När det kommer till barns hälsa och välbefinnande borde vi prata mer om detta

Jag ordnar med det sista på min bok om att vara en pappa och i det reflekterar jag väldigt mycket över mina snart sjutton år som en sådan.

Jag minns ett samtal jag hade med en pappa till en pojke som gick i samma skola som mina söner. Pojken var cirka sex år och betedde sig mycket illa i skolan. Han hotade exempelvis att döda de som inte lekte med honom. Jag ringde upp pappan för att berätta om saker jag sett sonen göra (bland annat dra ner sina byxor och låtsas onanera framför två flickor i samma ålder) och ville hjälpa pappan, utifrån min bakgrund och vad jag såg kunde hända, att förstå att hans son eller annat barn på grund av sonen riskerade att råka illa ut. "Det är skolans problem, det får dom lösa!" svarade pappan iskallt och la på utan att säga ett ord till.

I dag tänkte jag i ett videoklipp prata lite kort om boken men så blev det cirka 16 minuter om föräldraskap, engagemang och ansvar. Jag tror nämligen att pappan i ovanstående exempel inte på något sätt är unik. Jag har gjort många föreläsningar i skolor för pedagoger, rektorer och även barn. Mer ofta än sällan, när vi kommer in på ämnet, säger någon: "Föräldrar verkar skita i sina barn." eller "De slänger in ungen jättetidigt och nästan gasar härifrån lättade över att slippa ta ansvaret som är deras, inte vår, att ta."

Vad tycker du själv? Skyller för många föräldrar alldeles för lättvindigt ifrån sig och lägger över ansvaret på andra? Ansvaret som först och främst är deras att ta. Är det svårt att ens våga tycka att föräldrar gör just det? Om någon tycker så, vilket jag själv gör, känner du dig träffad och tar åt dig? Vill du hålla ett försvarstal som om du vore den anklagade? Om du är sådan person som gärna håller försvarstal, läs detta: Jag kom till den skolan tidigt en dag för att hämta mina söner. Jag såg den pojken och en till följa efter en katt som var på väg in i skogen invid skolans grusplan. På grund av att det var den pojken blev jag misstänksam och följde efter. Kort ögonblick senare hörde jag från inne i skogen en flicka skrika "Sluta!". Jag sprang in och såg båda pojkarna hålla fast katten medan de försökte föra in en pinne i ändan på den. Det var därför flickan hade skrikit. Just den pojkens pappa tyckte att det beteendet var skolans problem att lösa, inte hans. Vad tycker du själv, har han rätt? Skulle du acceptera hans försvarstal? Med omtanke, Daniel (Ps. Om du undrar så tog jag, förutom med pappan, även kontakt med skolansvariga och föräldrarna till flickorna. Ds) Vill du förbeställa och STÖDJA utgivningen av min pappabok gör du det genom en Swishinsättning på 200 kr till 0702200945. Snälla glöm inte att ange adress! Din beställning bekräftas av mig inom 24 timmar. 💕 Boken kommer ut i april.