Som art står vi människor kvar i ruta ett


Så ofta jag hört att vi behöver våra rädslor. Att det är vad som gjort att vi överlevt sedan urminnes tider. Idag leker jag med denna tanke: Tänk om det är just vad som är och varit fel. Tänk om vår relation till jorden, till andra levande varelser och t o m varandra blivit skadad p g a vår oförmåga att agera bortom våra rädslor. Våra rädslor fick oss att överleva vad vi inbillade oss, vad några intalade andra, var faror. Men var de verkligen faror? Kan det ha varit så att vi gjorde allt och alla till våra fiender trots att vi hade valet att göra tvärtom? Men vi lät några som skrek högst bli våra ledare, bli våra vägvisare. De hjälpte oss att överleva men lärde oss inte att leva. Vi gav näringen till våra rädslor och hamnade i konflikt med livet på vår jord.


Tänk om vår kärlek, om vi gav den näringen från det att vi började vandra på denna jord, hade fått oss att leva i symbios med allt. I synnerhet med oss själva. Om vi sett djuren på vår jord som våra vänner. Träden likaså. Om vi kunnat ta in den enorma skönheten som finns, detta vackra paradis vår planet är, och värnat om det. Hur bra skulle vi idag inte må? Hur lyckliga skulle vi idag inte vara?


Vi lever i en tid där t ex massmedia skriker "Fara!" varje timme, dygnet runt och året om. Och i allt ser vi fara. En del säger att förändring dessa dagar går extremt fort. Jag tvivlar mycket på det. Jag ser det som att vi står kvar där vi människor alltid har stått: I ett mentalt rum där vi låter våra rädslor styra hur vi lever på denna jord. "Om du gör så riskerar du att...", "Om du går dit riskerar du att...", "Om du umgås med dem riskerar du att...", "Om du åker dit riskerar du att...". "Om du inte ... riskerar du att....". Vi matar varje ny generation med våra rädslor när det borde vara vårt främsta ansvar att hjälpa den att hålla kärleken levande. Som vore kärleken en fackla vi lämnar i händerna på nästa. Och de i sin tur på nästa...


Vi borde säga: "Mitt barn, vart du än går, vem du än möter, vad du än gör ... gör det med och av kärlek." Och när de hör orden ska de minnas hur vi varit för dem och alla andra de sett korsa vår stig. Människa, djur och växt. Och detta även när vi varit tydliga med våra gränser.


Det bör vara vår kärlek som styr oss, som vägleder oss. Men att skriva så vet jag får många att småle, nästan på gränsen till att hånle. Så trasiga är vi.


Jag inbillar mig att det i begynnelsen av vår egen historia fanns kvinnor och män som sa: Låt oss inte vara rädda, låt oss vara kärleksfulla. Låt oss värna, inte döda. Låt oss samarbete, inte erövra. Låt oss vara vänner, inte fiender. Låt oss leva, inte överleva. Deras röster har överlevt i oss alla men i bruset av allas "Fara!" kan vi inte höra dem. Inte kollektivt. Jag är dock säker på att vi kollektivt kommer dit där vi hör orden och också agerar utifrån dem. Jag vet att det inte blir under min livstid. Men som en vän nyligen sa: "Vi sår fröna idag." Jag tänker att vi både sår och ... vattnar.




50 visningar

För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon