top of page

Mitt fokus fram till det extrema ögonblicket räddade hans liv, så även mitt

Uppdaterat: 6 maj 2021

Har du någon gång satt dig i en extrem situation, där du redan innan räknade med att du med all sannolikhet inte skulle komma levande ur den, och om du ändå lyckades, så skulle du vara svårt skadad? Jag tänker då inte på en situation som uppstår i ögonblicket där du står, utan en där du hinner tänka igenom vad du är på väg att göra, varför och konsekvenserna det kommer att få. Jag har det. Och i den situationen, ett av mitt vuxna livs svåraste ögonblick där jag bokstavligen hade en annan människas liv i mina händer, hände något som fick mig att förstå betydelsen av att fokusera på godhet. Min vänsterhand hade slagits av på fler ställen. Högra handen blödde från vad jag tror var ett sår efter knivhugg. Jag upptäckte först dagen efter en stor bula på baksidan av huvudet. Gissningsvis från stol en i gänget slängt mot mig inne i trappuppgången.


Nu stod jag utanför med ledaren framför mig. Han var en f.d. boxare som försökte träffa mig med slag och sparkar. Jag slängde hastigt en blick bakom honom och såg hans bröder och andra i gänget springa ut väpnade med tillhyggen. Jag och han hamnade i närkamp. Han försökte komma loss, jag höll honom närmare för att kunna ha kontroll över hans kropp. Så drog jag min kniv och lyckades föra upp den mot hans hals. Jag var trots allt där för att ta hans liv (klicka HÄR om du vill veta varför).


I det ögonblicket, ett lika extremt som kanske hundratals andra i min barndom, hörde jag en röst ropa: ”Daniel, du vill inte det här!” Mitt liv pausades i en nanosekund. En som kändes som en evighet. Rösten igen: ”Daniel, det här är inte vem du är.” Mannen märkte inte kniven mot sin hals. Inte heller att jag sen försökte varsamt dra undan den för att inte ta hans liv. Jag högg istället mot den del av hans kropp där skadan inte skulle vara livshotande. Jag valde att skada honom, men inte döda honom. Kanske var det droger och alkohol i hans kropp, kanske adrenalinet, kanske en mix av allt, som gjorde att han inte förstod att han var skadad. Men till slut förstod han det och backade undan så att jag kunde ta mig därifrån.


Det finns framför allt en anledning till att jag i ett sådant extremt ögonblick, trots min uppväxt, lyckades höra den rösten. Den anledningen räddade en mans liv. Så även mitt eget. Det är min fullständiga övertygelse att den anledningen är en vi i världen behöver fokusera på. En som vi behöver hjälpa barn och ungdomar att ta del av.

Anledningen – så klart är det hur jag ser på det – till att jag kunde höra den rösten, den kalla nyårsnatten i mitten av 1990-talet, var följande: I över tio år hade jag konstant försökt mata mig själv med godhet. I över tio år hade jag gjort allt i min makt för att inte blunda för godhet, för att försöka vara god, för att försöka vara vänlig och kärleksfull. Jag hade matat och matat och matat mig själv. Som en svamp sugit åt mig av positiva och av kärleksfulla exempel. Som en dåre försökt att göra rätt. Även när min far tog sitt liv. Även när någon attackerade mig. Så fort jag kunde, om det så handlade om att hjälpa en daggmask över vägen så att ingen skulle cykla över den, hjälpa en fluga ut eller nattetid smyga över till en mycket äldre granne till min mor och skotta hennes uppfart, ansträngde jag mig för att göra det.


Så när jag den nyårsnatten stod där, bokstavligen med en människas liv i mina händer, fanns det en öppen linje in till källan av vem jag ville vara, och försökte vara. Vilket var att vara en god människa. En kärleksfull person. Mina ansträngningar för att välja en annan väg i livet, mitt fokus på hopp och framtidstro, mitt fokus på godhet, räddade honom, räddade mig.


Jag förstår om detta är svårt för många att förstå. Men reflektera över detta: I ett extremt ögonblick, där sinnena borde vara totalt fångade av adrenalin, av rädsla, av vrede, där andra människor hade bara ett syfte och det var att skada mig, kanske t.o.m. ta mitt liv, hörde jag en inre röst som sa: "Daniel, det här är inte vem du är." Kärleken till livet, fokus på godhet, hjälpte mig att vara så öppen att jag kunde höra den inre rösten.


Den rösten hade rätt. Jag ville inte det. Jag ville inte vara sådan.


Kan du förstå detta? Kan du förstå var vi skulle vara om vi hjälpte barn, killar, tjejer, vuxna, att höra den rösten även i extrema situationer? Föräldern som är på väg att skada (fysiskt eller mentalt) sitt barn. Den svartsjuka pojkvännen som är på väg att få ett vredesutbrott. Flickan som är på väg att slå sitt syskon. Och just i ögonblicket hör de en inre röst som säger: "Det här är inte den du är." "Snälla rara, du vill inte detta."


Godhet föder Godhet.


Tack för din tid. Daniel Mendoza







288 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page