"Allvarligt, såg du inte det komma?"
"Seriöst, förstod du inte det?"
"Fattar du ingenting!?"
”Fan, hur trög är du?"
"Men kom igen, en blind hade ju sett det!"
"Hur korkad är du egentligen?"
"Har du noll innanför pannbenet?!"
"Herregud, ett barn förstår ju detta!"
"Är du mongo, eller?"
”Trögfattad fan!"
"Förlåt mig, men du är verkligen dum!"
"Jag säger inte att jag är bättre, men ibland undrar jag hur det står till med dig! (förmodligen en klassiker)"
"Idiot!"
"Är det bara luft mellan dina öron?!”
”Blondinen har talat!”
"Åh, jösses, varför öppna käften om man inte vet?!" kanske du hört någon gång, och då om dig.
… och säkert kan många som är eller varit i dysfunktionella relationer göra ovanstående lista längre.
Lever du med den perfekta människan? Jag tänker på en sådan person som tror sig veta allt, kunna allt, förstå allt, varit med om allt, känner alla, vet allt om alla, sett och hört allt... och utifrån att den är så perfekt så kan stackars inte låta bli att tycka synd om dig. Än mindre låta bli att tala om för dig hur mycket den kan och hur lite du kan. "Jag säger ju bara som det är. Du har andra egenskapar som är bra!" (hålla ordning i köket t.ex.) kanske den säger till dig då och då.
Du kommer att göra vad du förmodligen alltid gör. Svälja. Vara tyst. Kanske till och med be om ursäkt.
Känner du dig ibland dum, trög, korkad, bara för att du råkar ställa en fråga som uppenbarligen, får du snabbt veta, alla kan svaret på?
Jag vet, den som är perfekt, den ställer inga frågor. Varför ska den?! Den vet ju redan allt. Den som är perfekt, den läser inte på. Varför ska den?!? Den vet ju exakt hur det står till! Herregud, det står så i Aftonbladet, eller annan skitblaska. Eller så har den läst det i kunskapskällan till de flesta "Jag-vet-allt"- människor; sociala medier. Varför öppna en bok om ämnet när man redan vet allt, eller hur. Sarkasm från min sida, men tyvärr inte helt ovanligt att det förhåller sig så här.
Herr/Fru Jag-vet-och-kan-allt.
Den är duktig på att leverera pikar. Hån. Små förolämpningar framför barnen. Högt skratt när du råkar säga något den tycker är ointelligent. Hånfulla leenden. Suckar. Pikar framför gemensamma vänner. Yttrar sig negativt om ditt jobb. Om saker du tycker om. Om människor du inspireras av. Och du behöver aldrig ens fråga om personens åsikt.
Det kanske till och med är så att du berömmer den personen framför andra. Du säger: ”Jag uppskattar att han/hon kan vara så ärlig. Det krävs styrka att vara ärlig.” Men nej, det krävs ingen styrka för att håna och förolämpa den man lever med eller andra. Det kräver bara brist på respekt, brist på kärlek och brist på en massa andra fina egenskaper. Fina du, ställ den personen framför en förbannad galning och du kommer att märka hur rak och ärlig den egentligen är. Den är ”rak och ärlig” enbart därför att den vet att du inte kommer att ge tillbaka. Du kommer att göra vad du förmodligen alltid gör. Svälja. Vara tyst. Kanske till och med be om ursäkt.
Och så börjar du en dag höra barnen prata så till varandra. Det gör ont i dig men du saknar förmågan att se var roten till deras kommentarer kommer ifrån. Så du skyller på kompisar. Du skyller på skolan. Du skyller på sociala medier. Du skyller på lagets tränare. På allt och alla utom då själva kärnan. Den som är du, som accepterar att leva med någon som behandlar dig illa, och den du lever med, som behandlar illa någon den påstår sig älska.
Och sakta sakta dör relationen. Den till dig själv, den till varandra. Sakta sakta smittas alla i familjen av vad du accepterar och vad den andra levererar.
Du och Fru/Herr Perfekt, ni lever i en bur. En trång bur där ni båda stjäl tid från varandra. Du stjäl tid från den därför att du borde låta personen gå och söka sig till den som den finner lika perfekt som sig själv. Du skulle göra er båda en tjänst.
Du stjäl tid från dig själv därför att du väljer att fortsätta leva med någon som inte uppskattar dig, inte älskar dig och är totalt oförmögen att visa dig kärlek och respekt. Förlåt om jag låter hård och dömande, men vad fan gör du där? Varför i helskotta lever du kvar i sådan relation? Är det därför att du hoppas vara den som kan förändra personen? Om ja, du kan inte det. Du kan bara rädda dig själv. Är det för barnens skull? Om ja, de far bara illa av att leva nära två dysfunktionella vuxna! Är det för att ni har gemensamma lån? Om ja, det kan ni fortsätta ha!
Svaren på varför jag tror att du lever kvar i sådan relation är följande:
Ett: Du saknar mod att lämna.
Två: Du lever på hoppet om att personen en dag ändrar sitt sätt.
Tre: Alla pikar, alla hån, allt förminskade, alla nedsättande kommentarer, har tagit sig hela vägen in till din kärna. Personen har lyckats få dig att tro att du inte är värd mer. Nästan så att den gör dig en tjänst som lever med dig. Men fina, du är värd mer. Mycket mer. Du är värd dig själv.
Snälla, vackra du, gå. För allas skull.
Och är du den som beter dig illa: Snälla människa, gå. Sök hjälp. Läk dina sår. För är det något du inte gör, så är det att älska den du lever med. Och troligtvis därför att du är oförmögen att älska dig själv. Gissningsvis, därför att någon som borde ha gett dig villkorslös kärlek gav dig istället av vad du nu har massor av att ge: Smärta.
Snälla, gå. Sök hjälp. Läk dina sår och sluta orsaka sådana hos någon som älskar dig.
Daniel Mendoza
