När insidan är utsidan

Alla har vi våra arv att handskas med, i en del fall göra upp med. Du som vill må bättre, som vill förstå ditt beteende bättre, behöver förr eller senare konfrontera det arvet.


Har du stannat till och funderat på hur mycket du egentligen ärvt av den du tror dig vara? Hur mycket du kanske håller igen dig själv därför att du från början fick lära dig att vara tyst vid bordet, inte prata i närheten av vuxna, inte störa främlingar, inte göra för många ljud, inte leka med fel barn, inte uppföra dig på fel sätt osv. Och vad som var rätt och fel fick du själv inte testa dig fram på. Det gjorde vuxna åt dig. I hemmet, i skolan, hos kompisar och så vidare. Du skulle respektera, acceptera och godta vad andra sa till dig att göra och vara. Utan att någon accepterade och respekterade dig. Utan att någon lät dig vara just du. Du fick inte växa ut ur eget skal. Du kläddes med ett därför att du skulle passa in. Så klart ville alla dig väl, sades det.


Har du funderat på hur mycket av dina tillkortakommanden, din tveksamhet, dina rädslor, din aggression och irritation (ja, självklart även positiva saker) egentligen är någon annans skugga som ännu vilar över dig? Och att exempelvis den personens rädslor, de negativa såsom det positiva, blev ditt arv. Har du någon gång tittat dig i spegeln och reflekterat över hur mycket du hade kunnat gjort annorlunda om du inte haft några mentala bojor? Hur lätt det idag skulle vara att t ex säga till någon ”Jag älskar dig”, utan att ens behöva förstå om hur mycket eller lite du gör det, bara att du exakt i den stunden följer ditt hjärta och öppnar det. Hur många gånger du hade sagt ”Jag kan!” och så följt den övertygelsen och visat dig själv, för det är den enda du behöver bevisa något för, att du också kunde.


Tänk om någon lärt dig att våga säga ditt hjärtas mening. Belönat dig när du gjort det. Om du om och om och om och om igen hade uppmuntrats till det. Det kanske hade gjort att du idag skulle våga säga till någon: ”Jag finner dig så vacker!” utan att oroa dig för annat än att dö utan att ha fått sagt det. Att du hade kunnat säga till någon: ”Tack för att du finns!” utan rädsla för att förlora personen dagen efter. Och framför allt, tänk om du tittade dig i spegeln och sa allt det till dig själv. Att du hade kunnat sagt: ”Jag behöver hjälp!” och vetat att du kan säga det därför att du alltid finns där för de som ber dig om hjälp. Därför att när du var liten, när du var ung, varje gång du sa: ”Jag behöver hjälp!” så fick du alltid det. Och aldrig känna att du belastade någon.


Alla hinder du tycks ha, allt motstånd du tycks möta, alla osynliga fiender du verkar kämpa mot, allt som hindrar dig från att vara något din själ varje dag i viskningar skriker ut att du är; tänk om du inte behöver kämpa emot allt. Tänk om allt du behöver göra är att göra tvärtom.

Så håll inte igen. Ta fram din insida så att den blir din utsida.


Daniel Mendoza i Malibu. Los Angeles. California. Kalifornien. Caffe latte.


33 visningar

För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon