommer in och väcker mig, vad det än må gälla, så tar ni inte energi ifrån mig. Ni fyller mig med energi. Förstår du? Att känna att ni kommer till mig för hjälp, för råd, för sällskap, är en gåva ni ger mig. Det är ett bevis för att jag, som er pappa, som man och make, gör något rätt. Ni belastar inte mig, ni berikar mig. Det är därför jag alltid blir glad. Och den energin ni ger mig gör att jag orkar senare under dagen.”
Hur du väljer att se på saker och ting och hur du väljer att yttra dig om det, påverkar hur du mår och vad du får ut av ditt liv samt hur andra mår i ditt sällskap.
Jag ska för ordningens skull skriva att jag är proffs på att ta korta tupplur. Jag kan ställa in väckarklockan i mobilen på tolv minuter, luta mig tillbaka i bilsätet och innan huvudet landat mot det sover jag. I flesta av fallen vaknar jag någon minut innan klockan ringer med känslan av att jag sovit för mycket.
Nyligen under samtalet med en av mina klienter pratade vi om detta och om hur jag orkar. Jag svarade: ”Det är ett val jag gör. Jag väljer att se sådana händelser som en gåva. Som en rikedom. Genom att göra det fyller de mig med energi. Med ork. Med kärlek. Och ingen energi är starkare än kärleken.”
Jag tror nämligen detta: Om du väljer att se dina barn, din relation, ditt arbete, fysisk träning, städning av hemma o.s.v. som en belastning, som störningsmoment, är risken stor att det också blir så för dig. Även om det sker några få gånger. Men vad du gör är att du ger näring till det negativa. Det i sin tur gör att du blir tröttare, segare, tjurigare, lättirriterad o.s.v. Och i sin tur riskerar du att smitta de som du lever/arbetar/umgås med.
Jag personligen tycker inte att städning av hemmet alltid är roligt. Men jag älskar resultatet och att se hur mycket min familj uppskattar det när hemmet är städat. Det är energin jag lägger in i städningen. Jag kan ibland tycka det är segt att för sjunde dagen i rad stå och laga frukost till sönerna. Men jag älskar resultatet och att se hur mycket de uppskattar det. Det är energin jag lägger in frukosten jag gör. Jag kan tycka det är segt, rent ut sagt skittråkigt, att träna. Men jag älskar resultatet och att känna hur bra jag mår av det. Det är energin jag lägger in i träningen. Jag kan ibland tycka att jag inte hinner med det jag behöver göra när jag ska för tionde gången hjälpa sonen med hans läxor. Men jag älskar det faktum att han frågar mig om min hjälp. Och det är energin jag lägger i vår kommunikation.
Vad jag vill säga är detta: Hur du väljer att se på saker och ting, och hur du väljer att yttra dig och agera utifrån ditt synsätt, påverkar hur du och dina kära mår. Lägger du negativa tankar kring något du ändå behöver göra blir din energi negativ. Det i sin tur gör att du blir tröttare och mera sliten. Det gör också att alla andra i din närhet riskerar att må likadant p.g.a. dig. Något jag hoppas att du inte vill eller önskar för dem.
Ändrar du din attityd, förändrar du ditt liv. Men så klart, även andras.
Tack för din tid. Daniel Mendoza Vill du läsa mer om min attityd till livet, till relationer och exempelvis uppfostran hittar du massor HÄR!
