För många år sedan kom en granne över till mig. Tung i sinnet berättade hon att hon tagit beslutet att lämna sin man. Jag frågade varför. Hade hon eller han träffat någon ny? Han någon av dem varit otrogen? Hade de tröttnat efter arton år tillsammans?
Skälet, berättade hon, var att hon kommit fram till att han var oförmögen att visa henne ömhet och ge henne närhet. Hon sa: ”När du om och om igen måste be den du lever med att smeka dig, att hålla om dig, att krama dig om dagarna, att lägga sin arm om dig om nätterna, att ens ta sig tid att massera dina fötter när han tittar på en film… Det är inte sådan relation jag vill ha.” Min granne saknade närhet och ömhet i relationen. Sexet var bra, sa hon men tillade: ”Jag vill inte vara någons jävla madrass. Och han tror att bara för att vi har sex så är allt bra mellan oss."
En ensamhet som inte borde finnas mellan två som påstår sig älska varandra.
Saknaden efter ömhet och närhet kom att bli henne övermäktig. Så när alla försök att få sin man att förstå inte bar frukt, enligt henne, var skilsmässa det enda kvarvarande alternativ. Jag tror att hon innerst inne hoppades på att den skulle få honom att tänka om, att ändra sig, för jag fick en känsla av att hon fortfarande älskade honom. Tyvärr hade hon rätt, han var helt inkapabel att förstå sitt eget beteende och hennes behov.
Vi är olika och lever därför också i olika typer av relationer, utifrån olika premisser och skilda smaker. Ett par kan hålla ihop ett helt liv utan att ge varandra av det andra inte klarar sig utan en hel dag. Några kan bli ihop utan att känna de starka känslorna som för andra är ett måste. Men oavsett olikheterna och skälen så tror jag personligen att vi är gjorda för närhet och ömhet. Det är därför min övertygelse att sannolikheten ökar för att två människor både lever länge och mår bra tillsammans om de i vardagen kan konsten att ge varandra närhet och visa ömhet.
Jag brukar smyga fram till min hustru och pussa en punkt på hennes nacke. Jag skrämmer henne aldrig och jag vet att jag aldrig stör henne. Men det har blivit naturligt för mig att göra så. Jag känner också hur mycket hon uppskattar den lilla enkla gesten. På samma sätt det är naturligt för oss att ge varandra en kram varje morgon. På samma sätt det blivit naturligt för mig att massera hennes fot när hon lägger den på mitt lår (eller hon min när jag gör samma sak). Det kräver inte mycket och jag behöver inte göra det noggrant. Men bara att trycka en stund på hennes fot vet jag betyder mycket för henne, och då jag älskar henne betyder det mycket för mig.
Jag vet också detta: Den närhet och ömhet vi ger och visar varandra i vardagen stärker banden mellan oss. Det stärker kärleken mellan oss. När hon går förbi mig och drar sin hand mjukt över min rygg säger hon tyst: ”Jag ser dig.” När hon lägger sig mot mig i soffan och jag får massera hennes hårbotten en stund säger jag tyst: ”Jag ser dig.” Det är min tolkning.
Jag tänker att det är rätt att leva med någon och få känna sig sedd. Att inte göra det leder lätt till ensamhet i tvåsamhet. En ensamhet som inte borde finnas mellan två som påstår sig älska varandra.
Det fina är att det går att lära sig att ge närhet och visa ömhet. Jag själv var en odåga på båda när jag träffade min hustru för närmare tjugofem år sedan. Men jag ville kunna båda och därför lärde jag mig sakta men säkert. Från början var jag så klart obekant med hur jag skulle göra och det kändes inte naturligt när jag väl gjorde. Men med åren blev det bättre och bättre och till slut helt naturligt och enormt berikande.
Med omtanke,
Daniel Mendoza
TIPS!! Missa inte denna fantastiska möjlighet som kommer att beröra din själ eller den som du ger som gåva till. Klicka här!
